Stödet ökar inom familjen

Sverige är känt för en stark välfärdsmodell som länge gett äldre personer och deras familjer ett gott skyddsnät. Genom pensioner, offentligt finansierad vård och omsorg samt socialförsäkringar, har systemet syftat till att minska familjers börda och skapa jämlika förutsättningar – oavsett individens resurser eller tillgång till anhöriga. I internationell jämförelse har detta lyckats väl.

I länder med svagare välfärdssystem vilar ofta­ ett större ansvar på familjen. Där ges mer in­tensiv omsorg, ofta av ett mindre antal barn. I Nor­den är det mer vanligt att flera barn delar på lättare uppgifter, medan kommunerna har tagit ansvar för den mer basala omsorgen – en modell som både äldre personer och deras familjer föredrar.

Under de senaste decennierna har demografiska och sociala förändringar påverkat både vilka behov välfärdssystemet förväntas hantera och dess möjlighet att faktiskt göra det. Med en åldrande befolkning, ökande livsvillkorsskillnader och en äldre­omsorg som både stramats åt och privatiserats, återstår frågan: hur anpassar sig familjer till dessa förändringar?

Min avhandling undersöker främst hur det så kallade intergenerationella stödet – alltså hjälp mellan generationer inom familjen –  har förändrats över tid. Det handlar om två riktningar: omsorg från vuxna barn till ­föräldrar, och ekonomiskt stöd från äldre personer till barn och barnbarn.

Den undersöker också hur mottagandet av omsorg  –  från ­formell, informell och privatköpt omsorg  –  har förändrats de senaste 30 åren. ­Analysen bygger på data från SWEOLD –  en unik, nationellt rep­resentativ studie av äldre personers levnads­villkor i Sverige.

Ett tydligt mönster är att omsorgen från äldre personers partners har ökat, samti­digt­­ som den offentliga omsorgen minskat. Mellan 1992 och 2021 sjönk andelen som fick hemtjänst bland de som hade behov av hjälp med vardagliga sysslor, som att handla mat eller städning, från nästan 60 till 30 procent.

Andelen som enbart fick omsorg från partners eller barn, utan någon kompletterande hjälp från formell omsorg, ökade också. Det innebär över lag ett ökat omsorgsansvar för partners, som ofta själva är i hög ålder och kanske har nedsatt funktionsförmåga – vilket ökar risken för negativ påverkan på den egna hälsan och livskvaliteten.

Även i de mest utsatta grupperna – äldre kvinnor som oftare än män lever ensamma, personer med funktionsnedsättning och de med låg utbildning – har den offentliga omsorgen minskat. Samtidigt har privatköpt omsorg blivit vanligare.

År 2021 var det lika vanligt att köpa hjälp med vardagliga sysslor som att få hemtjänst att ombesörja det. Kvinnor och högutbildade använde privatköpt omsorg i högre grad, vilket tyder på att ekonomiska resurser blivit avgörande för vilken hjälp man får. Det förstärker ­skillnader mellan de som har råd att köpa omsorg och de som inte har det.

Vuxna barn är ofta en viktig resurs, särskilt när en äldre förälder bor ensam. Vanligast är praktiska insatser som att skjutsa, handla ­kläder eller hjälpa till med ekonomi, men stödet är ojämnt fördelat.

Döttrar i arbetar­yrken ger ­oftast hjälp, och står dessutom för den mest omfattande omsorgen: städning, matlagning, hjälp med dusch – sysslor som kräver tid och närvaro. Det är ett stort ansvar som ofta hamnar hos just dem som har minst marginaler både i tid, pengar och ork.

Det är svårt att se en tydlig trend över tid när det gäller barns omsorgsgivande, då de senaste uppgifterna samlades in under pandemin. Mycket tyder dock på att de som redan bär mest ansvar, riskerar att lämnas ännu mer ensamma med ett omsorgsansvar när välfärden drar sig tillbaka.

Stöd över generationsgränserna handlar inte bara om informell omsorg till äldre föräldrar. Äldre personer spelar också en allt viktigare roll som givare av ekonomiskt stöd till både barn och framför allt barnbarn.

Att stödet i många fall sträcker sig över tre generationer visar hur familjens roll som ekonomisk garant har vuxit. Dock varierar förutsättningarna att kunna bidra. Det är framför allt äldre personer med god ekonomi som har möjlighet att ge.

Män har historiskt gett större belopp, och deras givande har legat stabilt över tid. Kvinnors ekonomiska stöd till yngre generationer har däremot ökat – framför allt i termer av högre belopp. Det kan förklaras av att kvinnor numera har en bättre ekonomi än tidigare generationers kvinnor, men också om prioriteringar.

Trots ett ökat arbetskraftsdeltagande har äldre kvinnor fortfarande i genomsnitt sämre ekonomi än äldre män, vilket gör deras ökade givande särskilt anmärkningsvärt.

Avhandlingen visar hur familjen får ta ett allt större ansvar när det offentliga stödet drar sig tillbaka, men på olika villkor. Vem som får och ger hjälp styrs allt oftare av socio­ekonomiska förutsättningar snarare än faktiska behov. Samtidigt fortsätter många äldre att stötta barn och barnbarn ekonomiskt, i mönster som tydligt speglar både kön och klass.

Solidaritet inom familjen är inget givet. Den formas av möjligheter, begränsningar och av samhällsstrukturer som ofta tas för själv­klara. När ansvar förskjuts från det offentliga till familjen, utan att erkännas eller kompenseras, riskerar vi att bygga in orättvisor där jämlikhet en gång var målet.

Att inte ta dessa förändringar på allvar kostar, inte bara för de individer som lämnas med ökat ansvar eller uteblivet stöd. Det kostar också i tillit, i framtidstro och i styrkan i det sam­hälls­kontrakt vår välfärd bygger på. Utvecklingen av de mönster som identifierats i denna avhandling behöver följas noggrant, annars riskerar avgörande förändringar att ske i det tysta.