Ålderism – därför är det ett problem

En 82-årig kvinna berättar att hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en anställd inom hemtjänsten, men i samtal mellan gruppens medarbetare avfärdas anklagelsen: »Ingen kan väl vilja ha sex med en så gammal person«.

Ett forskningsprojekt om daglig träning skickar ut enkäter till personer i åldrarna 18–79 år, där den övre åldersgränsen motiveras av risken för bortfall.

En 67-årig arkivarie får omfattande fysiska funktionsnedsättningar efter en stroke men ­nekas personlig assistans enligt lss och hän­visas till äldreomsorgen.

Det här är exempel på ålderism. Det ­förs­ta­ uttrycker föreställningar om att äldre ­kvinnor­ är oattraktiva och därmed otänkbara som offer för våldtäkt. Offret möts med misstro på grund av åldern.

Det andra exemplet avspe­glar ett slentrianmässigt ointresse för den äldsta­ åldersgruppen (de lever ju inte så länge till…), samt en felaktig föreställning om deras förmåga att fylla i en enkät. Det är faktiskt i gruppen 18–29 år som man har störst bortfall men ingen skulle komma på tanken att utesluta personer
i de åldrarna.

Det tredje exemplet handlar om uteslutningen från en insats utifrån ålder. Personlig assistans kan bara nybeviljas före 67 års ålder (nuvarande riktåldern för pension), så 67-åringen får lägga bort planerna på fortsatt arbete. Arbetsgivaren förlorar en värdefull medarbetare i förtid.

Ålderism definieras i Nationalencyklopedin som stereotypa föreställningar, fördomar och diskriminering utifrån ålder.

Begreppet är bredare än åldersdiskriminering eftersom det även avser föreställningar, fördomar, underrepresentation och osynliggörande. Ålderism används vanligen för att belysa äldre personers utsatthet, men kan också avse personer i yngre åldrar, exempelvis inom arbetslivet.

Åldersdiskriminering handlar om ett ­miss­- ­gynnande i jämförelse med andra som är i mot­svarande situation. Exemplet med den personliga assistansen visar att diskriminering kan ses på flera sätt.

Många tycker nog att 67-åringen som inte beviljas ett stöd som en 65-åring skulle få har utsatts för åldersdiskriminering. Men eftersom uteslutningen är bestämd i en Socialförsäkringsbalken gäller inte diskrimineringslagen.

DO, diskrimineringsombudsmannen, skulle inte bedöma att arkivarien utsatts för åldersdiskriminering men det beror på att själva lagstiftningen är åldersdiskriminerande.

Ålderism kan förekomma på olika nivåer – som enskildas fördomar och i möten mellan människor, som regler och policy hos myndigheter, företag och organisationer, samt på en samhällelig nivå som lagar, språk, kulturella föreställningar och representationer.

Äldre personers frånvaro eller stereotypa beskrivningar i media, reklam och populärkultur kan vara exempel.

I boken Socialt arbete med äldre som Tove Harnett och jag har skrivit gör vi en uppdelning mellan vanligt förekommande typer av ålderism:

• Uteslutningsålderism: När vissa åldersgrupper utesluts eller osynliggörs. De uppmärksammas inte eller anses inte kunna ha ett problem som andra har.
• Prioriteringsålderism: När det förekommer dåligt motiverade åtskillnader vad det gäller rättigheter, möjligheter och tillgänglighet på grund av ålder.
• Bemötandeålderism: När någon förminskas eller ömkas eller behandlas nedvärderande på grund av ålder (även när detta sker utifrån välmenande sympati).
• Förklaringsålderism: När ålder överanvänds som förklaring, det vill säga andra förklaringar än de som har med ålder att göra försvinner.

De här typerna förekommer ofta som kombinationer. Det har exempelvis visat sig att äldre personer med psykisk ohälsa mer sällan får samtalsterapi jämfört med de som är yngre.

I stället får de i högre grad medicin som skrivs ut av allmänläkare. Detta skulle kunna ses som ett exempel på uteslutningsålderism, som såklart kan ha med prioriteringar att göra. Sjukskrivningarna i de arbetsföra åldrarna måste minska och den bästa behandlingen ges därför till de yngre.

Om äldre patienter upplever att sjukvården avfärdar deras beskrivningar av symptom med att det är normalt med svårmod under ålderdomen, kan detta ses som både förklaringsålderism och bemötandeålderism.

Vad är då vanligt när människor tillfrågas om sina upplevelser? Arbetslivet tycks vara det sammanhang där många upplever ålderism.

De som drabbas är alltså personer som vanligen inte tillhör kategorin »de äldre« (när man nu gör det). Personer som är i 50–60-årsåldern exempelvis, som inte kallas till anställningsintervju eller får nytt jobb, som inte befordras, inte tas med på vidareutbildningar eller som känner press att gå i pension.

När det gäller äldre personer är föreställningar om »de äldre« som en homogen grupp en vanlig stereotyp. Nedvärderingar, daltande och gullande är något som många personer beskriver, inte minst i de fall då man även har funktionsnedsättningar.

Tendensen att för­klara äldre människors problem som effekter av själva åldrandet är vanlig och samspelar med kulturella föreställningar.

Karin som är 83 år klagar över att hemtjänst­personalen ofta kommer sent. Tolkning:­ »Ja ja, många äldre är bittra och gnälliga«. ­Karin som är 83 år klagar inte fastän hemtjänst­ personalen ofta kommer sent. »Ja ja, dagens åldringar är fogliga och tacksamma.« I båda fallen används kulturellt etablerade stereotyper som förklaring.

Det faktum att yngre kan förvänta sig att själva bli äldre i framtiden har stor betydelse. Den typ av hat som kan utvecklas mot människor som har en annan etnicitet, religion, hudfärg eller könstillhörighet förekommer inte mot äldre människor.

Samtidigt finns det en paradox: Hur kan ålderism bland yngre förekomma, om de själva kommer att drabbas i framtiden? Det finns flera förklaringar till paradoxen.

Den så kallade terror management-teorin gör gällande att vi människor försöker hålla ifrån oss insikten om att vi kommer att dö, vilket leder till förnekande, avståndstagande och andra­fiering av de grupper som påminner oss om livets slut.

Sociologer har i sin tur förklarat yngres ålderism med att samhället är åldersuppdelat vilket hindrar oss från att inse att vi befinner oss på ungefär samma resa genom livsloppet.

Det kan också tänkas att yngre ser dagens äldre som annorlunda jämfört med hur man själv kommer bli i framtiden.

Yngre tänker att »vi äldre« i framtiden är aktiva och självmedvetna, i jämförelse med dagens passiva och tacksamma gamlingar. Det handlar alltså i alla tre fallen om andrafiering – att se äldre människor som annorlunda och motivera särbehandling.

Här finns det en given motåtgärd, nämligen möten mellan människor i olika åldrar som bidrar till insikten om att »jag är som du« (förr eller i framtiden). Motsatt kan ömsesidiga anklagelser, avstånd och generationsmotsättningar bidra till ökad ålderism.

Vad kan vi själva göra för att minska ålderismen? Så klart många olika saker, men att reflektera medvetet över hur ålder används i olika sammanhang är en viktig väg framåt.

I många fall är ju åldersgränser väl motive­rade och förklaringar utifrån ålder kan vara helt rimliga. Men se upp! Anders som är 80 år glömmer att låsa ytterdörren vid tre tillfällen.

Det ligger nära till hands att fundera över kognitiv sjukdom, och det finns ett klart samband mellan åldrande och demenssjukdomar. Anders som är 50 år glömmer att låsa ytterdörren vid tre tillfällen.

Tänkte du också på stress som förklaring? Här kommer varningen. Anders som är 80 år kan också kan vara stressad. Och varför är han det? Han är kassör i bostadsrättsföreningen, ena dottern ligger i skilsmässa och han har spelat bort 90 000 kronor på nätcasino.

Risken är att åldersrelaterade förklaringar gör oss mindre benägna att se andra problem, som kan handla om familjekriser, oro för anhöriga, psykisk ohälsa, våld i nära relationer, skadligt bruk av alkohol och droger, spelberoende, skuldsättning, fattigdom och så vidare.

Min uppmaning till dig som läser är därför att reflektera över betydelser av ålder och åldrande för att öka medvetenheten och möjlig­heten att förändra.