Som lärare på socionomprogrammet möter jag studenter som är skickliga
i kritiskt tänkande och att ifrågasätta när människor behandlas olika på grund av kön, etnicitet eller sexuell läggning.
Men när det gäller ålder händer något märkligt. Då uppfattas skillnader i behandling ofta som självklara, nästan naturliga.
Skillnader på grund av ålder präglar i hög grad stödet till personer med missbruk. Vem som räknas som »ungdom«, »ung vuxen«, »vuxen« eller »äldre« avgör vilken hjälp som erbjuds, eller inte erbjuds alls.
En intressant gräns går vid 30 år. I många verksamheter riktade till »unga vuxna« definieras målgruppen som 18–29 år. Den som fyllt 30 år hamnar plötsligt i en annan kategori med andra arbetssätt och med delvis andra ambitioner, trots att behoven kan vara exakt desamma.
Här blir begreppet ålderslogiker användbart, ett begrepp som Håkan Jönson och jag lanserade 2024. Ålderslogiker är ett verktyg för att synliggöra vilken betydelse som ålder tillskrivs i olika sammanhang.
I socialt arbete kan en 30-åring med beroendeproblem exempelvis uteslutas ur gruppen »unga vuxna« utifrån antaganden om ålder kopplat till ansvar, mognad och förändringsförmåga. I praktiken kan det innebära att personen bedöms ha »haft sin chans« eller att problemen uppfattas som mer kroniska. Därmed påverkas både tillgången till insatser och vilken typ av stöd som erbjuds.
Under flera år har jag varit engagerad i forskningsprojekt om åldrande och missbruk, ledda av Håkan Jönson. Studierna har bland annat behandlat missbruk i relation till äldreomsorgen, betydelsen av ålder i behandlingsmiljöer samt lågtröskelboenden för äldre personer med långvarig missbruksproblematik.
De lågtröskelboenden vi har undersökt riktar sig i regel till personer från 50 år och uppåt. De som flyttar in accepteras som aktiva i sitt missbruk och kan bo kvar livet ut. Någon behandling erbjuds inte, men boendeformen skapar stabilitet och ger stöd i vardagen, samtidigt som alkoholbruk i den egna lägenheten tillåts.
Många av de personer vi mött i dessa verksamheter säger att de trivs. Kraven är få, stödet finns nära och tillvaron upplevs som mer stabil än tidigare livssituationer.
I en intervju berättade Ivar, som druckit sedan han var tolv år, att han tidigare hade bott på boenden med krav på nykterhet, men inte klarat att leva upp till dem och därför blivit vräkt och blivit hemlös. I dag bor han på ett lågtröskelboende tillsammans med andra äldre med liknande erfarenheter.
Frågan blir därmed ofrånkomlig: är detta ett uttryck för respekt för Ivars självbestämmande och valda livslopp, eller en form av ålderism? Och hur hade vi resonerat om Ivar i stället varit 20 år?
När vi ställde frågor till både personal och boende om vad som skulle hända om åldersgränsen sänktes till 20 år i stället för 50, blev svaren motstridiga. Någon menade att yngre personer skulle »liva upp« stämningen. En annan uttryckte motsatsen: unga hör inte hemma där, utan i behandling. I dessa svar blir ålderslogikerna tydliga.
Ålder kopplas dels till aktivitet; där yngre förstås som energiska och livfulla och äldre som mer passiva; dels till förändringspotential, där yngre antas kunna »räddas«, medan äldre anses ha passerat sin möjlighet till förändring. Med ett välkänt uttryck: man kan inte lära gamla hundar sitta.
Flera studier visar emellertid att äldre personer tillgodogör sig behandling minst lika väl som yngre. Samtidigt lever föreställningar kvar om att äldre har svårare att förändras, och att resurser därför i första hand bör satsas på yngre.
Hög ålder i sig är alltså inte ett hinder för nykterhet, men personer med långvarig och komplex problematik har generellt sett sämre behandlingsprognos, oavsett ålder.
Den kanske viktigaste funktionen med ålderslogiker är att synliggöra när det saknas genomtänkta skäl för att behandla människor olika utifrån ålder. I socialt arbete händer det att personer placeras i insatser för att de »passar in« i en viss ålderskategori, inte för att insatsen är mest ändamålsenlig.
På så sätt riskerar ålder att bli styrande på ett sätt som varken är transparent eller sakligt motiverat.
När jag skriver detta har jag nyligen genomfört intervjuer inom ett projekt om ålderns betydelse på behandlingshem (se faktaruta). Olika behandlingshem har olika åldersgränser; vissa tar emot personer mellan 21 och 60 år, medan andra har en övre gräns upp till 70 år.
Samtidigt är det ovanligt med klienter över 55 år. Vad ligger bakom dessa åldersgränser? Kanske är den mest grundläggande frågan om åldersgränserna alls behöver finnas, eller om de i vissa fall snarare begränsar än möjliggör ett träffsäkert stöd.
I intervjuer med personal blir det tydligt att hög ålder kopplas samman med en rad olika egenskaper. I ena stunden beskrivs äldre personer som minst motiverade och som fast i långvariga destruktiva mönster, med dålig prognos för förändring.
I andra stunder framställs äldre personer som de mest motiverade, som människor som fått nog och som upplevt de negativa konsekvenserna fullt ut och därför är redo att förändra sina liv.
Ålder är inte bara en siffra, den formar vad vi ser, hur vi bedömer och vilka insatser som blir möjliga. Just därför måste ålder tas på allvar som analytisk kategori i socialt arbete.
Utmaningen framåt är inte att sluta använda ålder, utan att synliggöra när och hur den styr våra beslut. En ökad åldersmedvetenhet kan både motverka ålderism och bidra till mer träffsäkra och rättvisa insatser i socialt arbete.
