Så formas bilden av äldre i media

Låt inte medierna göra om dig. Förändra dem ­i stället. Det var en slogan för den medie­kritiska föreningen Allt är möjligt som jag var med och startade 1992. Vi ifrågasatte stereotypa föreställningar i medieflödet omkring oss.

Det var nyttigt och frigörande att distansera sig från de vanligaste mediebilderna och leta alternativ. Startpunkten var en irritation över ensidiga skildringar av kvinnor, men vi kunde ganska snabbt se att problemen med mediebilderna i princip gällde alla som inte var medelålders (vita) män.

Inte minst äldre skildrades på ett mycket stereotypt sätt, om de ens förekom.

En studie som Maria Jacobson och jag genom­­förde 1994, Massmediernas enfaldiga typer,  ­vi­sade att drygt hälften av alla som förekom på bild i det svenska mediebruset var mellan 15 och 29 år.

I studien ingick de upplagemässigt­ största tidningarna i olika genrer (både dagspress och magasin) samt tittartoppar på tv och reklampelare på stan. Dessa unga människor förekom framför allt ­i reportage och reklam.

Unga kvinnor dominerade, i huvudsak som blickfång i konsumtions­inriktat innehåll, men bara ­två procent unga kvinnor förekom inom sakområdet ekonomi och politik. De var alltså både synliga och osyn­liga på samma gång.

Män förekom i betydligt fler åldrar men efter 60 år var alla, oavsett kön, i princip helt osynliga. Trots att den åldersgruppen redan då var en femtedel av befolkningen. Osynlighet kan alltså ses om en stereotyp i sig.

Vi upprepade studien två gånger till, 2004 och 2014, och kunde då se en långsam utveckling mot fler äldre, men åldrar var fortfarande könsmärkta, det vill säga ålder och kön sam­spelade för att göra människor (o)synliga.

I dag är mediesituationen en helt annan. Så även mediebilderna av äldre. I takt med att samhället får allt fler äldre, både ökar och minskar intresset för denna grupp. Äldre kan potentiellt betraktas som viktiga och intressanta som resursstarka konsumenter  –  den grå marknaden  –  vilket gör dem intressanta för reklamproducenter.

I nyheterna är äldre dock oftast osynliga, åtminstone i förhållande till hur stor grupp det faktiskt handlar om. Äldre är en mycket heterogen grupp, men i journalistiken beskrivs de antingen som extraordinära för sin ålder eller som utsatta personer, lurade på nätet eller kanske vanvårdade utan egen talan.

En viktig fråga är vad som egentligen kan betraktas som medier år 2026 och hur stor käll­kritisk kunskap som finns bland allmän­heten, både när det gäller mediebilder och texter. Vem som helst kan använda AI för att skapa bilder och berättelser som kan roa eller oroa.

En AI-hundvalp kanske inte är så farligt, men när krigsrapportering i stället är AI-genererad­­ ­propagan­da ­riskerar vi att få en brist på tillit gentemot medier och samhället i stort, just i en tid då det är allt viktigare med seriös ­journalistik som granskar makten och för­klarar ­sammanhang.

Därför krävs att alla människor har en högre nivå av medie- och informationskunnighet så att vi kan skilja mellan fakta, kunskapsdriven journalistik och propaganda, och mellan sponsrat och »äkta« innehåll. Källkritik är a och o, men också att vara uppmärksam på vad vi inte ser, vilka mediebilder saknas i flödet. Det gäller inte minst för de AI-assistenter som allt fler använder.

I en krönika i Äldre i centrum (2/2024) var­nade jag för att stereotypa data som matas in i AI-systemen riskerar att spä på ålderismen ytter­ligare när de enfaldiga bilderna fortplantar sig. Jag har några gånger bett olika AI-verktyg göra bilder på äldre i olika sammanhang.

Det blir då ofta milda pastellfärgade miljöer och personerna med tillrättalagda utseenden. Ålderismen är särskilt tydlig när AI tar fram en bild på en elitidrottande äldre personer. Första förslaget från AI-verktyget blir en man som knappt har passerat 50 år.

När jag upprepar frågan något år senare liknar mannen mer 70+ och är mer lik ett riktigt fotografi, vilket kan tolkas som att AI då lärt sig att modifiera sin tolkning av äldre och bildkvalitet. Fortfarande tycks AI-bilderna bygga på en tydligt manlig norm. Både 2025 och 2026 är AI:s tolkning av »äldre person« en man. Det är först med en tilläggs­instruktion som en kvinna kommer med på bild.

Journalistiken har ett särskilt och starkt grundlagsskydd i länder som har demokratiska statsskick; tanken är att journalistiken ska vara en fristående kontrollinstans som ska kunna granska makten och hjälpa medborgarna att fatta informerade beslut.

Problemet uppstår när vissa människors vardag och bekymmer inte ens kommer upp på mediernas dagordning.

Då talar vi inte bara om äldre som grupp, utan kanske ännu större grad om personer med särskilda behov, oavsett ålder. Kan du inte tala för dig, lär du inte heller hamna på mediernas eller politikernas dagordning.

Att bygga ett värn mot ålderism är bra för hälsan. Det kan till och med ge dig ett längre liv. Flera studier visar att ålderism, ålders­diskriminering och en negativ syn på sitt eget åldrande kan leda till betydligt kortare livslängd och en för tidig död.

När AI-verktyg genererar en bild på en äldre man och kvinna, blir det ofta de här typen av ­beigea ­miljöer med stereotypt vita och tillrättalagda ­ut­seenden, där mannen är längre, gärna omhändertagande i förhållande till kvinnan. Foto: AI-genererat/copilot

Med högre medie- och informationskunnig­het är det lättare att distansera sig från det ål­d­er­istiska medieflödet, hitta andra berättelser att luta sig mot och kanske till och med skapa dina egna medier.

Ett inspirerande exempel är demokrati­projektet Medievetna seniorer som i tre år ägnat sig åt att göra äldre mer mediekritiska och mediekunniga. Med stöd av Allmänna arvs­fonden har Filmpedagogerna folkets bio i samarbete med Göteborgs stad, SPF seniorerna, SKPF och Torslanda Filmstudio utbildat en grupp äldre i att göra korta filmer om det som de tycker är viktigt och roligt i livet.

En del av filmerna ligger på Youtube och man kan ju bara önska att dessa filmer även sågs av fler, inte minst politiker. Ett liknande projekt är forskningsprojektet heat som fokuserar på hur ett varmare klimat påverkar framför allt äldre.

Där har forskarna involverat äldre som filmat situationer och miljöer som de upplever som problematiska. Att göra sina egna medier ger både en bättre förståelse för medier och en möjlighet att skapa och dela kunskap.

Medieföretagen har möjlighet att släppa fram nya frågor och perspektiv som kan mot­verka ålderism. Många minns kanske SVT-­dokumentären Livet börjar vid 100, ett porträtt av Dagny Carlsson som vid 99 års ålder gick en kurs för att lära sig hantera en dator och sedan blev en känd bloggare och inspiratör, mycket tack vare att medierna lyfte fram henne.

Vi kan också se artister som vidgar perspek­tiven. Vid årets amerikanska Super bowl (som ses av 129 miljoner tittare) hade artisten Bad Bunny en enormt påkostad mellanakt där varje scen hade en politisk, social och kulturell dimension. Han hyllade sitt puertoricanska arv på olika sätt, bland annat genom att ha med sin 85-åriga vän Toñita Cay som driver en känd bar i Brooklyn.

En artist på närmare håll är Valter Nilsson i Göteborg som i intervjuer ofta talar om att han vill nå en bred publik, att alla åldrar är välkomna på hans konserter, och alla ska ha råd att komma. Därför är biljettpriserna till Bananpiren i augusti 200 kronor och det finns enbart en nedre åldersgräns på 13 år. Behöver jag säga att kvällen är utsåld?

Bilder kan spegla, bekräfta, utmana stereo­typer och bör väljas noggrant. Det finns också en högre medvetenhet bland kommuner och regioner att inte använda gratisbilder från nätet eller låta AI sköta illustrationerna. Redan ­2­015 anlitade Gävle kommun Tomas Gunnarsson (Genusfotografen) för att bättre skildra kommuninvånarna i sin kommunikation.

Tio år senare skapade Göteborgs stad ett bildarkiv med »riktiga« seniorer i olika sammanhang för att kunna använda i sin kommunikation. Fler kommuner har också börjat inse att alla äldre varken kan eller vill vara digitala och därför ger ut papperstidningar med medborgarinformation riktad mot äldre personer, som exempelvis Uppsala och Malmö.

Äldreforskning är också en rik källa till att motverka ålderism. Forskningen har dessvärre svårt att nå ut eftersom nyhetsredaktionerna inte alltid ser nyhetsvinklarna. Min erfarenhet är dock att både doktorander och forskare nu tränas på att göra så kallade hisspitchar (att man förklarar kort och enkelt) och när medierna inte ser betydelsen av ämne skapar forskarna sina egna medier.

Samhällsvetenskapliga fakulteten på Göte­borgs universitet har sedan snart tio år ett sam­tals­format, AW med forskare, som regelbundet drar storpublik. Själv hade jag förmånen att vara med i ett samtal på tema »Gubbväldet« som drog storpublik en onsdagskväll, samtidigt som Göteborg Film festival pågick i kvarteren runt omkring.

Min absoluta favoritvetenskaps­podd är BBC:s Instant genius, som nyligen intervjuade forskaren Sabina Brennan om sin nya bok Still me. A neuroscientist guide to caring for someone with dementia.

Brennan är kritisk till dagens syn på demens. Hon anser att hela samhället skulle gynnas av umgås mer blandat och att personer­ med demens inte bör isoleras på särskilda boenden, demens är inte en smittsam sjukdom som kräver isolering.

Tvärtom behöver personer med demens tas i bruk efter sin förmåga, det ger oss alla en chans att se en annan sida av mänskligheten.

Hon berättar också om forskaren Helen ­Rochford-Brennan som valde att sluta sin gärning direkt när hon fick en alzheimer­diagnos 2012, men lockades tillbaka in i forskningen och blev sedan en global ambassadör för demensinkluderande samhällen.

Brennans perspektiv lägger jag i min bank av alternativa medieberättelser som ett värn mot ålderism.