Sett till det senaste decenniets forskning om äldre människor som teknikanvändare och medborgare i det digitala samhället är det förvånansvärt att begreppet brukare fortfarande lever kvar. I regeringens strategi för life science och hälsa lyfts välfärdsteknik fram som en av digitaliseringens spjutspetsar, som genom brukarnas delaktighet ska leda till ökad självständighet och hälsa. Socialstyrelsen rekommenderar att begreppet brukare används för alla som får individuellt behovsprövade insatser från socialtjänsten. Stämmer detta med den metodutveckling som pågår på bred front inom flera forskningsfält? Inte minst, vad säger brukarna själva?
Brukare är ett begrepp som provocerat forskare inom flera områden under de senaste decennierna och kommit att stå för något obsolet och distanserat. Det har triggat doktorander att studera vilken roll äldre människor har i designprocesser och hur olika benämningar påverkat uppfattningen om deras krav och behov. Det har också bidragit till nya metodansatser och en ökad närvaro av äldre deltagare i forskningsprojekten. Hur vi benämner människor speglar ju vårt förhållande till dem vi talar om, närmare bestämt ett maktförhållande och i vilken utsträckning vi är beredda att involvera människor.
Arnsteins trappa introducerades i slutet av 1960-talet för att illustrera olika grader av delaktighet i beslut som rör medborgarna. Stegen fungerar fortfarande som ett användbart hjälpmedel inom en rad områden för att tydliggöra i vilken utsträckning vi faktiskt tillåter människor att påverka utvecklingen av bostäder, produkter eller tjänster. Den används flitigt av svenska kommuner för att sortera olika former av medborgarinflytande och vidareutvecklades 2009 av Sveriges kommuner och landsting, SKL (nu Sveriges kommuner och regioner, SKR), i delaktighetstrappan. Trappan har ursprungligen fem steg, från total kontroll av medborgarna som själva driver de förändringar man vill åstadkomma, till delegerat partnerskap där människor deltar som experter på sin egen livssituation eller bjuds in att lämna synpunkter på framtagna förslag eller prototyper, till de två nedersta stegen där människors inflytande är starkt begränsat till information och blir föremål för olika insatser.
Trappan kan fungera som en bra illustration till utvecklingen av brukarmedverkan i forskningen och den ökade förståelsen av människors livsvärld. Inom sjukvården har synen på patienten utvecklats från ett starkt begränsat biomedicinskt synsätt med fokus på sjukdomar och diagnoser till ett personcentrerat, där patientens egna resurser och förutsättningar blir viktiga delar av vårdinsatser och rehabilitering. Människan betraktas som något mer än sin sjukdom.
Olika tekniska tillämpningar som tidigare testades gentemot diagnoser och avgränsade problem har utvecklats mot en vidare förståelse där faktorer som brukarens sociala sammanhang och motivation inkluderas i bedömningarna. Tester med ett biomedicinskt synsätt som varit starkt beroende av kvantitativa metoder i syfte att generalisera nyttan av enskilda tillämpningar, utmanas av en helhetssyn på brukarens livssituation med nya ansatser och begrepp. Det innebär också en förskjutning i relationen mellan den som ger vård och patienten som nu kliver fram mera som en person än någon som ensidigt tar emot vård.
Motsvarande utveckling återfinns inom den kommunala omsorgen där allt större krav ställs på omsorgstagaren eller brukaren att ta egna initiativ. Ser vi bakåt på införandet av ny teknik inom äldreomsorgen kan vi iaktta stegvis ökade förväntningar på aktiva omsorgstagare. Teknikens införande på sjukhem och i den framväxande hemtjänsten på 1960-talet präglades i hög grad av en ensidig automatisering med överspill från industrin, till exempel patienttvättningsmaskinen som hade en kort säsong, med mycket låga krav på patienten som skulle förhålla sig mer eller mindre passiv.
I takt med införandet av trygghetslarmen på 1970-talet krävdes ett initiativ från omsorgstagaren, vilket blev än mer tydligt i samband med distributionen av mat och handla hemma-terminalerna på 1990-talet och dagens system med utvidgade tjänster och användningen av smarta telefoner och plattor såväl som monitoreringen av hälsa i hemmiljön. Den enskilde brukaren får större plats i utvecklingen och kraven ökar på metodansatser som ligger högre upp i Arnsteins trappa. En annan illustration av den här utvecklingen är det första läromedlet för ”datalära” i vårdutbildningar, publicerad 1986, som beskriver datorstödda administrativa och medicintekniska system. En särskilt illustrativ bild i boken visar hur den manliga läkaren skriver ut recept och hur informationen skickas och lagras i systemet. På en stol bredvid, helt frånkopplad läkarens åtgärd och systemet, sitter en äldre dam, en patient, inte ens en brukare.
Från att ha varit osynlig, till att vara testperson för olika tillämpningar kan man i dag, i samband med digitaliseringen, inte förbise patienternas eller omsorgstagarnas roll för att få systemen att fungera. Samtidigt med en ökad automatisering med artificiell intelligens, till exempel beslutsstöd och monitorering, ökar kraven på brukarnas egen informationsinhämtning och digitala förmåga. Vi rör oss nämligen över på deras planhalva.
Vi behöver både kunskap om vad som påverkar brukaren i hens egen miljö samtidigt som vi inte längre har exklusiv kontroll över de digitala verktyg de själva använder. Hur vill brukaren själv inhämta information och kommunicera? Den frågan förskjuter uppgiften från att instruera hur tillämpningar som tillhandahålls av vården och omsorgen ska användas till att anpassa stödet till det kommunikationssätt som är bekvämt för brukaren. Önskar jag få min kallelse via sms eller e-post? Vilka tv-vanor önskar jag behålla när jag flyttar in på äldreboendet?
Bredden av metoder som används både för att stödja ett hälsosamt och bekvämt liv och för att fördjupa kunskaperna om behov och krav som bör styra kunskapsutvecklingen är påtaglig. Inte minst så är denna utveckling kreativ. Olika former av intervjuer, fokusgrupper, observationer och tester i laboratoriet och i hemmet kombineras beroende på vad man vill åstadkomma. Kombinationen under rubriken mixed methods, där kvantitativa och kvalitativa ansatser används och resultaten jämförs, blir allt vanligare i vetenskapliga publikationer. Detta kanske är mest märkbart inom teknikutveckling och design. it-forskningen, närmast människa/dator-interaktion, har utvecklats i allt vidare cirklar från att ha haft maskinen (datorn) i fokus till ett vidgat synsätt på interaktionen mellan maskinen och människan och hur digital interaktion bidrar till hälsa och ett meningsfullt liv.
Behovet av att få tillgång till autentiska miljöer för att testa och utveckla protyper och system är så gott som ett krav för finansiering i EU:s forskningsprogram. Etnografiska metoder där inte bara samspelet mellan brukare och teknik studeras, utan också hur ingenjörerna formar sina uppfattningar om brukarna. Nya synsätt tillämpas, framförallt sjunker ett deterministiskt perspektiv undan där teknik betraktas som något som ensamt åstadkommer förändringar till förmån för ett synsätt med tonvikt på samspelet mellan teknik och sociala förändringar.
Att brukaren blir allt synligare gör skillnad för relationen mellan forskaren och brukaren i det att hen går från att vara ett objekt till att bli ett subjekt. I själva verket ifrågasätts begreppen brukare och brukarmedverkan. Det engelska begreppet users är betydligt mer neutralt eftersom det används för att beskriva människor i allmänhet, medan det svenska brukare uteslutande används för att beteckna någon som är föremål för insatser från socialtjänsten, som är omsorgstagare, missbrukare eller funktionsnedsatt.
Kanske är skillnaden störst för den äldre brukaren, vars behov länge varit föremål för generaliseringar som stämmer illa med dagens kunskap om en heterogen äldrebefolkning med stora individuella skillnader. För forskaren blir det därför allt viktigare att avgränsa och definiera sitt urval. För äldre medborgare kan det förhoppningsvis leda till ökad jämlikhet. Det har i varje fall bidragit till att äldre kan göra sin röst hörd och där kritiken av själva begreppet brukare varit hård.
Såväl enskilda som företrädare för äldres organisationer uppfattar brukare som byråkratiskt och distanserande, att det vidmakthåller en objektifiering av äldre människor. Parallellt med äldres ökade tolkningsföreträde har forskningen skapat nya begrepp som vidgar äldres roller och lyfter fram deras fördelar som livserfarna och kompetenta, från att vara patienter och omsorgstagare till medborgare, been arounds, konsumenter, innosumers, för att nämna några.
Inte minst upptäcks äldre med sina erfarenheter och förväntningar på ett modernt äldreliv vara en värdefull källa för innovationer.
Utmaningarna för forskningen om ökad involvering av äldre människor är fortfarande att hålla jämna steg med hur deras verklighet ser ut i förhållande till forskarnas relativitet, det vill säga till föreställningarna, kanske fördomarna eller rent av beroendet av vissa föreställningar om äldre brukare. En annan utmaning som har med digitaliseringen att göra är att utvecklingen blir alltmer systemisk och komplex. Det betyder att beroendet av varandras åtaganden i systemen ökar än mer och kräver än mer metodutveckling för att forskningen ska förbli relevant.
