Anhörigomsorgen från ett givarperspektiv

Anhörigas betydelse som givare av omsorg till äldre är numera etablerad inom forskningen såväl som i den socialpolitiska diskussionen om den framtida organiseringen av äldreomsorg. Men hur omfattande är anhörigomsorgen i Sverige? Svaret beror på hur man definierar vad som är omsorg.

Studier från 1990-talet och framåt, som har använt en snäv definition av omsorg med fokus på personlig vård, har visat att omkring tio procent av befolkningen är omsorgsgivare. Studier som har använt en vid definition – inkluderande både ”lättare” insatser som passning, tillsyn och transport och insatser av ”tyngre” omsorgskaraktär – har visat att cirka 20–50 procent av befolkningen är omsorgsgivare.

Baserat på de frågor som ställts om anhörigas insatser har det vid studierna från 2005, 2009 och 2014 gått att urskilja tre relativt tydliga hjälpgivarprofiler beroende på mottagarens hushållstyp, hjälpbehov och insats.

Den första profilen består av omkring 25 procent av befolkningen (i alla tre studier), och givare i denna grupp hjälper någon man inte sammanbor med som är utan särskilt behov av omsorg. Det är lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare i denna profil, och ungefär två tredjedelar (66 procent) är yngre än 60 år. Det är vanligt att hjälpa en släkting (moder, barn, annan släkting), men cirka en tredjedel hjälper en granne, vän eller kollega.

Den andra profilen består av 15–20 procent av befolkningen (med vissa variationer mellan de tre studierna), och mottagaren av hjälp är någon man inte sammanbor med som har ett särskilt behov av omsorg (sjuk, funktionshindrad eller äldre med hjälpbehov). Ungefär hälften av hjälpgivarna är 60 år eller äldre och det är fler kvinnor än män (ungefär 60/40 procent i de olika studierna). En betydande majoritet hjälper sin mamma eller annan släkting.

Ungefär halva gruppen som ger omsorg till någon i det egna hushållet hjälper en partner (make/maka). Dessa omsorgsgivare är en liten grupp, men de utför i genomsnitt betydligt fler timmar än de som hjälper någon utanför det egna hushållet.

I samtliga tre profiler av hjälpgivare är det vanligt att ge mottagaren insatser av typen samvaro, kontakt, passning eller tillsyn – insatser som ibland karaktäriseras som osynliga. Det är också vanligt med praktiska insatser av typen hushållsgöromål (till exempel städning eller handling) eller transport. Att ge personlig omvårdnad (till exempel hygien, hjälp med medicinering, lyftning) är vanligast bland dem som hjälper någon i det egna hushållet och de som hjälper någon utanför det egna hushållet med omsorgsbehov.

Så här långt har vi åskådliggjort att anhörigomsorgen i Sverige är omfattande. Det kan noteras att spannet mellan vad olika studier visat är 10–50 procent. Det är rimligt att en del av dessa skillnader förklaras av en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000-talet.

Det är dock viktigt att koppla frågan om omfattning till hur fenomenet studerats och till definitioner av omsorg, och att utifrån detta relatera frågan om omfattningen av anhörigomsorg till olika profiler av hjälpgivare. Genom att urskilja olika profiler av hjälpgivare tydliggörs ett brett spektrum av omsorgsgivare och en bred repertoar av insatser.

Det finns dock skillnader mellan olika profiler av hjälpgivare. En majoritet av mottagare i annat hushåll, som enligt givaren av anhörigomsorg hade ett särskilt behov av omsorg, fick ytterligare hjälp från någon annan släkting. Drygt hälften i denna grupp använde också offentliga tjänster, till exempel hemtjänst eller hemsjukvård. Bara en av tio omsorgsgivare stod ensam med sitt åtagande.

Enligt hjälpgivarna var det relativt vanligt att mottagaren av hjälp i det egna hushållet erhöll hjälp från den offentliga omsorgen, men ungefär hälften i denna grupp svarade i 2014 års studie att de stod ensamma i sitt åtagande.

Det var sällsynt i alla tre grupper av anhöriga att mottagaren fick ytterligare hjälp från en frivillig/ideell organisation.

De mönster som framstår i resultaten kan i de enskilda fallen betyda att vid små hjälpbehov får mottagaren hjälp främst av anhöriga. Vid större behov får mottagaren mer hjälp och då ofta både av (flera) anhöriga och av det offentliga, men inte så ofta från frivilliga organisationer.

Utifrån ett socialpolitiskt perspektiv kan det uttryckas som att det specifika med omsorgen i Sverige (och kanske övriga Norden) är att den är ett delat eller överlappande projekt mellan främst det offentliga och de anhöriga, och i mindre grad frivilliga organisationer, ännu så länge.

Kanske det är så att välfärdsstatens åtagande, i form av hemtjänst eller färdtjänst, är en förutsättning för anhörigas engagemang. För att möta utmaningar med en åldrande befolkning behövs ytterligare kunskap om det komplexa samspelet mellan olika vård- och omsorgsgivare.