Komplex bild när äldre både ger och tar emot omsorg

I Sverige är vi duktiga på att föra statistik, vilket innebär att vi också är duktiga på att kategorisera människor. Det gör vi egentligen lite till mans hela tiden – varje dag. En vanlig bild av äldre personer är till exempel att de är i behov av, eller erhåller, äldreomsorg. Och det är ju till viss del sant: omkring tolv procent av gruppen 65 + erhåller hemtjänst och cirka fem procent bor i särskilda boenden för äldre.

Det är ju dock inte så enkelt som att dessa personer bara erhåller äldreomsorg – de kan samtidigt vara givare av stöd, service och hjälp. Faktum är att många av de äldre som erhåller stöd, omsorg eller vård från kommunen eller från anhöriga, samtidigt är givare av stöd, till exempel till sina barn eller barnbarn eller genom att vara aktiva i olika föreningar och organisationer.

Uppskattningsvis står äldre för cirka 30 procent av omsorgstimmarna till närstående, och cirka 40 procent av anhöriga mellan 65 och 80 år ger daglig hjälp. Många äldre personer som ger omsorg till sin partner försöker dessutom klara sig själva, eller med ytterst lite hjälp från den formella omsorgen, vilket i sig inte är unikt för äldre.

Vi människor har ett stort behov av att vara självständiga. Att vara anhörig och ge vård och omsorg när man själv har nedsatt hälsa – och kanske till och med i behov av hjälp själv – är ju emellertid inte enkelt och stödet för dessa personer behöver utvecklas.

I Jönköpings kommun genomfördes därför ett projekt för att utveckla anhörigstödet till äldre vårdgivare. Även här målades en komplex bild av våra äldre medborgare upp. Syftet med projektet var att öka kunskapen om rätten till anhörigstöd, utveckla det individanpassade stödet samt undersöka om män och kvinnor upplevde olika behov av stöd.

Efter en identifiering av målgruppen genomfördes 150 hembesök hos sammanboende äldre (299 personer), där ingen i hushållet hade någon kontakt med kommunens äldreomsorg. Merparten av de intervjuade bodde med sin make/maka eller sambo. Tio procent (29 personer) levde tillsammans med sina barn och av dessa var de flesta självständiga i sin vardag.

Resultaten visade att en majoritet av de allra äldsta sammanboende klarar sin vardag självständigt (tabell 2). Det fanns också en stark önskan om att fortsätta vara självständig. Även om det i tabellen ser ut som om kvinnor oftare är anhörigvårdare, och männen oftare är närstående (emottager stöd och omsorg), så är denna skillnad inte statistiskt säkerställd.

Det som snarare förklarar skillnaden är åldern, det vill säga att männen i snitt är äldre (89,4 år) och kvinnorna yngre (85,6 år). De deltagare som bedömdes som anhörigvårdare var nämligen signifikant yngre än övriga grupper, och de skattade också sin hälsa som signifikant bättre.

Det verkar alltså som att ålder och kön samvarierar i förklaringen till att kvinnor oftare befann sig i gruppen anhörigvårdare och männen i gruppen närstående. Även om könsskillnaden i denna studie inte var signifikant till antal, så finns det i samhället en skillnad i attityd där kvinnornas informella roll som anhörigvårdare ofta tas för given, och där männen ofta får mer uppmuntran för samma roll.

Det är också mer vanligt att äldre par erhåller hemtjänstinsatser när det är kvinnan som behöver hjälp, vilket innebär att kvinnor som vårdar sina män oftare gör det utan insatser från den offentliga omsorgen, jämfört med män som vårdar sin maka.

Studien i Jönköping visade att det anhörigstöd som efterfrågades inte skiljde sig nämnvärt mellan män och kvinnor – ett resultat som är viktigt att ta med sig inför framtida planering av ett individanpassat anhörigstöd. Det som främst önskades var just stöd med direkta insatser i hemmet, såsom städning, tvätt och inköp av mat. I övrigt visade det sig att det stöd som deltagarna efterfrågade i mångt och mycket liknade det stöd som redan fanns tillgängligt i kommunen.

Det skulle kunna antyda att det kanske inte är en utveckling av nya former av anhörigstöd som krävs, utan snarare utveckling av befintligt stöd, samt tydligare och mer lättillgänglig information om detsamma.

Ett intressant resultat från studien i Jönköping var det faktum att flertalet av deltagarna, i samtliga kategorier, också var aktiva i någon form av frivilligaktivitet eller volontärarbete. Männen var oftare aktiva i idrottsaktiviteter, och kvinnorna i olika kyrkliga föreningar eller volontärföreningar. Det var också vanligare att vara aktiv om man tillhörde den självständiga gruppen, men även personer ur de andra kategorierna var aktiva i en eller flera frivilligaktiviteter.

Det var också flera av de intervjuade som uppgav att de fann stöd i frivillig- och volontärarbetet och de ansåg också att de klarade sin vardag så bra just tack vare att de hade varit aktiva i till exempel föreningsliv. Det var här de kunde ventilera sina tankar och dagliga bekymmer och få stöd av olika slag.

Det som ibland uppfattades som bekymmersamt var att de flesta som var aktiva i de olika aktiviteterna också var äldre, och det var många som började få funktionsnedsättningar. Dessa resultat är egentligen bara ytterligare bevis på komplexiteten i givandet och emottagandet av stöd och hjälp.

Äldre personer kan således sällan kategoriseras in i en avgränsad grupp och de är sällan enbart givare eller mottagare av vård och omsorg. Våra äldre medborgare är snarast en resurs i samhället och för att stärka äldre personers livsvillkor och situation så bör det finnas en tydligare planering av hur äldre personer kan stöttas i den komplexa situation som de befinner sig i.