När en partner har cancer

Antalet personer som diagnostiseras med cancer ökar för varje år. I dag uppskattas att minst var tredje person någon gång i sitt liv kommer att diagnostiseras med cancer. Risken ökar med stigande ålder. Den förbättrade cancervården med diagnostik och behandling samt minskad dödlighet på grund av cancer leder till att fler familjer lever med cancer under längre tid, vilket i sin tur kan leda till ökad risk för negativa konsekvenser för familjernas hälsa.

Att vara partner till en person som blivit diagnostiserad med cancer kan vara stressfullt och påverka välbefinnandet negativt. Men kan det försämra partnerns egen hälsa? Denna fråga var utgångspunkten när partners sjukvårdskonsumtion undersöktes i form av öppen och slutenvårdskontakter, sjukvårdskostnad och vilka diagnoser partnern blev diagnostiserad med.

Förvånande nog sågs ingen säkerställd ökning i sjukvårdskonsumtionen i relation till partnerns ålder. Hypotesen var att äldre partner skulle söka vård i större utsträckning än yngre. Dock skulle detta kunna förklaras med att äldre partner i större utsträckning inte tar sina egna symtom på allvar, vilket i sin tur kan leda till att de är sjukare när de väl söker vård.

Förändras interaktionsmönstret i familjen efter en cancerdiagnos? Hur påverkar enskilda familjemedlemmars agerande övriga familjen? Dessa frågor besvarades genom familjeintervjuer, där personen med cancer fick välja en eller flera familjemedlemmar som skulle delta i intervjun tillsammans med personen med cancer. Hela familjen försöker att anpassa sitt agerande inom familjen för att möta de utmaningar som följer av att leva med cancer.

Olika beteendemönster blev tydliga, till exempel förändrades maktfördelningen i familjen och personen med cancer fick större makt att bestämma vad familjen skulle göra. Detta gällde både i små och stora beslutssituationer:

Ett äldre par som levt ihop i över 40 år, där nu kvinnan var sjuk och hon orkade inte så mycket mer än fullfölja sina cytostatikabehandlingar med kontinuerliga sjukhusbesök. Maken berättar om sin ökade börda med att få ansvar för att städa huset, handla och laga mat, tvätta kläder och skötsel av trädgården, samtidigt som han körde hustrun till sjukhuset en gång i veckan. Alla hushållssysslor delade de på innan hustrun blev sjuk. Medan han berättar vänder sig hustrun till honom och säger ”Vi har ju beslutat att inte sälja huset förrän jag är död”, varpå maken tittar i golvet och de börjar prata om annat.

I denna situation blir det tydligt att hustrun dels aktivt tar makten att kunna besluta om när huset ska säljas, men också att maken passivt låter henne ta den makten. Maken låter sin egen vilja och önskningar stå tillbaka, vilket kan vara naturligt att göra men kan beroende på hur lång tid detta pågår också bidra till försämrad hälsa hos maken.

Ett annat beteendemönster som framkom var ”det hemliga spelet” när familjemedlemmarna undvek konflikter och inte pratade om sina tankar och känslor:

Ett äldre par som levt ihop i 60 år, påpekade att de inte hade problem att prata med varandra och det var mer så att de inte behövde prata för de kände varandra så väl. Men flera gånger under intervjun tittade de på varandra och var förvånade över den andres svar.

Denna intervju visar att det kan vara ett hinder att tro att man känner sin partner så väl att man inte behöver prata om tankar och känslor. För det visade sig också att ibland agerade partnern på ett visst sätt för den trodde att den sjuke ville ha det så. Egentligen ville den sjuke något annat, men ville inte säga någonting.

Något som framkom i alla intervjuerna var att det viktigaste var att ha sin familj nära och bara få vara tillsammans. Men ibland var personen med cancer tvungen att exkludera personer med blodsband eftersom de mådde dåligt av deras sällskap.

Kan känsla av sammanhang i familjen mätas och i så fall identifiera familjer med svag känsla av sammanhang, och som kan behöva professionellt stöd för att hantera att leva med cancer? Sambandet mellan känsla av sammanhang i familjen och upplevelsen av hopp, ångest och depressionssymtom undersöktes hos personer med cancer och dess familjemedlemmar.

Resultatet visar att stark känsla av sammanhang i familjen är associerat med högre grad av hopp och lägre grad av ångest och depressionssymtom för både personer med cancer och deras familjemedlemmar.

Familjens livssituation, både för enskilda familjemedlemmar och familjen som enhet, påverkas av att leva med cancer. Det är vanligt för familjer att uppleva försämrat välbefinnande när de lever med cancer och alla familjemedlemmars agerande påverkar övriga familjemedlemmar, men också hur familjen mår tillsammans.

Därför behövs ett familjefokuserat förhållningssätt som ser både enskilda familjemedlemmar men också familjen som enhet. Interventioner som riktar sig både mot enskilda familjemedlemmar och familjen som enhet behöver implementeras för att främja familjefunktionen och välbefinnandet i familjen.