Sverige är ett digitalt moget land med en digitalt mogen befolkning förklarade regeringen i ett pressmeddelande häromåret. Vad de anser är en mogen befolkning kan möjligen diskuteras, men det är lätt att instämma i åtminstone den första delen av beskrivningen. Allt fler vardagsaktiviteter har numera något digitalt inslag i sig.
På många sätt är detta en positiv utveckling, som bland annat har gett många nya möjligheter till kommunikation, samt ökad tillgänglighet till service och tjänster. Men det innebär också att tiden är förbi när internet och den digitala sfären var något separat från resten av samhället. För den som inte, eller enbart till viss del, använder digital teknik får det konsekvenser för möjligheterna att leva och fungera i samhället.
Äldre personer är en av de grupper som inte är inkluderade i det digitaliserade samhället i samma omfattning som andra, något som är välkänt inom både forskningen och generellt i samhället.
I dag erbjuder nästan åtta av tio kommuner någon form av digitaliseringsstöd till äldre personer. Flera myndigheter och organisationer sammanställer statistik om gruppens digitala vanor och färdigheter. Deras siffror pekar på att utmaningarna fortfarande är stora.
En fjärdedel av de som är över 75 år använder inte internet alls, och ungefär hälften behöver hjälp med att boka ett läkarbesök online eller ladda ned en app till sin telefon. Sju av tio pensionärer tar ibland hjälp av barn och barnbarn.
Flera forskare har påpekat att de digitala svårigheterna dessutom överlappar med och bidrar till andra former av utsatthet. Till exempel skriver Tobias Olsson och Dino Viscovi så här i ett kapitel i antologin Perspektiv på utsatthet och problem under åldrandet:
”Det finns ett klart mönster: Det är de jämförelsevis resurssvaga ’äldre äldre’, med lägre inkomster, med kortare utbildningsbakgrund än genomsnittet, och [som] därtill i högre grad lever ensamma och inte är med i föreningar, som löper störst risk att hamna i utanförskap när samhället digitaliserar”.
Digitaliseringen bidrar alltså både med nya möjligheter och nya former av utanförskap och ojämlikhet i samhället. Därför är det också viktigt att beslut och insatser för att hantera de negativa sidorna utgår från aktuell och relevant kunskap på området. Vi som forskar om digitalisering talar numera ofta om tre nivåer där ojämlikhet kopplat till digitalisering kan uppstå.
Den första nivån handlar om att inte alla har samma tillgång till teknik. Den andra nivån rör de stora skillnader som finns i individers förutsättningar och förmågor att använda sig av tekniken. Vanligtvis är det dessa två nivåer som präglar synen på hur digitalisering bidrar till ojämlikhet och utanförskap i samhället.
På senare år har dock många forskare argumenterat att detta synsätt tar fokus från det viktigaste: Vad gör digitaliseringen med människors livsvillkor, och vilka följder blir det för en persons möjlighet att vara delaktig i sin vardag och samhället? Den tredje nivån handlar således om den nytta, de möjligheter och fördelar som människor får, eller inte får, till följd av sin teknikanvändning.
Nivån riktar strålkastarljuset mot digitaliseringens betydelse för människors liv, och påminner om att teknik är ett verktyg för att uppnå något som man vill eller behöver göra. Den är därmed alltid en del av situationer där det kan finnas omständigheter som påverkar om och hur den används.
Vågar man till exempel använda sitt bank-id i ett nytt sammanhang när ens väninna precis har blivit av med sina besparingar i ett bedrägeri? Är skärmen på automaten placerad i rätt höjd? Går det att läsa innehållet på bokningssidan även för den som har nedsatt syn? Är symboler och ikoner i telefonens appar stora nog för att någon med motoriska svårigheter ska kunna trycka på dem? Kan man navigera bland den mängd av olika program som används för att betala för parkering?
Såväl beslutsfattare som forskare behöver alltså en bred förståelse av vad som kan hindra och främja användandet av digital teknik i olika situationer. Något som till exempel har visat sig ha stor betydelse för äldres användning av digital teknik är tillgången till stöd. Finns det någon som de kan be om hjälp när det uppstår problem eller om de behöver lära sig något nytt?
De som är i arbetslivet tar ofta ett sådant stöd för givet. De får information om nya digitala uppdateringar på jobbet, kan ringa it-supporten eller fråga kollegan i korridoren om något krånglar. Det innebär att många förlorar möjligheter att följa med i den tekniska utvecklingen när de lämnar arbetslivet.
En person som vi har intervjuat som underlag till en FoU-rapport uttrycker det så här: ”När man lämnar jobbet så lämnar man också hela den delen där man får ny vetskap. Nu får man bara selektiv information, av vänner och bekanta”.
Att äldre personer ställs utanför samhället på grund av digitalisering är inte ett problem som kommer gå över med tiden. Ny teknik kommer att fortsätta dyka upp i framtiden, människor blir allt äldre och vissa kommer att ha sämre förutsättningar att dra nytta av tekniken än andra.
Därför är det viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet i arbetet med att motverka digital ojämlikhet. Den ena tanken är att behovet av stöd och insatser relaterade till teknikanvändning är stort och kommer att finnas kvar under överskådlig tid. Den andra är att vi också måste uppmärksamma de följder som digitaliseringen får för människors liv och välmående.
I ett samhälle där nästan all form av delaktighet förutsätter digital teknik, är många dörrar stängda för dem som inte kan använda den.
