Sverige är ett av de mest digitalt avancerade länderna i Europa. Men det finns även länder som har bromsat sin digitala utveckling efter att ha sett risken för exkludering av äldre personer, boende på landsbygden och personer från socioekonomiskt utsatta områden i Sverige. Ett exempel är Storbritannien som har valt att inte bli ett kontantlöst samhälle, utan numera rekommenderar verksamheter att behålla både kontanta och digitala betalningssystem. Genom att kombinera svensk och engelsk forskning kan vi ge exempel på vad som underlättar och förhindrar resor i ett digitaliserat samhälle.
Ambitionen att utforma ålders- och demensvänliga samhällen är spridd i hela Europa. Tanken är att skapa förutsättningar för att alla människor, inklusive personer med demens, ska ha samma rättigheter och möjligheter att delta i samhället. Något som ofta glöms bort är att samhället, de aktiviteter vi utför, platserna vi besöker och sätten att ta sig till dem snabbt förändras genom digitalisering.
Vi, forskare i cactus, Cognitive accesibility and technology use when ageing in home and society, vid Karolinska institutet, och från Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, har nyligen sammanställt exempel från vår forskning om digitalisering i svensk storstadsmiljö och från landsbygden i norra England.
Syftet var att belysa de möjligheter och hinder som digitala reseinnovationer kan innebära för personer som lever med demens. Med dessa insikter hoppas vi kunna inspirera till ett mer kognitivt inkluderande samhälle.
I vårt arbete har vi använt så kallad aktionsforskning, där forskare följer med deltagare genom vardagliga situationer i Stockholm, och pratar om hur det går. Vi genomförde också intervjuer i hemmiljö på landsbygden i Cumbria, norra England. Nedan presenterar vi två personer som vi har intervjuat.
Det första exemplet är ”Michael”, som bor i en liten by på landsbygden med långa avstånd till bekvämligheter och brist på kollektivtrafik. Han behöver sin bil för att ta sig till mataffären. Där använder parkeringen ett övervakningssystem för automatisk igenkänning av registreringsskyltar för att kontrollera parkeringstiden. Systemet ger ingen återkoppling till föraren. Michael måste själv se till att hålla sig inom tidsgränsen, utan stöd av en biljett eller annan visuell information.
Michael är orolig för att få parkeringsböter och anpassar sig till tekniken genom att lämna affären innan han handlat klart. Det leder till att han behöver åka tillbaka till affären flera gånger.
Men det finns också situationer där Michael föredrar att använda digital teknik. Till exempel väljer han att betala med sitt kort vid bensinpumpen, som ger honom tydlig visuell information och tydliga instruktioner, i stället för att betala i kassan inne på stationen, något som han tycker är distraherande och stressigt.
Det andra exemplet är ”Sue”. Hon bor ensam i en lägenhet i Stockholm och åker ofta med kollektivtrafiken. De kognitiva förberedelserna hon gör innan hon lämnar hemmet – exempelvis att hålla reda på och ta med sig nycklar, plånbok, resekort etcetera – resulterar i mental trötthet redan innan Sue påbörjar sin resa. Det här påverkar hur hon upplever den digitala tekniken som hon behöver använda för att resa.
Sue tycker att instruktionerna på biljettautomatens skärm är svåra att följa, särskilt i stressiga situationer som när det är en lång kö efter henne. Därför måste Sue förlita sig på sina förkunskaper om biljettautomaten när hon fyller på resekortet. Sue är osäker på om biljetten är giltig under hela resan eftersom biljetten inte syns fysiskt. Hon undersöker detta flera gånger vid spärrarna för att undvika problem med kontrollanter. Sue har beviljats ett färdtjänstkort som hon nu väntar på. Det kommer att innebära att hon alltid har en giltig biljett och inte längre behöva oroa sig för om hon har pengar på kortet.
Mobila appar som ersätter fysiska parkeringsautomater är inte alltid tillgänglighetsanpassade. Foto: Mostphotos
Våra exempel illustrerar att även om digitalisering syftar till att öka tillgängligheten och effektiviteten vid resor, kan den innebära nya hinder och utmaningar för användare som Michael och Sue.
I både Sverige och Storbritannien har digitaliseringen ökat kraven på att resenären är förberedd och kan använda teknik som ersätter personliga tjänster. De behöver inte bara veta hur de ska genomföra sina resor, utan också hur de ska använda teknik som de sannolikt kommer att möta under resans gång.
Förändringar, såsom trafikomläggningar, stationsrenoveringar och uppdatering av biljettautomater, kan ske snabbt. De kan också utgöra svårigheter för personer som, till exempel på grund av demens, har en nedsatt problemlösningsförmåga. De problem som digitaliseringen medför kan leda till missade möten, sena ankomster, stress och desorientering. Det påverkar möjligheten för personer med demens att jämlikt delta i samhället.
I de situationer som forskningsstudierna belyser ligger ansvaret hos resenären att komma ihåg hur länge bilen har varit parkerad, eller om biljetten för kollektivtrafiken fortfarande är giltig. Användbarheten av tekniska föremål och system för att resa skulle öka om de kunde avlasta individen, och hjälpa till genom att ge återkoppling om tiden. Det skulle dessutom ge individer större möjligheter att delta i samhället.
I CACTUS-studierna noterar vi att applikationer för parkering och resor i smarta mobiltelefoner börjar ersätta fysiska biljettautomater på plats. Dessa applikationer har hittills inte haft så stort fokus på att vara tillgängliga och inkluderande.
Men från år 2021 omfattas alla offentliga mobila applikationer av lagen om tillgänglighet till digital offentlig service, något som är särskilt viktigt för personer med olika funktionsnedsättningar. Genom att följa designrekommendationer, som att erbjuda aviseringar om när biljetter löper ut och möjlighet att förlänga dem, skulle resenärer med demens kunna använda digital teknik för resor framgångsrikt och undvika påföljder.
Vissa anser att självkörande bilar kan erbjuda framtida möjligheter för exempelvis personer med demens att kunna ta sig runt och delta i samhället. Men exemplet med Michael från landsbygden visar att medan själva körningen kan vara problemfri, kan tekniken som används vid parkering vara ett problem.
Det betyder att framtida löften om självkörande bilar är beroende av inkluderande parkeringslösningar. Till exempel skulle parkeringstillstånd för rörelsehindrade kunna breddas för att även innefatta personer med demenssjukdom, som har nedsatt uppmärksamhet och tidsuppfattning. Exemplet med Sue, från storstadsmiljö, visar att ett färdtjänstkort drastiskt kan minska de kognitiva kraven i kollektivtrafiken, och öppna möjligheten att resa fritt och vara aktiv i samhället.
Vi presenterar vår forskning i ett kapitel i forskningsantologin Empowering environments for people with dementia, som lanserades i augusti 2024 och finns fritt tillgänglig. Med våra exempel hoppas vi kunna lyfta fram digitalisering som ett möjligt hot mot att uppnå demensvänliga samhällen. Detta kräver dock en mer kritisk och nyanserad bild om teknikens inverkan på delaktighet, och en medvetenhet om att den både kan vara en möjlighet och ett hinder.
Vi uppmanar därför formgivare, leverantörer och upphandlare av digitala restekniker och tjänster att tänka på och involvera personer med demens. Att endast ha kognitivt inkluderande innovationer på våra gator och i kollektivtrafiken, skulle stödja personer med demens till att förbli aktiva medborgare i samhället.
