Från cirkel till café – folkbildningen förnyar sig

Klockan 9.30, två dagar i veckan, samlas fem tio äldre för att delta i internetcaféet på träffpunkten Vallen. Cafévärden från Seniornet inleder med ämnet för dagen, som kan vara Youtube, e-handel eller 1177. Sedan följer diskussion och kaffepaus. Efter kaffet blir det mer diskussion: om den medtagna surfplattan, om kriminalpolitik eller något annat som aktualiserats. Vid lunchtid klingar aktiviteterna av och deltagarna åker vidare.

Internetcaféer är numera vanliga runtom i landet. De har blivit viktiga mötesplatser för många äldre. För somliga är de helt avgörande för att någorlunda kunna hålla jämna steg med digitaliseringen som kräver att vi uppdaterar oss lika snabbt som nya apparater, gränssnitt och appar introduceras.

För 40 år sedan hade få svenska hushåll en persondator, det rörde sig om högst fyra fem procent. Datorerna var med dagens mått primitiva, men på ett sätt ändå exklusiva. För utan kunskaper i programmering hade användarna begränsat utbyte av dem. Den typiska pionjären hade ett stort teknikintresse eller skolning i teknik eller matematik.

Men en spirande nyfikenhet på de nya datorerna skapade snart ett utbildningsbehov. I mitten av 1980-talet tog Utbildningsradion tillsammans med Liber Hermods initiativ till kurspaketet Datakunskap – vars studiehäften sålde i hela 375 000 exemplar och samlade tusentals cirkeldeltagare hos studieförbunden.

Folkbildningen tog sig tidigt an datorerna. Och på den vägen har det fortsatt, om än i det tysta. Snart blev tekniken mera användarvänlig. Apple och senare Windows innebar väsentliga förbättringar av användargränssnitten. Idén om att datortekniken var enkel och nära nog självinstruerande började få fäste.

Samtidigt var det ingen större sak under 1990-talet om ett hushåll hade dator och internet eller inte, eftersom det mesta av vardagslivet ändå var analogt. Det är först 2008 till 2010, med de trådlösa nätverken och de mobila enheterna, som vardagens digitalisering blir något som vi i princip är tvungna att bemästra.

Och det är i detta skede som äldres digitala utanförskap börjar få tydliga konsekvenser.

Det är ingen tillfällighet att Seniornet – en ideell organisation där äldre undervisar andra äldre om digitala medier – fått ett uppsving det senaste decenniet, inte bara i Sverige utan i många länder. I sin specifikt svenska tappning har Seniornet lokalt ofta lierat sig med något av studieförbunden där både organisatoriskt och pedagogiskt kunnande finns, inte minst om det specifika området, datorer och digitala medier.

Studiecirkeln har sina rötter i USA och kom under 1900-talet att omfamnas av folkbildningen i Norden. Numera har den har sitt starkaste fäste här. Även om en viss nedgång kan skönjas organiseras i Sverige årligen bortåt 250 000 studiecirklar med en och en halv miljon deltagare.

En intressant aspekt av folkbildningen är den svaga styrningen från stat och kommun som står för merparten av anslagen. Riktlinjerna för innehåll och pedagogik är få. Och eftersom anslagen grundar sig på aktivitetsgrad är förbunden lyhörda och alerta när kursutbudet utformas. Som vi sett plockades datorerna upp tämligen snabbt.

Studiecirkeln är på flera sätt skolklassens antites. Den vänder sig i första hand till vuxna och är frivillig. Det är inte säkert att det finns en cirkelledare, och ledarens status är jämförelsevis informell och jämlik. Det finns inga kursplaner, sätts inga betyg. Själva kärnan i studiecirkeln är att en grupp av fem till tio jämlikar, med delat intresse, lär av och med varandra.

Studiecirkeln är fortfarande en radikal undervisningsform. Jens, cirkelledare från Seniornet, berättar: ”Numera så inleder jag alltid med att tala om att detta är ingen kurs, detta är en studiecirkel. Jag är ingen lärare, utan vi lär av varandra här”.

Han pekar på att cirkelns interaktiva och informella former lämpar sig väl för de digitala medierna. Handhavandet av en surfplatta följer inte en enkel punktlista, och det är viktigt att deltagarna hela tiden kan bryta in och ställa frågor och själva får prova sig fram. Kollegan Ralf förklarar hur han arbetar: ”Jag försöker göra det som man gjorde i lumpen: Se, höra och göra. Och det är mer effektivt än att sitta i skolbänken och titta på skärmen där, hur läraren gör.”

Trots söktryck och nöjda deltagare är ledarna kritiska och anser att de inte når ut tillräckligt brett. De mest behövande kommer inte. ”Fattigpensionärerna lyser med sin frånvaro”, konstaterar Björn som är verksamhetsledare. Det är inte ovanligt, menar han, att negativa skolerfarenheter och dåligt självförtroende spelar in. Det kan kännas genant att komma med en tio år gammal dator eller med en smarttelefon som man inte kan sätta på.

I cirklarna tenderar behoven och intressena att vara brokiga. Eva förklarar:

”Det är extra svårt när man har nybörjarkurser i Iphone, och så är det en del som är ganska så duktiga och så är det en del som inte kan nånting. Då blir det ju rätt så svårt. Då får man ju ändå lägga sig nånstans emellan liksom, och då är det stor risk att man tappat några där.”

Cirkelledarna drivs av ett socialt patos. Att ha populära kurser med många deltagare är inte nog. De vill att Seniornet ska göra verklig skillnad: inkludera flera! Och det är ur denna känsla av tillkortakommande som internetcaféet börjar formas.

I efterhand är det svårt att genom intervjuer rekonstruera hur caféidén kom till. Liknande arrangemang finns på många andra platser runtom i landet. Men initiativtagarna har inga minnen av det. Och de tycks inte heller ha vägletts av en utarbetad plan.

Så här kan en inbjudan se ut:

”Tisdagar och torsdagar kl 9.30–12.00 är det Internetkafé för oss som är 55+ på Vallen. Ingen anmälan behövs, det är bara att komma. Tisdagar är Björn Bengtsson kafévärd och på torsdagarna är det Jens Lind.”

Upplägget är alltid detsamma:

”Mellan 9.30 och 10.30 berättar och visar vi något som vi tycker är intressant eller roligt, sedan fikar vi. Efter fikat finns det inget program utan du kan fråga oss om vad som helst.”

Caféerna samlar ett tiotal deltagare, ibland färre, ibland något fler. Ytligt sett ter det sig nästan oorganiserat. Deltagarna varierar från gång till annan, även om vissa är trogna gäster. Någon kommer sent, en annan går tidigare. I början styr cafévärden och visar olika funktioner med videoprojektor. Snart kommer frågorna, som blir fler och fler, och mer och mer fjärmade från det rubricerade ämnet.

Kaffepausen visar sig vara mer än en paus. Några tar fram sina egna apparater för att få hjälp att lösa problem eller lära sig något nytt handgrepp. En deltagare kan inte justera ljusnivån i sin telefon vars skärm varit mörk och därmed obrukbar i ett par dagar. Cafévärden kan efter en stund lösa problemet.

Åter vid videoprojektorn bjuder värden upp till diskussion, som nu programenligt blir lösare och kan glida över i nästan vad som helst. Värden kan tillfälligt lämna sin moderatorsroll och ägna sig åt någon enskild person och dennas specifika frågor för att sedan återgå till det gemensamma samtalet.
Caféet har inget tydligt slut. Deltagarna droppar av efter hand. Värden dröjer kvar med en eller ett fåtal som vill prata eller ha teknisk support.

Som forskare har jag samarbetat med Seniornet i över fem år. Det tog tid innan jag tog notis om caféerna som funnits hela tiden. Det tog ännu längre tid innan jag besökte dem – och ytterligare tid innan jag insåg deras dignitet. För precis som studiecirkeln en gång var en social innovation som blev en central del i folkbildningen, är internetcaféet en innovation ämnad att bidra till att sprida kunskaper och färdigheter av hög angelägenhet till grupper som annars skulle ha svårt att skaffa dem.

Internetcaféet har skapats ur konkreta folkbildningserfarenheter. Ledarna i Seniornet har identifierat studiecirkelns begränsningar och reducerat barriärer som stänger ute människor i behov av utbildning. De har skapat ett inkluderande sammanhang, caféet, som därtill kan hantera de komplexa och högst olikartade behov av undervisning, teknisk support, handledning och uppmuntran som inte riktigt ryms i de etablerade cirklarna.

De digitala medierna har visat sig fordra ett livslångt lärande. Även på längre sikt kommer vi att behöva lära nytt för att klara vardagen. Det ter sig därför självklart att folkbildningen har en viktig roll att spela även i ett framtida och än mer digitaliserat och robotiserat Sverige.