Varning för teknikoptimism

Den pågående pandemin har accelererat takten i vilken digitala lösningar implementeras inom kommunal vård och omsorg. Med hjälp av digitala lösningar vill man minska smittspridningen och samtidigt bibehålla kvalitet och tjänsteutbud. Exempelvis har kommuner förflyttat fysiska mötesplatser till virtuella mötesplatser för att möjliggöra social samvaro i en tid då social distansering rekommenderas. Ett annat exempel är matinköp via e-handel. Genom att beställa maten via internet och få den hemskickad, minimeras såväl vårdtagarnas som medarbetarnas kontakter med andra människor. Detta är bara två exempel på de många förändringar som drivits fram på grund av pandemin.

Redan före pandemin arbetade kommunerna med att införa och använda digital teknik, välfärdsteknik och digitala tjänster: ät-robotar som används av patienterna själva i stället för att vårdpersonal matar; kameror som ersätter fysiska hembesök på natten genom digital tillsyn; digitala lås som hemtjänstpersonalen använder för att öppna dörrarna till vårdtagarnas hem via sina mobiltelefoner (på så sätt behöver vårdpersonal inte köra och hämta nycklar om besöksrundan eller -schemat ändras eller vid akuta larm); GPS-larm som tillåter vårdpersonal att se var patienten befinner sig då hen är utomhus; armband med sensorer som analyserar rörelsemönster och som varnar vid ökad risk för att patienten ska tappa balansen och ramla; sensorer som uppmärksammar urinläckage, identifierar patienters dagliga urinmönster och kan indikera till personalen att det är dags för patientens toalettbesök eller byte av inkontinensskydd; sensorer som identifierar och lär sig patientens rörelsemönster och larmar personal eller närstående vid avvikelser.

Det finns många fler exempel på tekniska lösningar som används inom kommunal vård och omsorg och utbudet förändras ständigt.

Användning av tekniklösningar och digitalisering framhävs ofta som en nödvändighet för att möta kraven från patienter och äldre medborgare på framtida vård och omsorg. Under 2018–2020 hade E-hälsomyndigheten regeringsuppdraget att ge nationellt stöd till kommunerna för att underlätta införandet av tekniska lösningar och i år har Sveriges kommuner och regioner, SKR, utsett tio modellkommuner som bland annat ska ge stöd till andra kommuner för digitalisering av olika tjänster.

Diskursen kring digital teknik och digitala lösningar genomsyras av teknik­optimism. Bland annat har den svenska regeringen en vision sedan 2016 om att Sverige ska vara ett av de bästa länderna i världen på e-hälsa år 2025. E-hälsa är ett övergripande begrepp som refererar till användning av digital teknik inom vården för att tillgodose behoven hos medborgare, patienter, vårdpersonal och vårdorganisationer. Det är intressant att notera att Sveriges vision fokuserar på att vara ett av de bästa länderna i världen på att tillhandahålla e-hälsa, inte på att bli det främsta landet i världen på att främja hälsa och välmående bland medborgarna.

Även inom kommunal hälso- och sjukvård ses ökad användning av digital teknik och digitalisering som en lösning. Problemen som det riktas uppmärksamhet på är en åldrande befolkning, knappa resurser och brist på omsorgspersonal. Risken med teknikoptimism är att digital teknik och införandet i sig blir målet, inte ett medel för att nå ett mål så som exempelvis god, säker och jämlik vård.

Även om digital teknik lovar många möjligheter och stor potential, medför införandet och användningen av digital teknik inom kommunal vård- och omsorg nya utmaningar för de som ska fatta beslut om urval, testning, implementering och utvärdering av digitala lösningar. Forskning inom området pekar på att det är svårt att gå från småskaliga projekt till storskalig implementering och användning. Implementeringen ses ibland som en enkel, linjär och sammanhängande process i vilken man förverkligar bästa praxis eller upphandlar digitala lösningar. Studier visar emellertid att implementering är en komplex process, som involverar ett flertal aktörer och innefattar ett kontextberoende förlopp. En fixering vid digitala lösningar kan leda till negativa effekter för såväl omsorgsorganisationen som för vårdtagarna. Digital teknik eller en digital lösning är inte neutral eftersom den är utvecklad av människor med ett visst syfte och ändamål i åtanke. Själva utformningen av en digital lösning möjliggör vissa handlingar, medan den hindrar andra. I det här avseendet är digitala välfärdslösningar inte bara rent tekniska, utan deras tillämpning får även sociala konsekvenser.

Många digitala välfärdstjänster utvecklas för att övervaka äldre (digital tillsyn är ordet som oftast används eftersom det är mer positivt laddat än övervakning), mäta vitalparametrar och ge påminnelser, exempelvis att vårdtagaren ska ta sin medicin. För människor med demenssjukdom är ofta fokus att hitta digitala lösningar som kan främja deras säkerhet. Sensorer och kameror kan kontinuerligt samla in data och vårdgivarna kan i realtid följa vad som händer med en individ med demenssjukdom, i eller utanför hemmet, och reagera vid avvikelser. Detta kan i sin tur förmedla en känsla av trygghet för individ, vård­givare och närstående.

Dock bör det finnas en medvetenhet om att digitala övervakningslösningar och sensorer reflekterar normer och värderingar om äldre och människor med demenssjukdom – att de behöver tillsyn, påminnelser och att man bör mäta deras hälsotillstånd.

De digitala lösningarna kodas utifrån hur tillverkarna tolkar användarnas preferenser, behov och smak. En viktig och ibland bortglömd aspekt vid digitalisering av välfärdstjänster är att det finns en ökad risk för ensamhet och social isolering vid stigande ålder. Socialt umgänge kan minska med stigande ålder på grund av faktorer som försämrad hälsa, eller att partner och vänner går bort, vilket i sin tur kan leda till både till tristess och inaktivitet.

Trots att vi vet att ensamhet är en riskfaktor för alla människors hälsa och välmående, så foku­serar merparten av digitala tjänster på tillsyn, påminnelser och att mäta äldres hälsotillstånd.

Kritiken vid införandet av digitala välfärdstjänster är att vården blir allt mer teknikdriven och att pengar investeras i digitala lösningar i stället för på vårdgivare, vårdpersonal, deras arbetsmiljö och förutsättningar. Användningen av digitala enheter (exempelvis sensorer) har kritiserats eftersom insamlingen av data påverkar uppfattningen och synen på personlig integritet och äldre människor samt vad som är privat, vilket väcker frågor om vilken typ av data och uppgifter som bör samlas in, hur dessa ska användas och tolkas och vem som äger insamlade data.

En potentiell risk är övertro till teknik och tekniska lösningar, att man tror att de på egen hand ska kunna främja äldres hälsa och välmående samt understödja säkerhet och trygghet hos människor med demenssjukdom. Detta väcker i sin tur frågor: Är den digitala utvecklingen inkluderande? Resulterar den i en mer jämlik, god och säker vård? Är alla äldre lika kapabla att få tillgång till och att använda digitala välfärdslösningar? Kan alla äldre ta del av de resurser som den digital utvecklingen möjliggör?

En annan potentiell risk är att ansvaret för äldres hälsa och välmående förflyttas från kommunal vård- och omsorg till individens egenansvar. En kritisk fråga handlar om ansvarsskyldighet, eftersom äldre förväntas att aktivt delta i att främja hälsa och välmående samt bevaka sin potentiella sjukdomsbild. Vem är då ytterst ansvarig vid oavsiktliga fel, falska larm, missuppfattningar eller feltolkning av insamlade data?

Ytterligare en aspekt är att digital teknik förändrar människors beteende. Även om målsättningen är att främja äldres hälsa – exempelvis följsamhet vid medicinintag, övervaka näringsintag och rörelsemönster – kan de digitala enheterna under fel omständigheter användas för att förleda människor eller assistera dem att engagera sig i oönskat beteende. Ytterligare en potentiell risk, som har lyfts fram avseende digitala enheter för att mäta hälsa och välmående, är att den komplexa och detaljerade rikedom som utgör äldres hälsa och välmående reduceras till enkla och mätbara värden.

Vid digitalisering av kommunal vård- och omsorgsverksamhet är det viktigt att först identifiera varför man vill digitalisera verksamheten eller en insats. Vad är själva målet med att införa digital teknik? Vad vill man uppnå? Är syftet effektivitet? Kvalitet? Utöka tjänsteutbudet? När man väl identifierat målet bör man identifiera om och vad för slags digitala lösningar (som) kan skapa mervärde för både medarbetare och vårdtagare. Digitala lösningar kan öka effektiviteten och kvaliteten, men de digitala lösningarna i sig löser inga problem, utan är beroende av hur framgångsrik implementeringen är – och om användningen leder till framgångsrika resultat beror på arbetsmetoder, omsorgsorganisation, infrastruktur och ledning.

Digital teknik kan, likväl som möjliggöra en sömlös, effektiv, säker och personcentrerad kommunal vård och omsorg, leda till tidskrävande, riskfylld, teknikcentrerad och mer fragmenterad äldreomsorg.