I likhet med situationen i ett globalt sammanhang möts inom svenska inrättningar inom äldrevård och äldreomsorg dagligen omsorgsgivare och omsorgstagare med olika kulturella och etniska bakgrunder. I takt med de senaste årens ökande invandring har dessa möten inte bara ökat i frekvens, komplexiteten har också tilltagit.
Hur har då dessa möten och den mångfasetterade verklighet som de återspeglar beforskats av samhällsvetare? I denna artikel är syftet att ge en översikt över teman som återkommer i svenska såväl som internationella forskningssammanhang.
Jag börjar med att ge en faktamässig översikt över de äldre invandrarnas antal och ursprungsländer. Därefter ger jag en inblick i hur forskningen i sin linda arbetade utifrån ett slags kartläggande ambitioner. En grundtanke var att den problematik som uppstod borde ses utifrån förklaringar med rötter i ett perspektiv där kultur och etnicitet var självklara parametrar. Detta sätt att förklara äldre invandrares livsvillkor kom att få konsekvenser i form av en homogeniserande bild av gruppen, som ofta byggde på lösa antaganden snarare än vetenskapligt grundade fakta.
Därefter beskriver jag hur forskningen alltmer kom att ifrågasätta kulturaliserande förklaringar. I stället söktes förklaringar på frågor om utanförskap, sårbarhet och annorlundahet utifrån en kombination av faktorer som hälsa, ekonomi och strukturell ojämlikhet. Slutligen vill jag anknyta till det faktum att studier av hur utsatthet och sårbarhet upplevs till stor del saknas i dagens forskning. Frågan kan formuleras så här: Hur levs och erfars ett åldrande invandrarskap?
Samhällsvetenskaplig forskning om äldre personer med invandrarbakgrund och deras livssituation, i såväl svenska som internationella sammanhang, har fått en alltmer framskjuten plats under de senaste åren. Detta skall förstås ses mot bakgrund av den allmänna betydelsen av migrationsrelaterade spörsmål som aktualiserats både i samhället och i forskningen. En ytterligare faktor att ta hänsyn till är det faktum att antalet utlandsfödda äldre i Sverige utgör en allt större del av det totala antalet personer äldre än 65 år. Enligt uppgifter från var Sveriges folkmängd i slutet av 2019 drygt 10 miljoner. Av dessa är knappt 20 procent utrikesfödda.
Hur ser då siffrorna ut med hänsyn till ålder? 2019 var knappt 33 procent av den utrikes födda delen av befolkningen i åldern 50+. Ser vi till andelen personer i åldern 70+ inom denna grupp uppgår den till knappt 9,5 procent. Ser vi dessa förhållanden med hänsyn till ursprungsländer så kommer majoriteten från länder som Finland, Jugoslavien, Irak, Iran och Polen.
Forskningen har drivits inom skilda vetenskapliga discipliner: sociologi, statsvetenskap, etnologi, antropologi, socialt arbete, vårdvetenskap och folkhälsovetenskap. Antalet publicerade artiklar i internationella sammanhang har stadigt ökat. Ett annat tecken på det forskningsmässiga intresset är etablerandet av olika nätverk för forskare med intresse för sambanden mellan migration och åldrande. Syftet med dessa nätverk har dels varit att kartlägga forskningsinsatserna, dels att etablera forum för diskussioner forskare emellan.
Den svenska forskningen kring äldre med invandrarbakgrund har sina rötter i de frågor som väcktes under 1970- och 1980-talen, då det växande antalet äldre invandrare i Sverige reste frågor om deras vård- och omsorgsbehov. I diskussionen som följde tonade en bild fram av äldre invandrares situation som präglad av utsatthet, som borde förstås utifrån kulturspecifik syn på ålder, omsorg, hälsa och sjukdom. Denna tanke fick fotfäste i forskningen, men kanske framför allt i exempelvis sjuksköterskors och socialarbetares praktiker.
Grundtanken var att äldre invandrares kulturella referensramar borde bilda utgångspunkt i arbetet. Sammanfattningsvis framträder ett perspektiv som byggde på en homogenisering, som i sin tur ledde till kulturalisering som en analyserande utgångspunkt. (I svenska studier har flera forskare varnat för kulturaliserandet av utlandsfödda omsorgstagare och deras levnadsvillkor.)
Denna syn kom dock snart att ifrågasättas inom forskningen. En del forskare tog sin utgångspunkt i vad som ansågs vara ”eländesbilden” av de äldre invandrarnas utsatthet. Etnologen Owe Ronström hävdade exempelvis att situationen borde förstås utifrån svenska myndigheters problematiserande. Andra forskare hävdade att offentliga aktörer, som socialtjänst och äldreomsorg, därmed fick en stor betydelse för en utbredd föreställning om äldre invandrare som generellt sett utsatta, som ett slags ”välfärdsproblem”.
Om konsekvenserna av detta säger Sandra Torres att ansvariga för svensk äldreomsorg har spelat en central roll i konstruktionen av den sociala kategorin äldre migranter med ”särskilda behov” som ett ”potentiellt problem” och ”en utmaning” för att erbjuda högkvalitativ och användarvänlig äldrevård och -omsorg. (”[They have played a central role in constructing the social category of vulnerable migrant elders with ’special needs’ as a potential ’problem’ and ’challenge’ for the delivery of high-quality and user-friendly elderly support and health care”.)
Sandra Torres förklarar denna process som ett förfrämligande eller andrefiering. Överlag ser vi här prov på tendenser till en homogenisering, som kännetecknas av en motsägelsefullhet.
Bilden av äldre invandrare som en behövande och utsatt grupp har ömsom bekräftats, ömsom korrigerats i forskningen. Äldre invandrare nyttjar exempelvis offentlig äldreomsorg i mindre omfattning än svenskfödda. Vissa grupper av äldre med invandrarbakgrund lider av sämre hälsa än genomsnittet och brottas ofta med dålig ekonomi och begränsade sociala nätverk. Detta överensstämmer väl med de rön som tidigare framförts om gruppens sociala utsatthet. Dock är de flesta forskare i dag överens om att variationer mellan olika grupper är omfattande och att utsattheten inte uteslutande bör tolkas i kulturspecifika termer. Gruppen är ytterst heterogen och förklaringarna till äldre invandrares utsatthet skall sökas i bristande ekonomiska förutsättningar och bristfälligt utbyggt lokalt formellt omsorgssystem.
Även tidpunkten för migration i en individs livslopp har lyfts fram som en förklaringsfaktor. De som invandrat sent i livet hamnar nämligen ofta i ett ekonomiskt och socialt utanförskap. Liknande har påpekats i internationella studier. Sammanfattningsvis visar svenska studier att många sent i livet-invandrare lider av ett socialt utanförskap.
Med utgångspunkt i det ovan sagda framgår att man från flera håll bland såväl myndigheter som verksamheter tenderat att mystifiera och kanske till och med överdriva de äldre migranternas påvra situation. Vi har också sett hur de förenklade sanningarna har kritiserats av forskare som har velat problematisera bilden. Genom att ta utgångspunkt i faktorer som ekonomi, social tillhörighet har bilder av åtminstone partiellt utanförskap utmejslats.
Det finns en del empirisk vittnesbörd som exempelvis utpekar inte minst sent i livet-invandrarnas prekära livsvillkor i form av sämre hälsa, bristande sociala nätverk och sämre ekonomi. Däremot vet vi betydligt mindre om hur dessa grupper lever sina liv och hur de själva skulle berätta om sina upplevelser.
Låt oss avslutningsvis återvända till Owe Ronströms resonemang. Enligt honom ansågs äldre invandrare leva ett socialt problematiskt liv som vård- och omsorgssystemet förväntades hjälpa till med att ”ordna upp” på något sätt. Från myndigheters håll fanns en tendens till att måla situationen i mörka och pessimistiska färger. En annan och kanske den mest betydelsefulla av Ronströms slutsatser var dock att det verkade som om de äldre migranterna själva spelade en obetydlig roll vid skapandet av begreppet Den äldre invandraren.
I dagsläget har vi fortsatt ytterst lite kunskap om gruppens liv och villkor. Vi saknar helt enkelt studier som belyser äldre invandrares vardagsvillkor utifrån deras egen subjektiva utgångspunkt. Här finns frågor som pockar på uppmärksamhet:
- Hur berättar äldre invandrare om sin situation och livsvillkor i ett svenskt samhälle?
- Hur tangerar deras berättelser den gängse bilden av den äldre invandraren som kulturbunden, sjuklig och socialt marginaliserad?
Det finns all anledning att anta att med utgångspunkt i den sortens frågeställningar kommer vi mötas av fakta som både motsäger och bekräftar den generella och antagna bilden.
