Det räcker inte med att äta bra för att leva länge – den fysiska aktiviteten är minst lika viktig. Och nej, det handlar inte om att hundraåringarna springer en mil varje dag. Måttlig fysisk aktivitet och regelbundenhet är något som har observerats hos hundraåringarna i de blå zonerna.
Det behöver inte innebära att man går till gymmet och tränar lite varje dag. Michel Poulain berättar att trädgårdsarbete och promenader till mataffären varje dag är tillräckligt – och dessa blir viktigare ju äldre man blir. Förutom maten och den fysiska aktiviteten, visar det sig att hundraåringarna har bra familjerelationer och en stor andel av dem rapporterade en hög nivå av andlighet.
– Andlighet och religion verkar ge dem en känsla av mening och därmed en vilja att fortsätta leva. Det har hittats länkar mellan andlighet och välmående i ett stort antal studier. Och kanske är det just så att andligheten ger dem den energi som behövs för att utföra de saker som behövs för att nå ett långt liv, säger Michel Poulain.
Gällande familjerelationerna rapporterades att en stor majoritet av dem som var nittio år eller äldre fortfarande var gifta och hade stora familjer. Relationer som sträcker sig över flera generationer sägs vara optimalt för en äldre persons välmående.
Tillbaka till föredraget i Göteborg. Michel Poulain visar en graf över överlevnaden i Villagrande i Sardinien, Ikaria i Grekland och Sverige.
– Jag valde Sverige bara för att visa var ni ligger i kurvan. En större andel av Sveriges befolkning lever tills de är åttio år, men efter det börjar Sardiniens och Ikarias kurvor överträffa Sveriges. Det verkar som att vid åttio års ålder börjar människor på Sardinien och Ikaria glömma bort att dö, säger han.
Villagrande, som har en folkmängd på 3 000 personer, har enligt Michel Poulain 44 bekräftade hundraåringar, 22 kvinnor och 22 män. Baserat på befolkningsstatistik skulle en lika stor stad i till exempel Belgien i genomsnitt ha en hundraåring – och färre äldre män än kvinnor. Men konceptet kring de blå zonerna har varken varit oproblematiskt eller undgått kritik. Problemet med livslängdsstudier av personer som är hundra år gamla eller äldre är att befolkningsregistren kan vara ofullständiga, falsifierade eller saknade.
Michel Poulain berättar om exemplet Marta. Marta var från Georgien och när Michel Poulain träffade henne år 2002 sades det att hon var 110 år gammal. I hennes pass stod det att hon föddes 1891, vilket skulle överensstämma med vad hennes ålder ryktades vara. Men när Michel Poulain och hans kollegor började gå igenom olika historiska arkiv visade det sig att Marta inte var riktigt så gammal. I det äldsta registret stod det att Marta föddes 1901. I ett annat stod det 1900. Och i ytterligare andra register stod det olika födelseår.
– Hon lyckades åldras tjugo år på endast tio år enligt alla register. I ett av registren kan man tydligt se att de ändrade den sista siffran i årtalet från en femma till en etta. Det är svårt att bekräfta en äldres ålder, säger Michel Poulain.
Det är den osäkra åldersbedömningen som kritiker lyfter fram som huvudargument mot de blå zonerna. I rapporten Supercentenarians and the oldest-old are concentrated into regions with no birth certificates and short lifespans av dataforskaren Saul Newman vid Australian national university framgår att introduktionen av systematiska födelseattester resulterade i 69–82 procent färre hundraåringar i olika
register i USA. Och i Italien är koncentrationen av hundraåringar som störst i de fattigaste provinserna, där medelåldern jämfört med resten av landet är bland de lägsta – något som borde vara tvärtom om det är platsen som avgör hur länge personer lever. I likhet med Italien har tre av de blå zonerna, Sardinien, Okinawa och Ikaria en befolkning med låga inkomster och låg medelålder.
Förutom detta listar Saul Newman även låg läs- och skrivkunnighet och höga brottsnivåer i de blå zonerna jämfört med resten av populationen i respektive land. ”I och med att dessa demografiska faktorer är oväntade och ovanliga tecken på långa livslängder kan det vara tecken på falsifiering av ålder i samband med bedrägerier eller fel i åldersrapporteringar”, skriver Saul Newman i rapporten.
Även Lars Andersson, professor emeritus i gerontologi vid Linköpings universitet, tror att vissa av de äldre i de blå zonerna till viss del kan ha förfalskat sin ålder. Enligt honom har det genom historien pekats ut olika platser där det påståtts ha funnits ovanligt många äldre. Han tar Georgien som exempel. Stalin, som kom från dagens Georgien, ville visa att georgier var en överlägsen ras och ville därför veta om det fanns många gamla män där. Detta ledde till att det strömmade dit massor av äldre män som påstod sig vara väldigt gamla, berättar Lars Andersson.
”På Okinawa sägs en osedvanligt hög andel hundraåringar vara kvinnor (87 procent – i själva verket ungefär samma andel som i Sverige), och en krutgumma som blir intervjuad får stå som modell för hur deras livsstil leder till strålande fysik. Bara i förbigående skymtar det fram att 80–90 procent av de långlivade på Okinawa var sängliggande eller demenssjuka”, skriver Lars Andersson i en recension av boken Åldrandets gåta – vetenskapen som förlänger ditt liv, som handlar om dieten i de blå zonerna.
Att leva länge är inte liktydigt med att leva med god hälsa, fortsätter han. Det kanske är det som lätt glöms bort i frågan om det långa livet. Trots kritiken som de blå zonerna har fått verkar det ändå finnas något matnyttigt i det forskarna bakom konceptet förespråkar. Maten, den fysiska aktiviteten, andlighet och goda familjerelationer har i många studier visat sig vara förutsättningar för ett gott liv generellt. Och det är kanske det som de blå zonerna kan lära oss – hur man når ett friskare åldrande i stället för enbart hög ålder.
