På rymmen från ålderdomshemmet

Berättelser om flykt från vårdhem har ofta samma ingredienser som andra berättelser om rymningar, långa resor och sökande. Men den speciella miljön och det faktum att huvudpersonen är en åldring ger ytterligare en dimension. Och även om några av huvudpersonerna bara lyckas fly tillfälligt och rymningen slutar med att de blir inspärrade eller till och med dör, påverkar den nya erfarenheten deras syn på sig själva och sin förmåga.

Ulla Kriebernegg, docent vid Center for inter-american studies vid universitetet i Graz, Österrike, har studerat mediafenomenet med åldrande rymlingar och knyter det till den amerikanska filosofen och juristen Martha Nussbaums kapacitetsstrategi, där Nussbaum tar upp grundläggande rättigheter som hon anser bör säkras. Hennes lista om åldrande och kapacitet omfattar rätten att inte dö för tidigt, till fysisk hälsa, fysisk integritet, sinnen, fantasi och tanke, känslor, meningsfullhet, anknytning till andra.

Andra rättigheter som Nussbaum ser som grundläggande är att livet ska vara värdigt och fritt från förödmjukelse och diskriminering, att man ska kunna leva i samklang med naturen, kunna få skratta, leka, njuta av fritidsaktiviteter och ha självbestämmande över sin närmiljö.

I film och böcker får vårdhemmet ofta symbolisera ålderdomen som en tid av social marginalisering. Men institutionsmiljön möjliggör också kraftfulla motberättelser, där gamla och sköra människor plötsligt gör motstånd och återtar kommandot över sina liv.

I böcker och filmer som Amigoland (Oscar Casares 2009), 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonas Jonasson 2009) eller Cloudburst (Thom Fizgerald 2011) visar gamla människor att de trots sin sårbarhet faktiskt är kapabla att göra motstånd. De ger sig ut på resor, inte bara fysiskt utan också mentalt. Resorna leder ofta till nya insikter och hjälper dem att ta makten över sina egna liv, vilket inte skulle ha varit möjligt inom de begränsade sammanhangen i hemmet. Några rymningar är lyckade, andra inte. Men bidrar dessa filmer till att ändra bilden av gamla människor?

– Om den här sortens rymningar beskrivs som lyckade eller inte, som berättelser om utveckling eller nedgång beror framför allt på kön, säger Ulla Kriebernegg.

Hon anser att det är stor skillnad på hur exempelvis lesbiska och funktionshindrade kvinnor som i filmen Cloudburst upplever sitt åldrande jämfört med 100-åringen Allan Karlsson som klev ut genom fönstret och försvann.

– Det handlar om hur vi i samhället är vana att se åldrandet representerat av en skör äldre kvinna, medan män i allmänhet ses som mer kraftfulla.

I Cloudburst, som lånat flera scener från roadmovieklassikern Thelma och Louise, hämtar 80-åriga Stella sin sambo sedan 30 år tillbaka – Dottie – från vårdhemmet i amerikanska Maine, där den sjukliga och nästan blinda Dottie placerats mot sin vilja av sitt barnbarn, som är ute efter huset. Paret sätter sedan kurs mot Kanada för att gifta sig. Samkönade äktenskap är nämligen inte tillåtna i Maine. De plockar upp en ung, stilig manlig liftare, som fungerar som en räddare i nöden för det äldre lesbiska paret. De klarar alltså inte flykten på egen hand. Precis som i många andra berättelser om homosexuell kärlek, där den vanligaste klichén är att någon dör, tillåts inte heller deras kärleksrelation att sluta lyckligt.

Bernard Jordan är namnet på en verklig person, som blev världsberömd som 89-åring i juni 2014. Han fick stora rubriker som den krigsveteran som rymde från vårdhemmet The Pines care home i Sussex, Storbritannien, för att kunna resa till Frankrike och delta i firandet av den 70-åriga minnesdagen av D-dagen. Foton av en strålande Bernard Jordan med sina krigsmedaljer spreds och polisens twitternyhet löd “90-årig veteran rapporterad saknad från vårdhem. De hade nekat honom att resa till D-dagens 70-årsjubileum men han åkte ändå #fightingspirit”.

Vårdhemmet framställdes som restriktivt och fängelselikt och Bernard som en okuvlig och tuff rymling, som varken backade för nazister i sin ungdom eller för auktoritära, närmast ondskefulla, sköterskor på sitt äldreboende 70 år senare. Bilden underblåstes av både Bernard själv och av media, när Bernard i intervjuer sa att han varit olydig och kanske hade obehag att vänta. Det hjälpte inte att vårdhemmet dementerade att någon skulle ha förbjudit honom att åka eller att det senare avslöjades att Bernards fru redan från början varit införstådd med resan. Media ville gärna behålla bilden av en åldrig rymmare.

Varifrån kommer dessa berättelser om äldre personer som rymmer från vårdhem? Enligt Ulla Kriebernegg var det troligen Jonas Jonassons bok 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann som startade hela trenden och som även gjorde att Bernard Jordans flykthistoria blåstes upp enligt samma modell. Temat i Bernard Jordans och andras berättelser handlar om att återta sin kapacitet och sitt självbestämmande även som äldre.

– De visar att även om personerna kanske har drabbats av demens kan de ändå resa och återta sitt oberoende. Men verkligt sköra personer visas inte. Ingen vill se dem. Personer i den så kallade tredje åldern är numera inte sköra, utan åldras hälsosamt; de både reser och är aktiva. Detta gör dem också intressanta i konsumtionssamhället som potentiella konsumenter, säger Ulla Kriebernegg, som anser att personer i den så kallade fjärde åldern är underrepresenterade i berättelser om äldre och åldrande.

Vårdhemmen i rymningsberättelserna kan vara både bra och dåliga, men de används som en metafor för rädslan att bli beroende. De ses med misstro, precis på samma sätt som institutionerna i traditionella historier om ungdomar eller barn som rymmer från internatskolor. Det är en variation på temat David mot Goliat, där både ålderdomen själv och den elaka sjuksköterskan på vårdhemmet får symbolisera Goliat som man måste slåss mot. Berättelsernas budskap är att livet inte är över och att man vill vara delaktig och ta kommandot över sitt liv. Men äldre personer som rymmer har delvis andra motiv för sina rymningar än unga.

När unga människor rymmer från en internatskola eller liknande är det för att de vill fly från samhället, medan de gamla som rymmer gör det för att få tillbaka sitt vanliga liv, säger Ulla Kriebernegg, som tror att berättelserna har något att lära oss.

– Gamla människor är inte så annorlunda. De har samma behov och vill delta i samhället och i livet precis som vi. Vi behöver tänka om när det gäller hur vi tar hand om oss själva och våra relationer.

När det gäller de återkommande fördomarna om både kapaciteten hos åldrande kvinnor jämfört med män och inte minst vid skildringen av homosexuella relationer bland äldre har Ulla Kriebernegg bara ett råd:

– Vi behöver ta upp det i vår kritik av dessa filmer och böcker. Och om tio år är det kanske annorlunda.