Muntorrhet ett dolt problem

En het sommardag, feber, du ska hålla tal, du har fått en ny medicin  –  det känns torrt i munnen. Oftast går det över, med undantag för vid långvarig medicinering. För många äldre är tillståndet kroniskt.

I den här artikeln ska vi titta lite närmare på muntorrhet, vad det beror på, vad det kan orsaka och hur det kan lindras. Men först lite om munhälsa när vi åldras.

Med stigande ålder ökar risken att drabbas­ av tand- och munsjuk­domar. Numera behåller vi allt fler av våra egna tänder långt upp i åren och saknade tänder ­ersätts oftast med en fastsittande konstruktion.

Så kallade »löständer« blir alltmer sällsynt medan antalet implantat, tänder som skruvas fast i käkbenet, blivit vanligare. Tänder och ersättningar kräver noggrann skötsel, både av den äldre själv och av tandvården.

Vad riskerar vi att drabbas av? Ett problem för de äldre är rotkaries som uppstår på tänd­ernas synliga rotytor eller vid skarvar mellan en konstgjord tand och tandens rot.

Ett annat bekymmer är tandlossning. Slemhinneproblem som tidigare varit hanterbara, kan också plötsligt förvärras och bli bekymmersamma. Många upplever ­också att andedräkten känns mindre fräsch.

Muntorrhet är en gemensam faktor som förvärrar dessa tillstånd. Så länge vi har tillräckligt med saliv, tänker vi inte på det. Den hjälper oss att prata, tugga och svälja, även att i viss mån hålla munnen ren.

Finns det inte tillräckligt med saliv börjar vi smacka, maten fastnar och det blir trögt att svälja. Läpparna spricker och det kan bli svårt att tala. Maten klibbar fast vid tänderna och smaken förändras. Värst är problemen på natten och inte sällan vaknar den som är muntorr av att munnen nästan klistrats ihop.

På sikt kan mer allvarliga effekter uppstå.

Den som inte haft hål i sina tänder på länge får plötsligt vid sin tandundersökning veta att nu är flera tänder trasiga. Tand­hygienisten noterar att mun­hygienen försämrats och att några tän­der fått fördjupade tandköttsfickor.

Munslemhinnan blir mer känslig och kryddad eller syrlig mat svider. Svampinfektioner ­uppkommer i munnen. Den som utan problem burit sin avtagbara protes dygnet runt, måste nu ta ut den ibland på grund av rodnader, skav och sår som uppstår.

Varför har det blivit så här? Vår saliv kommer från olika spottkörtlar. Öronspottkörteln producerar vattnig (serös) saliv, den som rinner till när vi äter eller ibland bara ser eller tänker på mat. Tungspottkörteln producerar mer trögflytande (mukös) saliv som smörjer munnen. Underkäksspottkörteln producerar en blandad typ av saliv.

Illustration: Internetodontologi.se

Dessa spottkörtlar finns i dubbel uppsättning. Dessutom har vi också många små (accessoriska) spottkörtlar som producerar mukös saliv. All denna saliv blandas i munhålan till så kallad helsaliv som kommer i två olika faser: vilosaliv och ­stimulerad saliv.

Saliven hjälper till att balan­sera mun­hålans surhetsgrad, pH-­värdet, och innehåller viktiga mineraler. Den påverkar både den all­männa och orala hälsan.

Muntorrhet är ett samlingsbegrepp som kan innebära att vi har brist på antingen vilosaliv eller stimulerad saliv, eller båda. Dessutom kan vi uppleva muntorrhet, kallat xerostomi, vilket inte alltid överensstämmer med mängden uppmätt saliv. Låg uppmätt saliv kallas hyposalivation.

Saliven minskar inte automatiskt med ökan­de ålder utan är främst en effekt av sjukdomar och medicinering som ökar med åren. Enstaka preparat, såsom vissa psyko­farmaka­ kan minska salivflödet men oftast är det ­interaktionen mellan flera preparat som är ­orsaken.

Fyra eller fem läkarordinerade mediciner brukar anges som en gräns för muntorrhetsrisk, inget ovanligt antal vid högt blodtryck eller andra hjärt- och kärlproblem där flera mediciner kombineras.

Muntorrhet uppstår också vid sjukdomar som Sjögrens syndrom och vid strålbehandling mot käken vid cancer samt vid en del ­cytostatikabehandling.

När saliven minskar upplevs så småningom symptom som är relaterade till det dagliga livet, livskvaliteten, i värsta fall så uttalat att den drabbade börjar dra sig undan det sociala livet. Under tiden sker dock andra saker som inte direkt märks. Munnen blir surare, pH-värdet sjunker och bakteriebalansen förändras.

Vår munhåla innehåller ett stort antal mikro­organismer och i balans upprätthåller ­de en frisk munmiljö. Förskjuts balansen ökar de skadliga mikroorganismerna, av vilka vissa i sin tur ytterligare sänker pH-värdet.

Tändernas emalj och framförallt det känsligare rot­cementet, som hos många äldre blivit blottlagt, löses upp och karies uppstår. Mängden saliv är inte tillräcklig att återuppbygga upplöst tandsub­stans, en process som normalt sker, utan ned­brytningen fortskrider.

Det upptäcks ofta inte förrän vid en under­sökning hos tandvården eller  –  inte helt ova­n­ligt för omsorgsberoende som förlorat sina regelbundna tandvårdskontakter  –  då en eller flera tänder går av.

Värk kan förekomma men processen sker ofta i det tysta. Känsligheten i äldre tänder är ofta nedsatt eller också är tänderna redan rotfyllda.

Minskad saliv betyder också mer beläggningar som blir svårare att få bort. Detta i en period av livet när förmågan att sköta sin munhygien avtar. Syn och motorik försämras men kanske också ork och motivation. I värsta fall även förståelsen, vid kognitiv nedsättning eller ­de­mens.­

Tandsten bildas lättare, tandköttet blir in­flammerat och blöder. Så småningom angrips tändernas upphängningsanordning och de blir lösa. Detta är tandlossning eller parodontit.

Ett liknande tillstånd kan också uppstå runt inop­e­­rerade skruvar i käkbenet, periimplantit som förstör skruvarnas fäste. Ofta är dock det första tecknet, blödande tandkött, inte så starkt uttalat hos en äldre person med ett svagare inflammationssvar.

Detta gör att även denna process kan pågå i det dolda. En svår tandlossning börjar dock sällan i hög ålder, det är en sjukdom som man har haft sedan tidigare och som får ny fart när munhygienen försämras och tandvårdsbesök med tandstensborttagning och rengöring uteblir.

Svampinfektioner, eller candidos, är en ­effekt av förändrad och surare munmiljö i kombina­tion med sämre munhygien. Många bär på svamp i munnen men den stör inte förrän till­växten ökar, vilket ofta sker vid muntorrhet ­då salivens bortspolande och ­skyddande effekt uteblir.

I kombination med sänkt immunförsvar, vanligt hos många äldre, blir candidos ett besvärligt och närmast ­kroniskt tillstånd. För den som bär en avtagbar protes, ökar risken ytterligare om slemhinnan får kvarliggande beläggningar under protesen.

Det allvarligaste tillståndet är dock när muntorrhet kombineras med sväljningsproblem, dysfagi, som är vanligt hos personer som fått stroke eller Parkinsons sjukdom.

Åldrandet i sig kan också göra att den komplicerade sväljningsmekanismen försvagas. Muntorrheten kan ytterligare försvåra sväljningen och dessutom leda till en större bakteriemängd i munnen.

Om infekterat material från munnen hamnar i lungorna kan lung­inflammation utvecklas. Ett plågsamt sjukdomstillstånd som hos en redan nedsatt individ, inte sällan leder till döden.

Tyvärr är det svårt, oftast omöjligt, att bota muntorrhet. Medicinering som orsakar mun­torrhet kan i vissa fall bytas ut men oftast inte.

Patienten behöver de föreskrivna preparaten eller behandlingarna och är sjukdomar orsaken, är de oftast av en art som inte kan botas. Vi får inrikta oss på att försöka lindra symptomen.

Först behöver munhygienen optimeras. Dålig munhygien förstärker de problem vi tidigare nämnt. Avtagbara proteser bör tas ut över natten så att slemhinnan får vila. Kosten behöver också ses över. När saliven saknas, vill man ofta dricka och småäta, vilket lindrar för stunden.

Det är viktigt att välja sockerfria alternativ annars kan tänderna snabbt raseras av karies. Den allmänna rekommendationen att borsta tänderna två gånger per dag med fluoridtandkräm behöver förstärkas med fluoridtillägg, antingen som sköljning eller gärna som högfluoridtandkräm.

Var försiktig med sköljning vid dysfagi. Rådfråga tandvården, en del preparat ingår i högkostnadsskyddet och kan receptförskrivas.

I syfte att stimulera och ersätta saliven finns många receptfria preparat, ofta i hela serier av produkter. Stimulerande preparat kräver att en del av spottkörtlarnas funktion finns kvar medan ersättande preparat smörjer. Ofta kan de olika preparaten kombineras.

Gemensamt är dock att de behöver tillföras regelbundet. Rådfråga tandvården om vad som kan vara lämpligt.

Ett avslutande råd är att upprätthålla sina tandvårdskontakter. Små skador är lättare att åtgärda än stora och förebyggande råd är mycket viktiga så att skador i möjligaste mån helt undviks. Vid svår muntorrhet finns möjlighet till ekonomiskt bidrag.