På det kommunala vård- och omsorgsboendet Klintesväng i Borås bor äldre personer med både somatiska sjukdomar och demenssjukdomar. Här finns sammanlagt 44 somatiska platser och sexton demensplatser som är fördelade på två avdelningar.
Hösten 2019 började de arbeta enligt BPSD-registrets struktur för att höja livskvaliteten för de boende med kognitiva diagnoser, med syftet att minska deras smärta och medicinering och skapa trygghet och lugn på avdelningen.
BPSD står för beteendemässiga och psykiska symptom. De flesta som har en kognitiv diagnos kommer förr eller senare få olika former av BPSD. De kan exempelvis bli upprörda, likgiltiga, ha oro eller lida av ångest, få svårt att sova, bli rastlösa och hallucinera. Det kan också vara svårt att göra sig förstådd. Om någon har ont i en tand kan hen till exempel bli aggressiv eller inte vilja äta. Att det handlar om tandvärk kan lätt missas av personalen.
Anna-Clara Ringnes som är verksamhetschef på vård- och äldreförvaltningen i Borås stad blev uppmärksammad av enhetscheferna om problematiska situationer och svårigheter på boendena.
– Jag såg ett mönster i att svåra ärenden, hos personer med demenssjukdom, ofta visade sig bero på smärta hos individen. Teamet runt brukaren hade försökt med många olika åtgärder som stimulans och avledning för att minska problemen kring individen. Men det var sällan de tänkte på om symptomen kunde bero på smärta.
Hon insåg också att olika kompetens och erfarenhet påverkar vilka åtgärder man väljer. Det fanns en risk för ojämlik vård och omsorg beroende på om man har ”tur eller otur” med vilken kunskap och erfarenhet som finns hos personalen som vårdar.
– Ett kvalitetsregister som BPSD som systematiskt lotsar teamet, helst i kombination med Senior alert, ger förutsättningar för att personalen ska kunna ge en jämlik vård oberoende av erfarenhet och kunskap. Det var en av anledningarna till att vi är tydliga i vår målbild om att alla verksamheter ska arbeta enligt BPSD och andra kvalitetsregister vi använder.
– Jag anmälde vårt intresse 2019 för att arbeta med kvalitetsregister eftersom jag såg att det fanns ett förbättringsbehov hos oss, berättar Maria Bilinski, som är enhetschef på Klintesväng.
Hur kan man se om någon har ont som själv inte kan uttrycka det?
– Man kan se förändringar i beteendet hos en person. Någon som tidigare pratat mycket och velat vara med på aktiviteter kanske helt plötsligt inte längre vill vara med, pratar mindre och blir mer inåtvänd. Den som har ont kan även bli utåtagerande och uppvisa ett agiterande beteende. Därför är det viktigt att vi är uppmärksamma på små förändringar, då underlättar det att vi känner personerna väl. På så sätt kan vi sätta in rätt åtgärder i ett tidigt skede, säger Maria Bilinski.
I dialog med personalteamet på respektive avdelning började hon med att identifiera vilka problem de hade och vilka förbättringar de ville göra. Ett mål var att få bättre kunskap om smärta hos de boende och gå igenom de boendes läkemedel för att se om dessa bidragit till symptom. Det fanns exempelvis vissa patienter som hade det jobbigt och uppvisade aggressivt beteende som personalen hade svårt att hantera.
– Alla i personalen fick genomgå en utbildning för att skapa medvetenhet och lära sig mer om kognitiva sjukdomar och hur de kan uppmärksamma symptom. Eftersom det var under pandemin var utbildningen i början på plats och senare med digitala verktyg, säger Maria Bilinski.
Hon poängterar att teamarbete där alla involveras är extra viktigt för att det ska fungera.
– Det fungerar bra hos oss, vi har en låg omsättning på personalen och många som arbetat här länge, vi jobbar mycket för att hålla en god kontinuitet i arbetsgruppen.
Det finns BPSD-administratörer på respektive avdelning som har möten varje vecka. De rapporterar in alla åtgärder i ett system för att sedan kunna utvärdera hur det gått. De lägger in påminnelser till omvårdnadspersonalen i verksamhetssystemet så att åtgärderna blir utförda.
De använder smärtskattningsskalor där de skattar smärta och registrerar ett beteendeschema för var och en. Det kan handla om att notera särskilda ansiktsuttryck som avviker eller att någon inte äter. Genom beteendeschemat har de kunnat ringa in tidpunkter där det finns mest BPSD och därmed funnit ett mönster på vad som orsaker problem.
Nu när det gått nästan fyra år sedan start kan de konstatera att de nått goda resultat. Maria Bilinski berättar med viss stolthet i rösten att statistiken visar att 100 procent av de som bor på Klintesväng nu är smärtskattade, jämfört med 0 procent när de påbörjade arbetet. Målet med att få ner den stora förbrukningen av mediciner har fungerat.
– Läkemedelsanvändningen har minskat avsevärt. De som flyttar in har ofta många läkemedel. Det kan vara medicin som är symptomhämmande och så har nya lagts till undan för undan. Nu när sjuksköterskan har läkemedelsgenomgångar efter att de bott här en viss tid ser vi att det har gått ner jättemycket, säger Maria Biliniski.
Att alla i personalen är undersköterskor och tillsvidareanställda på Klintesväng har varit en stor fördel och en del av framgången, eftersom det skapar mindre oro hos de boende när de känner personalen väl. Det gemensamma arbetssättet med BPSD, där de fått fram både statistik och noterat en stor förändring hos hyresgästerna, har lett till en stor yrkesstolthet.
– Ja, vi jobbar bra tillsammans och har bra förutsättningar tack vare att vi känner varandra väl, både personal och boende. Nu är de nya rutinerna invävda i vardagen och det bara rullar på, intygar undersköterskan Helena Holmqvist.
Vad gör ni i stället för att ge medicin för att motverka smärta?
– Det handlar om att vara nära, ge beröring och se var och en som individer och vad de har för behov. Om någon är stel kan vi ge massage, till exempel taktilmassage, eller så blir det någon form av rörelse, till exempel en promenad. Det blir utifrån vad den personen gillar och klarar av eller mår bäst av, säger Helena Holmqvist.
– Tack vara lugnet som råder på avdelningarna finns möjligheterna för personalen att kunna tillgodose och möta behoven. Om någon behöver komma ut en stund varje dag finns det utrymme för det.
Hur har ni gjort för att de nya rutinerna ska fortsätta fungera?
– Våra BPSD-möten är planerade redan i vårt schema. Alla som bor här blir skattade minst var sjätte månad, eller vid behov. Även vid inflyttningar görs en skattning i BPSD-registret. Sedan har vi ständigt en dialog och gör varandra uppmärksamma på viktiga detaljer. Teamarbetet är en viktig del för att arbetet ska fortlöpa, säger Maria Bilinski.
Har ni märkt av något annat som blivit bättre?
– Anhöriga säger att det blivit lugnare på avdelningen. En anhörig har berättat att det var som att det vände, att hon fick tillbaka sin mamma så som hon var innan. Vi kan se förändringar över hela dygnet, även nattpersonalen som också är involverade i BPSD-arbetet noterar att de boende sover bättre. Det blir som en god spiral, de sover gott, äter bättre och mår därför bättre, berättar Maria Bilinski.
– Även annan personal som kommer utifrån upplever att det är mycket lugnare här, tillägger Helena Holmqvist.
Christina Karlsson är universitetslektor vid Örebro universitet. Hennes forskning berör främst utveckling och implementering av metoder för att identifiera och bedöma tecken på smärta hos personer med demenssjukdom och som har begränsad förmåga att verbalisera smärta i tal.
Genom sin forskning har hon utvecklat en svensk version av observations- och beteendeskalan Abbey pain scale samt testat skalan i klinisk praktik.
Den svenska versionen heter Abbey pain scale-SWE och är en observations- och beteendeskala som kan användas som stöd för att identifiera möjliga tecken på smärta.
Vad bör omsorgspersonal och anhöriga vara observanta på för att upptäcka tecken på smärta hos personer med demens?
– Förändringar i personens beteende är en viktig faktor som bör utredas med möjlig smärtpåverkan i åtanke. Det kan vara såväl fysiska tecken som sociala eller psykologiska förändringar. Agiterat beteende eller tvärtom tillbakadraget kan vara indikationer på möjlig smärtpåverkan.
– Men i de fall där självskattning är begränsad på grund av kognitiv nedsättning blir vi många gånger tvungna att göra en tolkning av de förändringar vi identifierar. Detta innebär alltid en risk för feltolkning. Just därför bör vi vara ödmjukt inställda till bedömningsskalor av olika typer eftersom de bygger på vårdpersonalens tolkningar.
– Här finns alltid stor risk för fel. Även personkännedom och kontinuitet i omvårdnaden är av största betydelse för att kunna upptäcka förändringar.
Vilka fördelar finns det med att använda verktyg för att studera och registrera smärta?
– I de fall personen har begränsad förmåga att verbalt självskatta sin smärta för oss som är vårdpersonal. Observations- och beteendeskalor blir då ett kompletterande bedömningsverktyg i vårdanalysen för att på ett systematiskt sätt utreda om smärtpåverkan är möjlig.
