Hälften så svårt och dubbelt så bra med kamratlärande

Ylva Pålsson, som är adjunkt vid Högskolan i Gävle med bakgrund som sjuksköterska, kom först i kontakt med peer learning, eller kamrat­lärande, när hon träffade studenter i skolmiljö och på plats i vården. Hon har i sin forskning undersökt både hur handlednings­modellen fungerar under den verksamhetsförlagda utbildningen, vfu, men också bland nyexaminerade sjuksköterskor på sin första anställning.

Kamratlärande innebär att studenterna/sjuksköterskorna arbetar i par i stället för enskilt. Ylva Pålsson ser främst tre fördelar med modellen.

– Att man kan göra saker och ting tillsammans, praktiskt, att man kan diskutera och bolla idéer – och att man kan säga att man inte förstår. Det är många som uttrycker att de för sin peer learning-kamrat kan visa allt, vilket man kanske inte vill göra för sin handledare eller de nya kollegorna. Sådant som man känner att man borde ha kunnat, men som man kanske har glömt.

I en av studierna i sin avhandling följde Ylva Pålsson 70 studenter under deras första tid ute på sjukhus. Inledningsvis hade alla var sin erfaren handledare och efter två veckor fick de göra en självskattning av sin förmåga som sjuksköterska, så kallad self-efficacy. Därefter fick hälften i stället använda metoden att lära sig i par och övriga utgjorde kontrollgrupp, som fortsatte att gå en och en bredvid en handledare. Efter ytterligare två veckor upprepades självskattningen. Då hade den kamratlärande gruppen ökat sin self-efficacy, medan skattningen i kontrollgruppen till och med hade sjunkit.

Analysen visade vidare att av 20 delar i självskattningen var det 13 som ökade i kamratlärargruppen, jämfört med fyra i kontrollgruppen.

– Naturligtvis behövs det fler sådana här studier för att få ännu mer evidens, men det kändes som att det var en väldigt bra början. Om man har en tro på sin förmåga ger man sig själv större möjligheter också.

Det pekar mot att modellen är bra för studenterna. Är det bra för verksamheten också?

– Här i Gävle berodde första gången man testade kamratlärande rent krasst på att det annars inte fanns handledare så det räckte. Men i studier som är gjorda på handledare beskriver de många positiva effekter. Och om man dessutom kan se att det är en bra pedagogisk metod är det ju bara win win.

En av nycklarna till det goda resultatet är att studenterna med stöd av varandra kan utföra sina arbetsuppgifter och få bekräftat att de klarar av dem. Men det beror enligt Ylva Pålsson också på att kamratlärandet gör att studenterna är de som har sett patienten mest, och då blir tillfrågade på ett helt annat sätt än om de följer en handledare.

– Man hamnar alltid steget efter sin handledare, som kan planera på ett kick och ta snabba beslut. Men när studenterna får ansvaret vänder sig övrig personal mer till dem, vilket ger en roll i teamet på ett helt annat sätt.

Det var även något som Ylva Pålsson uppmärksammade i sin andra delstudie, där hon själv observerade kamratlärandet i praktiken. Då kunde hon också se att studenterna fick mycket träning i handledning av varandra.

– De förklarar, beskriver, diskuterar och läser på. Och så ger de varandra mycket feedback, vilket är något som många studenter saknar. Jag kunde också se att de fick träning i moment som hör till sjuksköterskans ledarskap. Bland annat att prioritera i vilken ordning saker ska göras och om det behövs hjälp, vad som blir gjort under dagen, vad behöver göras mer.

Hur patienterna upplever kamrat­lärandet är något som behöver studeras ytterligare, men de enstaka studier som finns visar att de överlag är positivt inställda. Ylva Pålsson tror att det till stor del beror på att studenterna tar sig tid och lyssnar.

– Då känner man sig sedd. Sen pratar ju studenterna med varandra hela tiden, så både patienter och anhöriga kan få veta saker de aldrig förstått tidigare.

En nackdel som kan uppstå är att det för till exempel nyopererade patienter kan bli väl intensivt med två personers samtidiga uppmärksamhet, eller att moment som att mäta blodtryck görs extra många gånger. Något som både studenter och handledare pratar om som potentiellt problematiskt är om det kamratlärande paret inte är riktigt kompatibla. Det kan bero på att de befinner sig på olika nivå utbildningsmässigt, men också på personligheter som krockar.

– Bland åtta par som jag observerade var det två som hellre hade gått ensamma. De gjorde färre saker tillsammans, men i stället behövde de prioritera och rapportera till varandra, och kommunicerade på det viset mer.

I ett första läge kan det framstå som en nackdel med kamratlärande om man i paret inte vill samarbeta, men blir ändå till en fördel eftersom de då får erfarenhet av sådant som är svårt att annars kunna träna.

– Jag tror det i längden kan föra mycket gott med sig, säger Ylva Pålsson.

Ylva Pålsson har även följt nyutbildade sjuksköterskor som introducerades på sina nya arbetsplatser med hjälp av kamratlärande. De beskrev metodens för- och nackdelar på liknande vis som sjuksköterskestudenterna. Då intervjuade hon även vårdenhetschefer om deras erfarenhet av kamrat­lärande bland nyutexaminerade medarbetare, något som inte har studerats tidigare.

– De är väldigt positiva till arbetssättet och tycker att de som går i par blir självständiga snabbare och att paren utvecklas och stöttar varandra även långt efter att de har gått tillsammans.

Cheferna som Ylva Pålsson har pratat med tycker att de med hjälp av kamratlärandet tenderar att få personal som stannar längre.

– Det är det som är deras fokus: Att få trygga sjuksköterskor som vill stanna i yrket och gärna helst hos dem.

Ylva Pålsson anser att kamratlärandet leder just till ett arbetssätt som håller även i takt med att kunskapsinnehållet i yrket förändras, och som genom träningen i att kommunicera också blir mer patientsäkert.

Finns det något man särskilt behöver tänka på gentemot äldre när det gäller kamratlärandet?

– Det är ju ofta äldre och multisjuka som vårdas på avdelningarna och när jag gjorde observationerna såg jag att studenterna ”tog med sig” patienterna oerhört mycket i sin vård. För att reda ut hur de skulle lösa situationen kommunicerade de med varandra – men riktade sig då till patienten.

Patienter som ville prata om sin situation fick mer utrymme med två studenter.

– Det är också viktigt att lära sig – exempel på olika livshistorier, sätt att se på döden.

Är kamratlärandet också ett alternativ att fundera på inom omsorgen, som ett bra sätt att få in ett lärande i arbetet?

– Jag tror att det här kan vi använda överallt: i äldreomsorgen, i skolan, hos frissan.