Kompetensförsörjning som Sisyfosarbete

När Sisyfos, enligt legenden, lyckades få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullen slant han dock och stenblocket störtade ned i avgrunden, så han fick börja om från början. Detta sisyfosarbete tog aldrig slut.

Begreppet ”en permanent tillfällighet” beskriver väl hur det offentliga Sverige har hanterat kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen de senaste 50 åren. Riktade statsbidrag, korta yrkeskurser, nya utbildningssatsningar, stimulansbidrag och kompetenslyft har avlöst varandra.

Varje satsning har genomförts med goda avsikter. Men det är effekterna, särskilt på lång sikt, som räknas. När man tar ett steg tillbaka och ser den långsiktiga utvecklingen måste bedömningen bli: Vi har misslyckats.

Varför är det som det är? Och vad bör göras? Ja, det är frågan.

1951 uttalade sig borgarrådet för socialroteln, Hjalmar Mehr (S), i Stockholms stadsfullmäktige om rekryteringen till äldreomsorgen:

”Den källa vi här vill ösa ur är dessa medelålders, och även äldre, hemmafruar som kunna gå ifrån några timmar och som nöja sig med en relativt blygsam ersättning (…) men som äro intresserade av uppgiften och kunna ha nytta av den lilla utkomst som följer.” Det historiska arv som detta uttalande speglar är viktigt för förståelsen av dagens läge.

Frågan om varför vi har misslyckats måste ses från klass-, köns-, etnicitets- och livslopps­perspektiv.

1. Undersköterskor, den helt dominerande yrkesgruppen, är underordnade.

2. Kvinnor dominerar. Även i samma yrken har kvinnor lägre lön än män. Men löneskillnader beror främst på könspräglade yrkesval.

3. Allt fler personer med utländsk bakgrund arbetar inom äldreomsorgen. Migration bidrar till utsatthet. Med växande ojämlikhet skiktas arbetsmarknaden alltmer.

4. Gerontofobi – rädsla för åldrande och äldre – gör arbete inom äldreomsorg till lågstatusjobb.

En långsiktigt hållbar strategi måste innehålla både generella samhällsförändringar och specifika förändringar inom äldreområdet.

Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna måste minska genom ändringar i skatte- och bidragssystemen, samt i lönebildningen. Jämställdheten mellan könen behöver förbättras och de stora kvinnodominerade yrkesgrupperna prioriteras i lönebildningen. Svart och grått arbete måste motverkas hårdare. Ålderismen bör motverkas med skarpare antidiskrimineringsinsatser, ökade lagliga rättigheter för äldre och tuffare pensionärsorganisationer.

Grunden för att klara kompetensförsörjningen är att göra arbetet attraktivt. Alla bör ges möjlighet till tillsvidareanställning, på heltid. Arbetsmiljön behöver förbättras så att fler orkar och vill arbeta högre upp i åldrarna. Den detaljerade tids-/prestationsstyrningen bör ersättas av ett tydligare yrkesansvar för undersköterskor, som bör bli ett legitimationsyrke och inte bara en skyddad yrkestitel. Äldre personer tillsammans med undersköterskor bör ges ökad makt över vad som ska göras och hur. Enhetscheferna bör ha färre medarbetare och vara mer delaktiga i arbetet, liksom sjuksköterskor, fysioterapeuter och arbets­terapeuter.

Huvudansvaret ligger på arbetsgivarna – kommuner och företag. Men staten bör göra mer för att underlätta.

Rekrytering sker främst bland vuxna. Yrkesutbildningen inom komvux måste därför bli tydlig, geografiskt och ekonomiskt tillgänglig och flexibel. Studiefinansieringen behöver förbättras. För vissa yrken/utbildningar bör lön utgå under utbildningen.

Utbildningsutbudet inom yrkeshögskolan samt vid universitet och högskolor inom gerontologi och geriatrik behöver utökas. Anställda behöver tillgång till livslångt lärande, vidareutbildning och specialistutbildning. Men även på grundutbildningarna (socionom, sjuksköterska, fysioterapeut, läkare, arbetsterapeut) krävs mer gerontologi och geriatrik. Det krävs för att kunna bedriva ett evidensbaserat arbete.

Nationella inriktningar för specialistutbildning för undersköterskor bör läggas fast och fler tjänster för sådana skapas i vård och omsorg. Validering behöver göras enhetlig och utföras mot nationellt fastställda yrkeskrav.

En nationell ledarskapsutbildning för enhetschefer inom äldreomsorgen bör införas, på liknande sätt som finns för rektorer inom skolans område.

Det krävs också en bättre ordning för att bedöma hur tillgång och efterfrågan på personal utvecklas. Socialstyrelsen har länge haft den uppgiften för legitimerade yrkesgrupper och bör få motsvarande uppgift för äldreomsorgen. Samverkan mellan nationell nivå och de regio­nala kompetensplattformarna behöver också förbättras.

De statliga åtgärderna inom kompetensförsörjningen spänner över flera politikområden. Därför behövs en sammanhållen plan, utvecklad i samarbete med berörda parter. Den bör följas upp årligen genom fastställda indikatorer och omprövas efter hand. Det föreslog ett tiotal myndigheter till regeringen år 2004 i rapporten Investera nu! En liknande ansats fanns drygt tio år senare i den statliga utredningen om nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen, Läs mig! Regeringen valde i båda fallen att ta fasta på några av förslagen, men att inte lägga fram någon tvärsektoriell handlingsplan.

Varför vill regeringar inte arbeta långsiktigt och sammanhållet utan ad hoc?

1. Regeringskansliet är byggt i stuprör – gemensamma tag är alltför svåra.

2. Den politiska logiken innebär att man medialt ska bli uppmärksammad för en ny satsning – de långsiktiga effekterna ger få politiska poäng.

3. Relativt korta mandatperioder och maktskiften försvårar långsiktigt agerande, varje regering vill förverkliga sitt program, sätta sitt signum på åtgärderna.

I dag hänvisar ofta regeringen allt som rör äldreomsorgen till kommunerna. Äldreomsorgen är ett kommunalt ansvar heter det. Men det gäller ju även skolan. Där vidtas mängder av statliga åtgärder, utan att tveka. Förhoppningsvis kommer den pågående pandemin att lösa upp denna statliga handlingsförlamning.

Under senare tid har flera företrädare för regeringen sagt sig vilja satsa på äldreomsorgen, att det krävs krafttag och nya resurser. Inget kunde vara mer sant och relevant. Men när man går från ord till handling är analys och förtänksamhet viktigt. Att inte bara kasta ut ett antal nya miljarder till kommunerna, utan att noga överväga hur man med god social ingenjörskonst bör skruva på olika statliga åtgärdssystem för att skapa bästa möjliga förutsättningar för kommuner och företag. Nu, när de demografiskt betingade ökningarna av vård- och omsorgsbehoven kommer, borde detta vara oundvikligt för en regering med självinsikt.

Är kompetensförsörjningen ett Sisyfos­arbete? Erfarenheterna de senaste 50 åren tyder på det. Men det kan vara välgörande att se hur ett grannland sköter frågan, för att få perspektiv. I Danmark är utbildningen till social- och sundhedsassistent, motsvarande undersköterska, den mest populära yrkesutbildningen. Där examineras årligen tre gånger fler än i Sverige, sett i förhållande till befolkningens storlek. Det råder i stort sett balans mellan tillgång och efterfrågan på social- och sundhedsassistenter. Utbildningen är etappindelad, mer arbetsplatsförlagd än i Sverige och under den sista etappen är eleven anställd och får lön. Social- och sundhedsassistenter är legitimerade yrkesutövare. Det gäller för övrigt motsvarande yrkesgrupper i Finland, i Norge och i hälften av eu:s medlemsländer.

Så lär av andra. Vi är inte bäst, på allt. Se över sundet och runt om i Europa. Genomför strukturella reformer i nationella system så att fler får mer attraktiva vägar in till jobb i äldreomsorgen, fler får utvecklas i arbetet och fler stannar kvar i dessa viktiga, meningsfulla yrken.