Gunnar D Hansson. Foto: Jäger Arén

(Sjutti plus)

Krönika #3/21.

Förutom värk i högra knät och lite i det vänstra
hur mycket var det som blev kvar efter
dessa vandringar? Kvar? Hur kan man fråga
något så omoget. Men jag gör det. Helt ofrågvis.

Historien tömmer sig. Vem har inte upplevt det?
Man står där som en Ingen. Helt urminnes och minns
etthundra anekdoter från trakten, men inte en enda
tycks gå att tillämpa på det som för stunden tilldrar sig.

Till exempel om hur handelshuset i Fågelviken brann ner
till grunden 1914 och allt djävulskap kring den brasan.
Jag bara står här. Det är inte mer med det. För tillfället.
Ett lågenergitillstånd, en ofrivillig oavgränsning.

Ingenting har gått sönder. Det är nog bara
det att tiden har runnit iväg utan att man
själv har hunnit med att rinna iväg lika långt
på så kort tid som det här är frågan om rent historiskt.

ur Tapeshavet (2017)

Mer signerat

Alla drömmer om den goda sömnen

Vaknätter under småbarnsåren, snarkande partners och till sist åldrande och sjukdomar – var tid i livet har sitt egna sömnproblem. Om detta och…

Den sista resan, var den verkligen nödvändig?

Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren ställer sig frågan: Måste man dö på sjukhus?

Var är debatten om kvinnors låga pensioner?

Många av dagens kvinnliga pensionärer lever under gränsen för relativ fattigdom. Forskaren Anna Gustafsson undrar varför pensionssystemet inte tar hänsyn till kvinnors historia…

Är det nu det vänder?

Åsa Hedberg Rundgren funderar på om samhället är mitt uppe i ett paradigmskifte, där alla aspekter av åldrandet äntligen ses som något naturligt.