Autofiktivt åldrande

Samtidens fiktionsutgivning har känne­tecknats av autofiktion. Auto som i själv, fiktion, som i berättelse, narrativ, skönlitterär framställning. Flera av böckerna är skrivna av äldre män, som förhåller sig till frågor om dåtid, samtid, framtid: stundtals nostalgiskt tillbakablickande, men också rasande ifrågasättanden av nedmonteringen av Folkhems­sverige, omvandlingen av välfärdssamhällets kontrakt om jämställdhet och så ett drag av grubbleri om morgondagen – såväl den egna som samhällets.

De manliga författarna som jag skriver om här är födda på 1920-, 1930-, och 1940-talen. I artikeln fokuserar jag på hur åldrande och manlighet framställs.

Ulf Lundell, född 1949, är musiker, författare och konstnär, har publicerat Vardagar 3 (2020) och nummer fyra och fem i serien är under utgivning. I poesiliknande formuleringar kommenterar författaren, musikern, konstnären, kändisen Ulf Lundell:

• Samtiden: naturen, fåglar, rävar och vildsvin;
• Musik: egna låtar, listor över vad som ska spelas under turnéer, slitet med nytt album
• Nyheter: politik, Folkhemssverige, välfärdssamhället, invandring,
• Mat och bantning: dryck och rattfylleri,
• Relationer: längtan efter gemenskap, en partner, sex – inte sex, samvaro, grubbleri kring ensamhet och svårigheterna att leva samman.
• Texten svänger mellan högt och lågt, ibland i halsbrytande formuleringar och kontrasteringar; författaren själv framstår som både fåfäng och självkritisk. I dagboksanteckningarna brottas Ulf Lundell med ålderstillhörighet och åldrande. Att livet levs framlänges men bara kan förstås baklänges.

Jan Myrdal, född 1927, död 2020, en känd, kontroversiell skriftställare beskriver själv Ett andra anstånd (2019) som en rannsakning. Han överlevde blodförgiftning – fick respit, tidsfrist, andrum. Och nu utreder han livet, kontroverserna, författarskapet. Strängt anmodar han sig själv att söka sanningen, att likt man skalar en lök ifrågasätta och granska: Jagbokens uppdrag är att skala jagets lök. Att som äldre man göra det kräver uppmärksamhet för att inte driva iväg.

Han ser tillbaka på sitt författarskap, reflekterar över sitt arbete men också över sina relationer: barn, partners. Jan Myrdal bygger sig ett palats med ord som handlar om vem han varit, vilka andra kring honom varit och vad han åstadkommit. Han belägger, hänvisar till sitt bibliotek, och till olika dokument han sparat. Ett Jan Myrdal-sällskap dokumenterar och följer honom; det har gjorts tv-program om honom.

Jörn Donner, född 1933, död 2020, författare, filmregissör och producent, kritiker, politiker, med en omfattande produktion av såväl litteratur, som artiklar och filmer. Hans bok, Suomi/Finland 2, Sista striden (2019) består av dagboksanteckningar, med invävda längre partier av skildringar av finländsk politik: minnen, hågkomster, reflektioner kring skrivande och läsning, anekdoter – och förtvivlan.

De tre författarna har flera drag gemensamt. De är – eller har varit – produktiva, mångsysslare, kontroversiella, provokativa. Kulturelit. Kändisar. Kulturmän. Deras böcker är utelämnande – både av dem själva men också av sin omgivning. De skildrar sig som ensamvargar, som brutit med familj och släkt: barn och barnbarn nämns sällan. De brottas med relationer till kvinnor, med en längtan efter att få vara samman, och funderingar kring sexualitet: anstånd, inte med betoning på tidsfrist utan på att få stånd, att vara sexuellt aktiv penetrerande man.

Jan Myrdal framställer sig själv som erövrare, hingst, ständigt kåt, till och med då han vårdas på sjukhus. Boken innehåller närgångna skildringar av, som han kallar det, kvinnors fittor. Han beskriver sin fascination för bröst, som han menar är kulturgemensam och biologisk, där driften att, Jan Myrdals ord, knulla leder till fortplantning. ”Fast det tillhör det myckna tolvårstänkande jag ännu vid nittio inte utan vidare vågar säga högt.” lägger han till. Tolv på det nittionde.

Ulf Lundell å sin sida skriver att han kan tänka sig att leva utan sex med en kvinna – han längtar efter närhet, sällskap, vill inte åldras ensam. Men han tror inte kvinnor kan leva utan sex. Kanske Cialis eller Viagra, funderar han, kuken ska opp.

I böckerna finns funderingar över lämpliga relationer i termer av ålder: Jan Myrdal med en drygt trettio år yngre fru som konstaterar att en än större åldersskillnad skulle göra att han blev en snuskgubbe, snudd på pedofil.

Ulf Lundell bearbetar sin längtan efter ”S” genom besvärjelser, avståndstaganden och kontaktsökande – och grubblar återkommande över hennes ålder i relation till sin egen. Han utforskar risken att framstå som patetisk, ertappad med att uppföra sig som om man var yngre än sin kronologiska ålder. Ålder görs ofta genom kontraster med människor i andra ålderskategorier, liksom manlighet görs genom framställningar av och föreställningar om kvinnlighet – och vice versa. Skildringarna kan vara en ingång för att utforska fler dimensioner av att åldras som man.

Kroppens åldrande tar allt större plats i Vardagar: Ork, vitaminer, besök på vårdcentralen, provtagning, oro över hälsan, skildras vid sidan av beskrivningar där uppmärksamheten snarast handlar om kroppens yttre, utseendet. Ulf Lundell ser sig i spegeln och funderar över vem han ser där. Är det pappan?

Även hos Jan Myrdal återkommer spegelscener. Han ser sig i spegeln och ser en gubbe, en snuskgubbe, lägger han till. Han brottas med svikande erektion, men tycker att medicinen han fått för att återställa erektionen gör processen smärtsam.
Jörn Donner tittar sig i spegeln, ser sin kropp som han beskriver som ful och gammal. ”Inget att sälja till unga kvinnor.” Kroppens förfall fortsätter, det går inte att hindra med träning eller diet. Ättestupan, skriver han lakoniskt. Längre fram skriver han om depression, själen är sjuk, och det beror på: ”Känslan av utsiktslöshet” att veta att han aldrig mer kommer orka leva som tidigare: Ro, fiska, klyva ved.

De äldre Jörn Donner och Jan Myrdal är brutala i sina framställningar av kroppens åldrande. Jan Myrdal bjuder åldrandet motstånd: Lyssnar inte på läkarna, tar inte piller i onödan. Han förtränger synundersökningen för att slippa höra att synen försvinner allt snabbare – hur ska det gå med läsandet och skrivandet om han inte kan se? Han skildrar minskad rörlighet, artros med värk i knän och leder, och fasar för demens. ”Nu går jag in i mitt nittioandra år. Senil i ordets egentliga mening. Gubbe. Hälften av mina jämnåriga försvinner in i demens. Det har jag inte gjort än.” Ålderdomen är ett oundvikligt ständigt fysiskt förfall, konstaterar han krasst. Även Jörn Donner skriver om kroppens förfall: en fortsatt process, inledd vid vuxenålderns början, kring mitten av åren som tjugoåring. Nu har krämporna blivit allt fler: prostatacancer, tandimplantat, titanimplantat, kol, hjärtoperation, sämre syn, försämrad hörsel. Inga mer syrsor.

I en dagboksanteckning beskriver Jörn Donner hur han bajsar på sig under ett besök i ett snabbköp: Han hinner inte in på toan, skiten rinner överallt, han försöker torka upp, får ta av sig kalsongerna och lägga i en plastpåse och med en känsla av skam – och stank – ta sig därifrån. Luttrat – och humoristiskt – funderar han över om boken ska kallas Avföringen eller Skithögen, snarare än Fallfrukt.

Att åldras är inte för veklingar. Snarast En sista strid. Tiden, den begränsade tiden, timglaset där sanden rinner iväg. Ulf Lundell, 70 i november, sätter rubriken Härifrån till evigheten. Att bli gammal är det svåraste i livet, skriver han. Generationskamrater dör (Jan Myrdal). Omvärlden krymper. Omvärlden blir yngre. Själv har man levt sitt liv, som Ulf Lundell skriver. Antalet samtalspartners minskar (Jörn Donner). Orken begränsas.

”3 januari. Trött som en apa, gammal sill, trött katt och hund.” skriver Jörn Donner och frågar sig om hans mentala nyfikenhet är bestående trots fysiska svagheter. Ulf Lundell funderar över vart lusten, ivern, drivkraften tagit vägen. Är det åldern som gör att han inte har samma iver längre?

Man är så gammal som man känner sig, skriver han. Då känner jag mig som åtti i dag, lägger han till. Men känsloläget pendlar. Kroppen förfaller trots att hjärnan tror sig yngre. ”Du känner dig ung men hur fan ser du ut egentligen?” Formuleringen kan jämföras med hur framförallt kvinnors åldrande beskrivits: med en diskrepans mellan inre och yttre ålder, ofta med uppmaningen att disciplinera sitt yttre för att inte kroppens utseende ska avslöja och förråda henne.

Du kan ha grått hår men bör ha samma vikt som vid 25, skriver Ulf Lundell – trilogin utmärks av hans kamp med vikten: motion, stränga dieter, inköp av jeans i andra storlekar, triumfen över en storlek mindre än tidigare, frustrationen över behovet av en större storlek. Smalhet som ungdomlighet, ett tema som känns igen från livsstilsmedier som riktar sig till kvinnor och påminner om att ungdom ofta är mer värderat än högre ålder. Kvinnors åldrande beskrivs ibland i termer av dubbel och till och med tredubbel utsatthet: som äldre i ett samhälle som diskriminerar äldre, som kvinnor i en kultur som diskriminerar kvinnor och som ”lookism”, diskriminering i termer av hur utseendet motsvarar samhälleliga skönhetsnormer. Det beskrivs att kvinnor görs äldre tidigare i livsförloppet än män, ofta utifrån yttre ålderstecken som gråa hår och rynkor, som att kvinnor blir osynliga vid en viss ålder, inte längre sedda och bekräftade av den manliga blicken.

Upplevelsen ekar i Ulf Lundells Vardagar 3. När man blir gammal blir man osynlig, och en offentlig person som han själv blir dubbelt osynlig då uppmärksamheten runt honom tystnar och därefter lika osynlig som alla runt 70. En känsla som inte är förbehållen kvinnor alltså, om än mindre utforskad då det gäller maskuliniteter och åldrande.

Jan Myrdals skildringar av föräldrarna ger intrycket av en ung mans uppgörelse. Skildringen ekar av en känsla av att vara missförstådd. De tre författarna framstår som vresiga, buttra – inte längre som arga unga män utan som arga äldre män. Ibland minner framtoningen om stereotypen surgubben, en av de vanligaste schablon- och nidbilderna som finns av äldre män. Mannen som tröttnat, som inte längre är nyfiken och föränderlig, mannen som klagar och gnäller, mannen som symboliseras av Ove, i bästsäljaren En man som heter Ove av Fredrik Backman. Det finns ett drag av stereo­typen gubbe också i författarnas skildringar. Debattören som sticker ut hakan och är obekväm. Hur han ibland tycks främmande och vilse inför samtiden, ifrågasättande ny teknik, och så att han/de framstår som så ensamma. Är det ett litterärt grepp, ett narrativ eller en faktisk upplevelse? Liksom för karaktären Ove verkar det ha varit kvinnor som stått för känslomässig omsorg och relationer i männens liv.

Jag läser framförallt Jan Myrdals bok som en besvärjelse, en ständig positionering av det egna jaget som fortsatt viril, hingst. Det maskulina jaget som presterande, som fortsatt begär, pendlande mellan ”the sexy oldie” och snuskgubbe – mannen som inte förhåller sig till normer om åldersadekvata relationer.

Pendla mellan snuskgubbe och hingst. Begära – men inte alltid kunna. Och som hos Ulf Lundell, känslan av att inte längre vara bekräftad av att kvinnor möter ens blick. Nu vänds blickarna bort, skriver han.

Jörn Donner beskriver en bok om prostatacancer han samförfattat med Johan Vikström, publicerad i Finland men enligt honom inte såld eller diskuterad i Sverige.

Jörn Donner säger att han och Johan Vikström tänkte att offentlighet kring cancerformen var angelägen eftersom män inte talar om sjukdomar – och inte besöker läkare i samma utsträckning som kvinnor, kan läggas till. De ville bryta ett tabu kring ”pitten”.

Män läser mindre. Bokbranschen är en damklubb, här finns ingen manlig, tung, verklighet kvar, funderar Ulf Lundell. Är skönlitteratur för kvinnor, begrundar han. Och om så, är inte just därför skönlitterära skildringar av mäns åldrande än viktigare, tänker jag som läsare.

Autofiktion, ärliga, hårdhänta och hänsynslösa skildringar kan ha betydelse i att synliggöra och föra upp viktiga frågor på den offentliga dagordningen. Modigt – också att skriva om känslor, relationer, tvivel och våndan, rannsaka sig själv, såsom Ulf Lundell, Jan Myrdal och Jörn Donner. Men det är en sak att lämna ut sig själv – och en annan att lämna ut sin omgivning.

Det är inte bara Jan Myrdal, Jörn Donner eller Ulf Lundell själva som blottas. Även andra blir offentliga och har inte pennans makt att ge sin version.

Jan Myrdal anmodar sig själv att inte väja för obehag, att inte ducka för att skydda sig själv eller tänka på kulturell anständighet. Han hävdar att då han nämner personer vid namn är det nödvändigt för resonemanget. Han kritiserades för sättet han utelämnade andra i sin bok. Journalisten och dokumentärfilmaren Bosse Lindqvist, ifrågasatte rätten att skriva om vem som smittat med könssjukdomar, vem som gjort aborter, att namnge personer som inte själva kan försvara sig. Är inte detta förtal undrar han. Motiverar allmänintresset att personer namnges och hängs ut, frågar han sig. Tänk om Jan Myrdal minns fel, eller om boken snarast ska förstås som fiktion, tillrättalägganden? (DN 2019-04-24).

Ulf Lundell funderar över vad som är hittepå i hans verk och vad som är själv­biografiskt, gränserna är upplösta. Och mot slutet av Vardagar 3 markerar han avstånden mellan människan, personen, Ulf Lundell, och hans persona, författaren, musikern, kändisen:

”Den Ulf Lundell som folk upplever på scenen
Den Ulf Lundell som upplevs ur mina böcker
Den Ulf Lundell som upplevs ur mina sånger
dom tre Ulf Lundell har jag inte särskilt stor koll på alls
Jag känner dom knappt”

Autofiktion som genre har fått stort genomslag i det samtida boklandskapet. I genren är det inte det egna jaget som är det viktigaste, skriver Helena Granström (2020), utan det egna jaget används för att kunna berätta något intressant. De tre verken jag skrivit om här berättar något intressant om åldrande och manlighet.

Arbetet (och kvinnorna?) är det som bjuder åldrandet motstånd. De tre författarna är (var) fortsatt produktiva; skrivandet livsviktigt. Att inte längre jobba framstår som en förfärlig känsla, likställd med att inte längre behövas. På vad ska då den egna existensen vila?

Skrivandet är viktigt inte enbart för att utforska den egna historien, för att förstå sig själv, för att förhålla sig till samtiden och omvärlden, utan också att bli publicerad framstår som centralt. Detta kan förstås som en aspekt av författaridentiteten, men kanske också som en önskan om att bli läst – och därmed sedd. Kanske förstådd? För rätten att hävda sin version? Försonad?

Deras texter blir också skildringar att läsa för att förstå, få insikter, perspektiv på, livet. Och åldrandet som en del av livet.