Klimakteriet – så skildras kvinnan

Vad vi talar om när vi talar om klimakteriet – Humanistiska och genusvetenskapliga perspektiv på övergångsåldern. Red: L Berg, M Jönsson, A S Lundgren, Umeå universitet 2025

Vad talar vi om när vi talar om klimakteriet? Den frågan ställer författarna till en antologi med humanistiska och genusvetenskapliga perspektiv på övergångsåldern.

De uppmärksammar alla olika begrepp som är i omlopp. Klimakteriet, ordagrant från grekiskan, en kritisk tidsperiod, ett uttryck som vittnar om förändring och fas av livet. Menopaus, också från grekiska, signalerar snarast upphörande eller slut: inte mens sen ett år.

Antologiförfattarna menar att övergångs­åldern inte längre är tabubelagd, i alla fall inte i mediesamtalet där kroppsliga erfarenheter och upplevelser av klimakteriet ventileras.

Samtalet har i allt högre grad kommit att formas av en biomedicinsk och bioteknologisk förståelse av klimakteriet, där människan framträder som en somatisk varelse styrd av biologiska, hormonella processer.

Antologiförfattarna bidrar till samtalet genom att undersöka kulturellt menings­skapande av klimakteriet. I antologin analyseras hur klimakteriet historiskt beskrivits och förklarats, liksom förändringar i inställningen till hormonbehandling.

Ett kapitel handlar om kommersialiseringen av övergångsåldern med en analys av reklam för exempelvis kosttillskott I ett annat kapitel analyseras poddar där intervjuer med experter, och råd om självhjälp och egenansvar förmedlas  –  varvat med reklam för till exempel kosttillskott.

Antologin strävar efter att bredda bilden av klimakteriet bortom den vita, medelklassiga och cisnormativa erfarenheten.

Boken har ett sökande, granskande och öppet tilltal med nyanserade och personliga resonemang. Författarna kombinerar teori med tillgänglighet. Antologin anknyter till ett begrepp myntat av medieforskare: klimakterievändning.

Vändningen har inneburit att klimakteriet är ett offentligt samtalsämne, med en ökad synlighet i medierna.

Klimakterievändningen syns också i bok­utgivningen, där framför allt fackböcker om att leva stark genom klimakteriet, värna hormonell balans, äta rätt och motionera, ges ut. Intresset märks även i utgivningen av skönlitteratur. I det följande gör jag nedslag i tre böcker som tar upp klimakteriet.

Alla fyra. Miranda July, Natur och kultur 2025

Konstnären och författaren Miranda Julys, Alla fyra, är redan tillskriven kultstatus. Sommaren­ 2025 toppade den försäljningslistorna i Sverige. Den beskrivs som »den första stora förklimakterieboken«.

Romanen skildrar en anonym huvudperson som ger sig ut på en bilresa, tvärs över den amerikanska kontinenten, men stannar på ett motell knappt 30 minuter hemifrån. Här låter hon inreda ett kokongartat hotellrum och prövar lust och sexualitet, ­i en både kysk och gränsöverskridande relation till en yngre man – och till en äldre kvinna.

Utforskandet kan läsas i relation till rollen som hustru och mamma, som ett sätt att finna sig själv. Men i ett parallellt spår med vad antologiförfattarna lyfter fram som en biomedikalisering, framställs det som utspelar sig som resultat av hormonomställningar.

Förklimakteriet skildras som en desperat sista möjlighet att leva ut sin sexualitet innan klimakteriet kommer att beröva huvudpersonen all drift, och innebära en förlust av skönhet och att ses som attraktiv: en dörr som stängs.

Protagonisten hittar grafer och statistik på nätet som visar att kvinnors begär drastiskt avtar efter klimakteriet; grafen kan närmast liknas vid en ättestupa.

Julys anonyma huvudfigur kontaktar sitt nät­verk av kvinnor och intervjuar dem om deras upplevelser av ålderstillhörighet och ­s­exualitet.

Rösterna bildar en bakgrundskör och bidrar med ytterligare perspektiv. Vad är det bästa med tiden efter klimakteriet, frågar hon. Man mår bättre, pendlar inte hela tiden med hormonstyrda cykler, äger sin kropp, slipper migrän, behöver inte oroa sig för att bli gravid. Man bryr sig mindre om vad andra tycker, det är skönt att bli osynlig.

Stål-Berit. Martina Haag, Polaris 2025

Martina Haags skröna, Stål-Berit, handlar om Berit, framställd som en kvinna i klimakteriet, ensam bitter och småtjock, som ser fram emot en ny tjänst som chefsassistent.

Romanen­ har hormonomvandling och åldrande som centrala teman. Klimakteriet beskrivs som en fruktan­svärd process: hjärtklappning, dålig sömn, värk i kroppen, och förlorad att­raktions­kraft.

Huvud­personen menar att hon ser ut som »en smygfet gråhårig tant-farbror« då hon ser sig i spegeln. Dessutom bara gnäller hon, klagar på allt och alla: såväl kollegor som grannar väcker hennes missnöje.

Genom ett missöde får hon superkrafter ­– lagom mycket superkrafter, svenska superkrafter, betonas. Lagoma superkrafter ger henne oväntad styrka, skärpta sinnen och ett yngre utseende – så markant att andra misstänker ­kirurgi eller en Dorian Gray-liknande metamorfos.

Förvandlingen innefattar att hon investerar i sig själv. I en Askungefantasi köper hon nya kläder och går till en exklusiv frisör.

Ny frisyr och dyra produkter bidrar till att hon blir sedd och känner sig gladare. Men förvandlingen upphör att verka och Berit måste i stället hitta sin inre superkraft.

Romanen slutar med budskap om acceptans: »Att bli gammal är en naturlig del av livscykeln. Att förtvivlat sprattla emot och kämpa emot och tro att det enda som räknas är att vara flickig, blond och snygg, gör att man förstör denna sista fas av livet. Det är faktiskt ovärdigt.«

Evil grandma. Line Baugstø, Forlaget oktober 2024

Huvudpersonen i Line Baugstøs roman Evil grandma är ungefär i samma ålder som Berit från Stål-Berit, men hon skildras inte som ­var­ande i klimakteriet  –  utan som postmenopausal.­ ­

Det hörs på namnet övergångsålder, tänker huvudpersonen Mona, då har man gått från produktiv och attraktiv till mild och omtänksam. Under klimakteriet kan man vara arg, men sen ska man vara snäll och rar, det förväntas av någon i hennes ålder.

Mona är arg och irriterad och har lätt att hetsa upp sig. Hon retar upp sig på olika saker: elsparkscyklar eller folk som pratar högljutt i mobilen satt på högtalare.

Andra förväntningar på kvinnor i hennes ålder innefattar att ha ersatt lust och drift med vänskap. Men Mona längtar efter sex. Hon brottas med känslan av att vara tagen för given, och osedd, inte minst av sonen och svärdottern som flyttar in hos henne efter en vattenskada i den egna bostaden.

Svärdottern arbetar på en karriär som in­fluenser och postar elaka, passivt aggressiva inlägg om sin svärmoder. En dag får Mona nog och startar ett eget instagramkonto, Evil grandma.

Där lägger hon upp inlägg som handlar om att det minsann inte är självklart att vara renodlat glad över livsomställningen det innebär att bli farmor. Hon vet att hon är gammal nog, spegeln och kroppen påminner henne varje dag om sin ålder, men hon värjer sig mot farmorrollen.

Kontot Evil grandma blir ett frigörelseprojekt, en revolt mot förväntning­ar och begränsningar för kvinnor i hennes ålder.

Mona visar att det måste få vara tillåtet även för äldre kvinnor att visa, ofta välbefogad, ilska.­ Utan att den yngre generationen ska göra narr av en.

Läsningen om Mona är kul, texten är driven, och engagerande, inte minst är det befriande att läsa om en kvinna som tillåter sig att vara arg!

Så vad säger verken om klimakteriekvinnor? Återkommande skildras kvinnor som påverkade av hormonomställningar.

Ilska är ett annat centralt tema: ilska som sipprar ut i form av gnäll, eller som aggressiva utbrott. Irritation framställs hos Haag snarast som uttryck för att Berit är frustrerad, inte som berättigad vrede över att hon förväntas vara den som håller ordning på kontorets disk.

Vrede och missnöje framstår som tabubelagt för kvinnor men ilska kan också vara ett sätt att värna sina gränser och markera då de blir överskridna. Hotet om att framstå som en »Karen« vittnar om hur äldre kvinnor hålls på plats.

Ett bärande tema i verken handlar om ­ut­­seende. Livsfasen framstår som en tid då för­ändringar i kvinnors yttre innebär en förlust av sam­hälleligt skönhetskapital. När kroppen skiftar ses de inte längre som attraktiva.

Samtidigt blir varje kroppslig förändring hypersynlig, det enda som ses och noteras är grå hårstrån, lösare hud och anletsdrag som sjunkit. När kroppen förändras tolkas det som en förlust av kvinnlighet, en risk att ses som en »tant-farbror« för att anknyta till boken om Stål-Berit.

Sexualitet är också ett bärande tema i ver­ken. Den anonyma huvudpersonen hos July föreställer sig att klimakteriet per definition innebär ett slut på lust och begär. Mona i sin tur längtar efter sex och intimitet, och protesterar mot att ses som ett sällskap – och kanske snarast en funktion: den som lagar god mat och skapar mys.

Ett centralt tema i alla tre verken är kvinnorollen. Vad innebär det att vara kvinna, mamma, farmor? Rollerna är inbäddade i relation till könskontrakt och föreställningar om hur en ska vara: omsorgsgivare, relationsinriktad, vacker enligt snäva skönhetsnormer.

På flera sätt kunde temat om identitet och normer förstås som friställd från frågor om hormoner, men i verken, och i publika samtal om dem, återkommer hormonell förändring som gemensam nämnare.

Hormonomställningen flätas samman med föreställningar om åldrande. I en del sammanhang­ framstår övergången som första steget mot döden.

Samtidigt förekommer en helt motsatt föreställning om menopaus: som en tid att åter bli sig själv. Tiden som menstruerande har då inneburit att man inte varit fri och hel, utan hormonstyrd.

Först efter klimakteriet kan kvinnan bli sig själv, äkta och fri, intressant nog beskriven som barn på nytt. Klimakteriet­ är paradoxalt nog antingen som erosion av kvinn­lighet och skönhet – vinter i dödens väntrum – eller som hägrande frihet.

Det vittnar om sammanblandningen av åldrande, livsfas och förändringar, existentiella såväl som kroppsliga: övergångar som ges förklaringskraft i termer av hormoner.

Här är det angeläget att hålla minst två tankar i huvudet samtidigt: att människan är en biologisk varelse som gör sig begriplig och tolkar omvärlden genom meningsskapande – som kulturvarelse.

Det är symptomatiskt att vi fortfarande behöver fråga oss vad vi egentligen talar om när ­vi talar om klimakteriet. Sega kulturella föreställningar om förlust och förfall blandade med nya rön om hormonbehandling, erfarenheter och upplevelser.

Varje generation som närmar sig övergången tycks behöva ta sig an frågan på nytt – i samtal och i publikationer – vilket avslöjar klimakteriets fortsatta kulturella laddning.