Nya sätt att se på levnadsberättelser behövs

Tove Harnett. Foto: Sandra Jeppsson

Levnadsberättelser används i dag inom äldreomsorgen för att skapa bättre förutsättningar för personcentrerad vård och omsorg. Oftast handlar det om att bevara de äldre personernas identitet och för personer med demens ligger fokus på att värna om personen före sjukdomen.

– Levnadsberättelser kan vara särskilt värdefulla när någon känner oro, rädsla eller förvirring. Om personalen vet vad personens mamma hette, var familjens sommarstuga låg eller att hen hade en älskad hund, finns det något bekant att prata om. Det kan skapa trygghet och hjälpa personen att komma ur en svår situation, säger Tove Harnett vid Lunds universitet.

Tove Harnett och Glenn Möllergren har bland annat undersökt hur personal på demensboenden hanterar situationer där de boendes levnadsberättelser går stick i stäv med deras nuvarande preferenser och behov.

– Det kanske mest intressanta är hur personalen förhåller sig till att människor faktiskt förändras, ibland mycket, när de får en demenssjukdom. En person som tidigare var morgonpigg kanske vill sova längre. Någon som aldrig drack kanske uppskattar ett glas vin. Personalen behöver då väga det som står i levnadsberättelsen mot vad personen själv uttrycker nu.

Glenn Möllergren. Foto: Kennet Ruona

Personalen såg levnadsberättelserna som stöd, snarare än facit. I studien beskriver Tove Harnett och Glenn Möllergren tre olika sätt som personalen kunde se den boende på: före, bakom och bortom demenssjukdom.

– Poängen med studien är att man lätt fastnar i att se antingen sjukdomen eller den person som fanns före sjukdomen. Då riskerar man att missa människan som lever sitt liv och uttrycker sin vilja och här och nu, säger Tove Harnett.

Samtidigt finns det etiska dilemman kring levnadsberättelser. Det är ofta oklart vem berättelsen tillhör, vem som ska läsa den och hur den ska användas. Tove Harnett och Glenn Möllergren anser att man behöver fråga sig vad som verkligen behöver stå i den. En viktig del av levnadsberättelser skulle kunna vara svåra livshändelser.

– Sådan information kan ha stor betydelse för hur man arbetar när personen är upprörd och återupplever sådana händelser. Samtidigt berättar personalen att sådan information ändå kan pusslas ihop och samlas in, vilket väcker etiska frågor om hur känsliga uppgifter ska dokumenteras, lagras och vem som har tillgång till dem, säger Glenn Möllergren.

– En möjlighet vore att skriva berättelsen tidigare, medan personen fortfarande kan berätta själv och påverka vad som ska tas med. Vi hoppas också att mallarna för levnadsberättelser utvecklas. Uppgifter om barndom, familj, viktiga platser och livshändelser kan vara mer användbara när personalen behöver skapa trygghet och förstå vad en person reagerar på, säger Tove Harnett.

MAI ENGSTRÖM