Nya metoder underlättar kommunikation vid demens

I dag kan det låta självklart att de sociala behoven finns kvar vid demens, men det är relativt ny kunskap, påpekar Lars-Christer Hydén, professor emeritus i socialpsykologi vid Lin­köpings universitet och veteran i forskningen om kommunikation vid demens.

–  Vi behöver bara gå tillbaka 25, 30 år, så var det inte alls en självklarhet. I fackböcker från 1990-talet kan man se en ganska djup över­tygelse om att personer som lever med demens inte är särskilt intresserade av andra människor. Sedan började man forska om detta och upptäckte att det inte alls stämde, säger han.

För gravt sjuka som inte längre kan tala eller förstå tal kan kommunikation handla om att utbyta blickar eller att lägga en hand på den andres arm.

–  En svårt sjuk person föredrar oftast att titta på en annan människa framför att titta på en tavla. Det kan finnas undantag, men det stora flertalet av oss bär på en väldigt grundläggande social orientering, säger ­Lars-­Christer Hydén.

Forskning om kommunikation vid demens ­etablerades som ett eget fält på 1990-talet, berättar han. De första decennierna handlade i första hand om att undersöka och beskriva verkligheten, medan fokus det senaste årtiondet har skiftat till att åstadkomma för­bättringar. Nya hjälpmedel och utbildningar har utvecklats. ­Det krävs kunskaper för att kunna kommunicera­ med personer med demens på ett bra sätt.

–  Samtalen följer ofta inte våra vanliga reg­ler­ för ett meningsutbyte, vilket kan kännas kon­stigt. Som frisk samtalspartner behöver man anpassa sig och ta ett större ansvar för samtalet, säger han.

Hans kollegor vid Linköpings universitets forskningsmiljö Ceder, Centrum för demensforskning, har bland annat utvecklat digitala hjälpmedel för kommunikation med personer med demens, som samtalsstödet Circa för surfplattor.

–  Kommunikationsstöd för personer med afasi har funnits länge. Vi tänkte att om det fungerar bra där, varför inte göra något liknande för personer med demens.

Äldre människor anses ofta ha svårt för nya ­tekniska grejer. Hur klarar personer med ­demens att använda surfplatta?

–  Det har vi tagit reda på. Doktoranden ­Elias Ingebrand, som numera är disputerad, kunde visa att personer med demens faktiskt har ganska lätt att lära sig använda en surf­platta. Att dra och peka är rörelser som man kan visa och de sedan kan härma och lagra i muskel­minnet. Vi blev väldigt förvånade ­när vi märkte att den delen av inlärnings­systemet fortfarande fungerar.

Vad är fördelen med en surfplatta jämfört med att bara sätta sig och samtala eller bläddra i en tidning tillsammans?

–  Det går förstås också bra att göra. En för­del med ett stöd som Circa är att man hela tiden­ får hjälp att komma på nya samtalsämnen, ­vilket inte alltid är lätt. Surfplattans stora, tydliga bilder gör det också lättare att hålla tråden. Om man inte ser det man talar om är det lätt att glömma var det var.

Sandrinoparkens livsberättarmöten är ­inspi­rerade av den amerikanske psykiatern Robert Butlers tankar om reminiscens, slumrande ­min­nen. De formulerades på 1960-talet men har  på senare år fått större internationell spridning. Lars-Christer Hydén konstaterar att Butler på sätt och vis fick ganska rätt om livs­berättelsers positiva betydelse, trots att det bakomliggande resonemanget inte alls stämmer.

–  Butler tänkte sig att det finns något terapeutiskt i att personer med demens fick berätta sin livshistoria. Den idén saknar helt forskningsstöd. Ändå kan livsberättelser vara viktiga, helt enkelt därför att det är ett samtalsämne som fungerar och engagerar. Dessutom är det ett sätt för personal att lära känna personen som lever med demens, säger han.