Stockholm som äldrevänlig stad

Baslinjemätningen bygger på data från enkäter, intervjuer och gruppsamtal med äldre vid träffpunkter för äldre i stadsdelarna, vid möten med kommunala pensionärsråd och vid intervjuer med äldre på ”gator och torg”. En befolkningsenkät skickades ut till ett urval äldre i staden, utan övre åldersgräns.

– Svarsfrekvensen på enkäten var hela 66 procent, berättar Lars Sonde, projektledare för utredningen och jämför med resultatet från Folkhälsoundersökningen 2014 där svarsfrekvensen för gruppen 65 + var 60 procent.

Svarsfrekvensen var lika hög för gruppen 80 år och äldre som för de yngre. Högst bland kvinnorna i Farsta, 75 procent, och lägst i Rinkeby-Kista, där den var 47 procent. Beträffande männen var svarsfrekvensen högst i Farsta och Hägersten-Liljeholmen, med 78 procent, och lägst i Rinkeby-Tensta med 59 procent bland 80-åringar och äldre.

– Trots den höga svarsfrekvensen kan vi konstatera att de som inte kommit till tals i enkäten är de allra äldsta, den grupp som har relativt sämre hälsa och större funktionsnedsättningar än de yngre äldre. Svaren måste tolkas med detta i åtanke, säger Lars Sonde. Han anser att studien ger en ögonblicksbild av vilka åsikter äldre har om att bo och leva i sin stadsdel och att de problem i stadsdelarna som framkommer borde åtgärdas till nytta för alla, oavsett ålder.

Som komplettering skickades även en enkät till föreningar och organisationer som arbetar för äldre med utländsk bakgrund, nationella minoritetsgrupper, personer med psykisk ohälsa, äldre med intellektuell funktionsnedsättning och personer med missbruksproblematik.
Medan de flesta kände sig trygga i sin bostad, kände många sig otrygga i området utanför bostaden. Hälften uppgav att de behövde gå i trappor för att ta sig in i eller ut ur sin bostad, något som kan skapa problem med stigande ålder och ökad skörhet.

Frågor om trygghet och gemenskap och dess motsatser fick många kommentarer och önskemål om förbättringar. Fem till tio procent kände sig otrygga i olika situationer, vilket ofta gjorde att man undvek att gå ut på kvällstid på grund av rädsla för våld.

– Något som bryter det positiva svarsmönstret var att hela sex av tio inte visste vart man vänder sig för att ansöka om hjälp, säger Lars Sonde.

Ännu färre visste vilka insatser man kan ansöka om och bara fyra av tio instämde i påståendet att de kände sig ”trygga med att kunna få hjälp den dag de behöver det”. Förtroendet för att man kan få vård och omsorg när man behöver är alltså en central trygghetsfråga för äldre stockholmare.

Det finns förhållanden som försämrar livskvaliteten för äldre i Stockholm, både sådant som handlar om individens livssituation och annat som handlar om omgivningen och som är möjligt att förbättra. Äldre stockholmare är socialt aktiva och enkätsvaren visar att de flesta kan ta sig till samlingslokaler eller andra mötesplatser, något som kan vara ett sätt att bryta ensamhet. Vissa personer behöver hjälp att ta sig till träffpunkter. Bland de svarande i undersökningen uppgav sex till fjorton procent att de besvärades av ensamhet någon gång i veckan eller oftare. På en följdfråga om de ville ha hjälp att ändra på detta svarade en fjärdedel ja. Att man besväras av ensamhet, betyder alltså inte automatiskt att man vill ha hjälp med detta.

En av de viktigaste frågorna handlar, enligt utredarna, om hur äldres röster blir hörda. I Äldreförvaltningens Strategi för en äldrevänlig stad (2017), framhölls att äldre upplever att deras synpunkter och åsikter inte ses som viktiga och att det är svårt att påverka beslutsfattande. Det saknas naturliga sammanhang där alla äldre kan göra sina röster hörda. Samma trend framkom i varumärkesmätningen som Stockholms stad gjorde om stockholmarnas inställning till staden och dess verksamheter.

Många äldre vill vara delaktiga i utvecklingen av Stockholm men känner inte att de har möjlighet att påverka. Stadens nämnder samverkar med många interna och externa parter och gruppen äldre är officiellt representerad genom Kommunstyrelsens pensionärsråd, KPR, samt i stadsdelsområdena genom lokala pensionärsråd. Det behövs dock fler direkta kanaler där även de äldre som inte tillhör någon pensionärsorganisation kan lämna sina synpunkter och bli lyssnade på. På motsvarande sätt behöver också formerna för återkoppling förbättras, det vill säga vad som händer med åsikterna som framförts och i vilken mån de tas till vara.

Från enkäten kommer också merparten av förslagen till indikatorer som staden kan använda för att följa upp sitt arbete. Här finns mått som tillgång till internet, andel utsatt för ålderism, antal i volontärarbete eller andel politiskt aktiva eller aktiva i intresseorganisationer. Men det finns också mått för trygghet och tillgänglighet.

– Enkäter, intervjuer och gruppsamtal är bra arbetssätt för att fånga äldres synpunkter på vad som är viktigt för att för att nå målet om en äldrevänlig stad, säger Lennarth Johansson, senior rådgivare i projektet. Han anser att insamlade synpunkter har större bredd och djup än de traditionella formerna för delaktighet och inflytande, men att arbetssättet inte ska ses som en motsats till traditionella former och fora för delaktighet, utan snarare som en utveckling av dem. Sättet att göra de äldres röster hörda ligger också i tiden. Ökad livslängd, hemmet som bas och en ökad digitalisering av samhället kräver nya former för delaktighet som kan öka känslan av trygghet och gemenskap.