Digitala stenar väcker berättelser till liv

Ytan är skrovlig, men den svarta stenen i min hand väger lätt. Den är utskriven i plast, med en 3d-skrivare. Undertill har den en skärm, i storlek av en liten tändsticksask, och inuti rymmer den elektronik för att trådlöst kunna kopplas upp mot en styrenhet.

Den digitala stenen kallas för Pebbles, efter engelskans ord för småsten, och är ett hjälp­medel utvecklat av ett forsknings­team i Piteå och Stockholm från RISE, Research institutes of Sweden. Syftet är att levande­göra så kallade livs­berättelser, som innehåller samlad information om en persons erfaren­heter, preferenser och vanor. Metoden ­används ofta inom vård och omsorg för att skapa förut­sättningar för person­centrerad vård.

Ytan är skrovlig och stenen vibrerar när bilden byts. Foto: RISE

Berättelserna kan spela en vital roll ­­efte­r­som det är ett verktyg som ger möjlighet att se bortom diagnoser, men bara om de ­verkligen används. Det säger Marie ­Sjölinder,­ ­forskare vid rise och projektledare för ­Levande ­berättelser.

–  Ofta kan det vara anhöriga, någon personal och den äldre som sätter sig och fyller i papper som sedan stoppas in i en pärm. De här pärmarna kan lätt bli stående. Dessutom är det statiskt, man gör det en gång. Alla människor ändrar sig och utvecklas. Vi ville skapa ett mer dynamiskt verktyg.

Hon fortsätter:
–  Vår utgångspunkt har varit att utveckla formatet för livsberättelser på ett sätt som öppnar upp för upplevelser som kan väcka minnen och inspirera till aktiviteter och samtal. Det har kommit många former av digitala livsberättelser, med både film och bilder. I det här projektet ville vi ta det digitala formatet ytterligare ett steg. Genom stenen skapas en mer levande interaktion, som involverar fler sinnen.

Att formatet är lättsamt är också en viktig poäng, säger kollegan Olov Ståhl.
–  Det här är något man kan göra som en aktivitet som är trevlig i sig. Det blir inte bara en fråga om informationsinsamling.

Prototypen är en vidareutveckling­ av ett samtalsstöd, som designern ­Hanna Rönntoft tog fram som student vid Designhögskolan i Umeå, i samarbete med rise där hon arbetar i dag.
–  I projektet Levande berättelser har vi gjort samtalsstödet mer dynamiskt i ett digitalt format, men utan att det känns skräm­mande och teknologiskt. Detta för att skapa en mer tillgänglig och flexibel lösning som fungerar för målgruppen, säger Hanna Rönntoft och fortsätter:
– Att prototypen är digital skapar en mängd nya möjligheter och det vill forskarna undersöka i ett fortsättningsprojekt.

Hur har ni arbetat med potentiella användare i utvecklingen av konceptet?
–  Vi lägger stor vikt vid att träffa människor och verkligen förstå vad de behöver. I Levande berättelser har vi samarbetat med boendena­ Berggården och Ängsgården samt dagverksamheten Samvaron hamnplan i Piteå. Vi har pratat med äldre, anhöriga och personal. Vi har haft idéworkshoppar och så fort vi tagit fram en form eller prototyp har vi testat den med användare.

Forskarna Elin Holmström, Anders Helin och Hanna Rönntoft visar det digitala verktyget. På skärmen kan bilder ”hissas eller dissas” i användarens profil. Foto: RISE

Pebbles kan i dagsläget användas i två lägen, individ och grupp. Användaren får titta på bilder på en surfplatta som får tumme upp eller tumme ner  –  hiss eller diss. De bilder som hissas sparas på användarens profil. Då kan man samlas för att diskutera utifrån sparade bilder på teman som exempelvis maträtter, djur eller blandade bilder. När bilden byts ut vibrerar stenen. Ett spänningsmoment och en samtalsöppnare i sig, säger Hanna Rönntoft.
–  Deltagarna sitter och väntar på vibrationen. ”Kände du?” ”Jag kände!” Det blir en överraskning varje gång man vänder och tittar på bilden. Vårt uppdrag har varit att skapa ­något som är här och nu i det dagliga arbetet för personal, anhöriga och äldre och som kan visa på vem personen är. Det skapar en relation och inkluderar både vårdtagare och personal.

De bilder som används är allmängiltiga exempelbilder.
– Det är möjligt att lägga in personliga bilder i och med att systemet har användarprofiler. Men det kan vara väldigt smärtsamt för anhöriga när deras äldre inte kommer ihåg och det blir extra tydligt när man tittar på personliga bilder. Därför har vi valt att ha generella bilder.
Det har visat sig fungera bra, berättar ­Hanna Rönntoft.

–  Det behöver inte vara en bild på just min hund, det räcker att det är en bild på någon hund, för att berättelser och samtal ska triggas i gång.
Levande berättelser befinner sig hösten 2024 i slutskedet. Forskargruppen har sökt mer medel för att utveckla sina samtalsstödjande digitala stenar. Bland annat vill man ta utvecklingen av den fysiska prototypen i en mer organisk riktning för att höja den taktila upplevelsen. Andra önskemål är att förfina innehållet och möjligheterna till återkoppling och kommunikation via ljud och ljus.

–  Det vi har gjort de här två åren är att ta fram ett första koncept som är anpassad till en viss kontext. Det är en fungerande prototyp som går att utveckla vidare för fler användare och sammanhang, säger Marie Sjölinder.

En övergripande målsättning har varit att skapa förutsättningar för mer jämlika möten genom att skapa verktyg som låter personer som får äldreomsorg att förmedla sin identitet. Det ger också personalen större möjlighet att se hela människan bortom eventuella diagnoser.

Verktygen kan användas för samtal som öppnar upp om personliga berättelser. Foto: RISE

– Det är viktigt för oss att skapa verktyg som är användbara på lika villkor. Oavsett de individuella förutsättningarna så är det här något som går att använda tillsammans. Det är också en kul grej, det är inte någon som kommer in och aktiverar andra, utan det är något man gör ihop, säger Olov Ståhl.

I nästa steg är målet att rikta sig mer uttalat mot personer med demens och kognitiv svikt.
–  Det är där vi tror att metoden kan ge mest, för dem som har som har svårare att använda andra verktyg, som en mobil, säger Marie Sjölinder.