Två polishundar som ligger ner i gräs
Foto: Mostphotos

Samarbete mot försvinnanden

Varje år försvinner nästan 27 000 personer, varav många har en demenssjukdom. Nu ska Isoldeprojektet förebygga försvinnanden och öka tryggheten för personer med kognitiv svikt.

Enligt polisens statistik är personer med demenssjukdom en av de största grupperna som anmäls försvunna varje år. Högskolan i Borås leder nu ett arbete med att försöka effektivisera efterforskningen av försvunna personer – med fokus på dem som har en kognitiv sjukdom, ett område som är outforskat i Sverige.

Projektet har fått namnet Isolde, och leds av Maria Wolmesjö, som är biträdande professor i socialt arbete vid Högskolan i Borås.

– Vårt huvudsakliga syfte är att akademin, kommunal äldreomsorg, polisen och Svenskt demenscentrum tillsammans ska ta fram ny kunskap om vad som händer före, under och efter att en person med demens har försvunnit. Isolde är därmed ett så kallat samverkans­projekt, där flera aktörer arbetar tillsammans för att lösa utmaningar, berättar hon.

Isolde är fortfarande i sin linda, projektet startade 2021, och bygger vidare på pilotprojektet Efterforskning av försvunna personer som genomfördes av Maria Wolmesjö och Rebecca Stenberg vid Linköpings universitet i nära samverkan med Anders Leicht från Polisen. Det projektet var ett internationellt forskningssamarbete med bland annat Skottland och Kanada, och avslutades 2019.

Att Isolde inkluderar personer med kognitiv svikt skapar vissa specifika utmaningar. De fyra aktörerna som medverkar i projektet har nämligen olika arbetssätt, regelverk och även samhällsuppdrag att förhålla sig till.

Ett stenkast från Högskolan i Borås, över den pittoreska ån Viskan och alldeles intill Textil­högskolan, ligger träffpunkten Simonsland som är ett så kallat allaktivitetshus. Där kan bland annat äldre personer fika, få hjälp med teknikanvändning, gå på filmvisningar eller vara med i olika studiecirklar.

I samma lokaler huserar även demensteamet i Borås, dit den som har drabbats av demens, ­eller dens anhöriga, kan höra av sig för frågor ­eller vägledning. Undersköterskan Lena Höglund är en av dem som arbetar där. Hon har ­arbetat inom äldreomsorgen i 40 år och varit med om många situationer där äldre personer med demens har försvunnit eller där någon är orolig för att dens närstående ska försvinna.

När personer med demens försvinner har den kommunala äldreomsorgen oftast två stora utmaningar: Det saknas rutiner för när någon försvinner och vid kontakt med polisen behöver information om den försvunna personen snabbt finnas tillgänglig.

Porträttbild på Lena Höglund framför skylten för Träffpunkt Simonsland

Undersköterskan Lena Höglund arbetar på demensteamet i Borås, som ligger i Träffpunkt Simonsland, och är en del av Isoldeprojektet. Foto: Mai Engström

Det är här som demensteamet i Borås kommer att ha en nyckelroll i Isoldeprojektet. Tanken är att de tillsammans med forskare kan medverka genom att intervjua anhöriga och personer med demens inom ramen för projektet. Underlaget från intervjuerna kommer senare att användas för att utveckla dokumentet som kallas för Min livsberättelse.

– Dokumentet innehåller bland annat var personen tidigare har bott, vad man har sysslat med samt vilka intressen, vanor, fysisk förmåga man har, om man använder hjälpmedel eller har någon sjukdom. Just de här uppgifterna kan vara ledtrådar till att snabbt kunna hitta en person med demens eftersom de oftast tar sig till platser som de är bekanta med sedan tidigare, säger Lena Höglund.

En samlad livsberättelse kan vara en väsentlig del i polisarbetet för att snabbt hitta en försvunnen person som bor på särskilt boende. Men av alla personer i Sverige som har en demenssjukdom är det ungefär två tredjedelar som bor i ordinärt boende. Av dessa har ungefär en tredjedel inga insatser från äldreomsorgen eller hälso- och sjukvården, vilket kan vara en tung börda för de anhöriga.

Då blir det förebyggande arbetet ännu viktigare och kan komma att inbegripa olika typer av välfärdsteknik, exempelvis gps-larm eller mobiltelefoner med spårningsfunktion. Däri finns demensteamets andra funktion i Isolde­projektet. De ska nämligen samla in goda exempel på förebyggande arbete inom äldreomsorgen genom sitt kontaktnät med liknande verksamheter.

– Det kan handla om vilka rutiner man har när någon brukare försvinner eller vilken teknik som de använder för att förebygga detta. Eller vad som underlättar eftersökningen av en person, säger Lena Höglund.

För polisen kan Isoldeprojektet komma att medföra en del förändringar i arbetssättet. Doktoranden, tillika sjuksköterskan och polisen, Mikael Larsson är knuten till projektet via Högskolan i Borås och Polismyndigheten för att bland annat undersöka hur samverkan fungerar mellan de olika aktörerna, och hur den kan effektiviseras.

Porträttbild på polisen Mikael Larsson

Mikael Larsson är doktoranden som ska undersöka hur samverkan fungerar mellan olika aktörer i Isoldeprojektet. Han har en bakgrund som både sjuksköterska och polis. Foto: Mai Engström

 

– Sjuksköterskeyrket bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, medan polisyrket i stor omfattning är erfarenhetsbaserat. Som före detta sjuksköterska anser jag att Polisen borde forska mer på sin verksamhet. Vi på Polisens ledningscentral i Linköping arbetar mycket kring personer som försvinner och då är personer med demens en ofta förekommande kategori av människor som gör det. Många poliser upplever att dessa personer försvinner gång på gång.

Det är just ordet upplever som är kruxet i polisarbetet. Polisen för i dag ingen statistik på hur många personer med demens som försvinner eftersom de inte kan särskiljas från andra sorters försvinnanden. Mikael Larsson förklarar:

– I polisen har vi olika händelsekoder, det vill säga olika kategorier för ett fall. Vi har sju eller åtta koder för viltolyckor som baseras på vilket djur som har drabbats. Men när det gäller försvunna personer finns det bara en kod: försvunnen person. Om det är en treåring, tonåring, bärplockare eller person med demens vet vi inte.

Endast försvinnanden som leder till en så kallad räddningstjänst följs upp mer noggrant, men dessa utgör enbart 200–300 av det totala antalet försvinnanden per år.

I sin första doktorandstudie kommer han, med hjälp av polisens egna register, att undersöka just hur många personer med demens som försvinner som anmäls till polisen, och eventuellt hitta ett system att kategorisera dessa personer på.

– Min plan är att titta på ett specifikt antal år och se vilken typ av information vi samlar i våra register just nu och jämföra med olika variabler. Hur ser könsfördelningen ut? Stämmer det att många personer försvinner gång på gång? säger Mikael Larsson.

Han kommer även att studera fall där polisen har letat efter personer med demens som har försvunnit, men återfunnit dem innan räddningstjänst blivit aktuellt.

– Jag är inte bara intresserad av tillfällen när räddningstjänsten har involverats, utan vi kan även lära oss mycket när en efterforskningsinsats har fått ett bra utfall, vilket är de allra flesta gånger. Det finns mycket att lära sig även från dessa försvinnanden.

Mest centralt i Isoldeprojektet är själva samverkansprocessen, något som också kommer att vara fokus i Mikael Larssons studier. Här kommer livsberättelserna från äldreomsorgen att komma väl till hands. Utöver detta kommer han också att bland annat studera olika personmöten som polisen har.

– När någon ringer till Polisen så är det ett möte. När vi sedan åker till en plats är det också ett möte. Vid alla de här mötena har vi en samverkan, vi utbyter information och försöker komma fram till hur vi ska gå vidare. Där är de stora frågorna: Vad gör vi vid dessa möten och hur fungerar den processen?

– Hittills har samverkan med äldreomsorgen varit att personalen ringer polisen och säger att en brukare är borta, polisen åker dit och då pustar personalen ut och tycker ”skönt, nu har vi lämnat över detta till polisen”. När polisen sedan har hittat brukaren och lämnat av hen hemma, säger både personalen och polisen ”skönt, nu är det avslutat”. I den processen finns tyvärr inte det förebyggande arbetet eller uppföljningen med i bilden. Vi inom Polisen måste medvetandegöra vilken information vi behöver för att hitta en person, men sen behöver vi också skicka tillbaka relevant information till anhöriga eller äldreomsorgen. På så sätt kan vi stödja det förebyggande arbetet, säger Mikael Larsson.

I nuläget finns det ingen statistik över hur lång tid det i genomsnitt tar för polisen att hitta en person med demens som har försvunnit. Men Mikael Larsson berättar att tidigare studier har visat att hälften av alla som försvinner, som har kognitiv svikt och som är borta i mer än ett dygn, brukar anträffas avlidna. Det är även en ganska stor andel som anträffas avlidna inom de här 24 timmarna. Den främsta dödsorsaken är olyckor.

Det finns även en ökad risk för att personer med demens försvinner upprepade gånger. Det här är några av anledningarna till att samverkan är en viktig del av arbetet med efterforskning av försvunna personer. Forskarna inom Isoldeprojektet hoppas kunna samla aktörer som ofta arbetar med personer som försvinner: Polisen, hemtjänsten och hälso- och sjukvården.

– Vi ska sätta oss med dem och ställa frågan: Kan vi komma överens om vilka åtgärder som är viktiga för att vi ska hitta personer med demens så fort som möjligt när de har försvunnit? Jag tror att det finns mycket konsensus om vad vi ska och kan göra, men vi behöver alla vara med på noterna, säger Mikael Larsson.

Men samverkan är inte lätt.

– Den stora utmaningen är att man inte vill trampa någon på tårna. Oftast tänker man att om andra behöver hjälp hör de nog av sig. Dessutom finns det ganska skilda arbetssätt. Vi har exempelvis räddningstjänsten inom kommunen, hemtjänsten, hälso- och sjukvården och Polisen som lyder under olika lagar och regleringar. Därför tror jag att det är viktigt att förstå att bilden av att alla aktörer ska göra saker i samförstånd kanske inte är det mest effektiva arbetssättet.

Maria Wolmesjö är optimistisk inför Isoldes fortsättning.

– Det är ett viktigt projekt som på sikt kommer att bidra till ny kunskap om efterforskningsprocessen som i sig kan leda till att öka tryggheten för personer med demens som försvinner. Och vem vet, det kanske också leder till ekonomiska vinster för samhället. Stora räddningsinsatser är inte billiga. Men det viktigaste målet är att förbättra livsvillkoren för personer med kognitiv svikt och deras anhöriga, säger hon.

Fakta
Bli en del av Isoldeprojektet

Vill du dela med dig av dina erfarenheter kring försvinnande? Isoldeprojektet söker goda exempel och idéer från olika verksamheter som vänder sig till personer med kognitiv svikt, om vad ni gör som fungerar bra eller om ni har idéer att utveckla vidare. Projektgruppen är till exempel intresserade av arbetssätt, rutiner, checklistor, utbildningar, användning av välfärdsteknik och samverkan med olika aktörer.

Är du intresserad av att delta eller vill du ha mer information? Kontakta Maria Wolmesjö på maria.wolmesjo@hb.se.

Fler reportage

Ambitiös testbädd ger användarna kommandot

AllAgeHub är testbädden som försöker vända på processen. I stället för att företagen väljer vilka produkter de vill testa ute i verksamheterna, ska…

Äldre kvinna som kastar en mjuk boll på en tv

Bäddat för test

I Göteborgsregionen har man de senaste åren satsat stort på välfärdsteknik. I Härryda kommun ligger några äldreboenden som genomför småskaliga tester med olika…

Tre robotdjur i en soffa

Lurviga lurdjur

De är lurviga, lyhörda och gosiga. (Men stendöda.) Motala kommun använder sedan flera år robotdjur i omsorgen och har noterat en stor skillnad i de…

Mellanmålens land

Nästan var tredje äldre person riskerar att drabbas av undernäring. Nollvisionen mot undernäring vill jämna ut oddsen med hjälp av bland annat heldygnsmatkassar…