Äldreomsorgen utgör en väsentlig del av samhälles infrastruktur, som de flesta svenskar har eller kommer att få en relation till under sin levnad. Den avlastar familjen och gör det möjligt för anhöriga att förvärvsarbeta eller studera. Närmare 240 000 äldre får hjälp av drygt 200 000 vård- och omsorgspersonal som bär upp äldreomsorgen.
Covidpandemin blev ett stålbad för svensk äldreomsorg. I Coronakommissionens rapport (2020) riktades svidande kritik mot…”välkända strukturella brister vilket innebar att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad och att personalen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera situationen”.
Pandemin blottlade äldreomsorgens kroniska problem med att rekrytera, behålla och utveckla personalen, något som i sin tur bottnar i anställningsförhållanden, arbetstider, och löner ställt mot uppgifter och ansvar. Rekryteringsproblemen medför också att det finns personal som inte har adekvat utbildning och eller bristande kunskaper i svenska.
Omsorgens valuta är tid. Beviljad hjälp ”översättes” till den tid som krävs för att hjälpa den äldre. Utförd tid utgör också underlag för ersättning till kommunala eller privata utförare. Om personalen inte hinner med det som ska göras hos den äldre, ackumuleras tidsbristen under dagen och inkräktar på andra hjälptagares tid. Den ifrågasatta ”minutstyrningen” i hemtjänsten, skapar en stressfylld vardag för mången personal, äldre och anhöriga. Tidspressen är också en orsak till att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal som genomsnittet på arbetsmarknaden.
Arbetsförhållandena i hemtjänsten har också medfört dåligt bemötande av de äldre, uteblivna besök och insatser, som i vissa fall lett till dödsfall. Personal som inte är lämpad för att arbeta med äldre har inneburit en kraftig ökning av anställda i äldreomsorgen som blivit avstängda på grund av stölder, missbruk och sexuella övergrepp. Våld och övergrepp mot äldre håller på att alltmer bli vardag, och under 2025 dömdes sju män anställda inom äldreomsorgen för sexuella övergrepp.
Exponeringen av missförhållanden inom äldreomsorgen har ökat och fyller både traditionella och nya medier, med rubriker som ”katastrof, haveri” och ”systemkollaps”. Det ökar inte yrkets attraktivitet och möjligheterna att rekrytera nya medarbetare, liksom allmänhetens tillit till äldreomsorgen.
De viktigaste faktorerna som påverkar äldreomsorgen är demografin och ekonomin. Sverige har historiskt låga födelsetal, vilket innebär för kommunerna ett minskat behov av förskola och grundskola och för regionerna ett minskat behov av förlossningsvård, samt mödra- och barnavård. Låga födelsetal resulterar också i ett minskat tillskott till arbetskraftsutbudet, och en ökad konkurrens om personal. En samtida utveckling är den befolkningsminskning som pågår i två tredjedelar av kommunerna och i drygt hälften av regionerna. Det medför minskade skatteintäkter vilket får stora konsekvenser för kommunerna och regionerna.
En ökad livslängd innebär en växande andel äldre och därmed ökade behov av vård och omsorg. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har skattat behovet av vårdpersonal 2033. Enligt SKR behöver antalet anställda öka med 65 600 personer fram till 2033. Omsättningen av personal är hög och ungefär 57 000 medarbetare kommer att gå i pension fram till 2033. Det innebär att totalt 122 600 medarbetare skulle behöva rekryteras för att täcka behovet.
Fokus i debatten om konsekvenserna av en åldrad befolkning är om det finns resurser för att tillgodose behoven. De beräkningar SKR genomfört bygger på antagandet om lika stora andelar av den äldre befolkningen skall få äldreomsorg 2033 – som 2023 – skulle det behövas ett resurstillskott med cirka 33 procent. Å andra sidan visar SKR i samma analys att andelen äldre som fått hjälp det senaste decenniet (2014–2023) har minskat med närmare 16 procent.
Att förutsäga framtida vård och omsorgsbehov är i absolut mening inte möjligt. Varje kommun avgör om den äldre har behov av hjälp och i såfall hur det ska tillgodoses. Beroende på hur generös eller restriktiv bedömningen är, ökar eller minskar det utbudet- och konsumtionen av och därmed kostnaderna för äldreomsorg. De mycket stora variationerna i konsumtionen av äldreomsorg speglar således konsekvenserna av det kommunala självbestämmandet.
Ekonomin definierar äldreomsorgen. Kostnaderna var drygt 168 miljarder 2025, varav drygt 35 procent utgjordes av hemtjänst och hemsjukvård, medan särskilt boende svarade för mer än 56 procent av kommunernas kostnader. Äldreomsorgen finansieras till cirka 90 procent av kommunala skatter inklusive statliga skatteutjämningsbidrag, avgifter 4 procent och specialdestinerade statsbidrag med 4 procent.
I Coronakommissionens rapport konstaterades att äldreomsorgen var underfinansierad. Mot den bakgrunden är ödesfrågan för svensk äldreomsorg om det går att tillföra resurser motsvarande behoven i befolkningen eller om kommunerna måste sänka servicenivån? Går det att öka intäkterna; höja skatten, avgifterna eller att omprioritera inom kommunens budget. Eller att minska kostnaderna genom att upphöra med viss service, som hemleverans av varm mat eller söndagssteken på äldreboendet? Kan ökad digitalisering och att ersätta fysiska besök med digital kontakt ge tillräckliga besparingar? Eller kommer kommunerna att fortsätta som tidigare, genom att successivt tillämpa en mer restriktiv tilldelning av hjälp?
Tillståndet i svensk äldreomsorg blir alltmer kritiskt, något som borde väcka uppmärksamhet inte minst under ett valår. Eller, har vi vant oss vid återkommande larmrapporter om tillståndet i äldreomsorgen, men att ”det ändå tycks lösa sig på något sätt”? Det finns ett psykologiskt begrepp för detta som heter normalitetsbias, som innebär att vi tänker oss framtiden som en förlängning av det som varit. Det är en slags kognitiv snedvridning som gör att vi undermedvetet underskattar risken för nya, framtida kriser, och att vi står oförberedda inför detta.
Den ökade geopolitiska oron påverkar alltmer prioriteringar på nationell, regional och kommunal nivå och får därmed konsekvenser även för välfärdsområden som sjukvård och äldreomsorg. Samtidigt beskrivs tillståndet i äldreomsorgen som en ”tickande bomb”. Därför talar mycket för att den svenska modellen behöver reformeras. En sådan reform måste samtidigt hantera de stora ekonomiska och demografiska skillnader som präglar landets 290 kommuner och 21 regioner.
Äldreomsorgens finansiering är grundbulten för äldreomsorgens utveckling. I västvärlden drivs utvecklingen av att få kontroll över kostnaderna. Över tid har det vuxit fram system som är en kombination av offentlig- och familjeomsorg samt marknadslösningar. I flera europeiska länder, till exempel Italien, har man sedan länge system som bygger på ekonomisk ersättning till familjen för deras omsorger om de äldre. I England kan äldre med beviljat hjälpbehov i dag välja mellan kommunala insatser och kontant ersättning. Den som väljer ersättningen kan själv köpa önskad hjälp, även från anhöriga eller vänner.
Den långvårdsförsäkring som infördes 1996 i Tyskland utgör här ett intressant alternativ, som kombinerar offentlig- och familjeomsorg med ett annat sätt att finansiera äldreomsorgen. Hjälpbehoven fastställs och insatsen regleras utifrån nationella kriterier. Den äldre kan välja att endera ekonomisk ersättning eller hjälp från det offentliga. Den tyska långvårdsförsäkringen finansieras med en försäkringsavgift, vilket innebär kostnaderna fördelas över hela befolkningen. Förutom att det kan skapa en nationellt sett mer likvärdig äldreomsorg, sprids också finansieringsansvaret över hela befolkningen.
