Vem har störst behov av tandvård?

Tandhälsan har förbättrats och fler lever med egna tänder högt upp i åldrarna. Samtidigt bidrar regionala och socioekonomiska skillnader, funktionsnedsättningar och resursbrist till ojämlikheter.

Även om tandvården redan tillämpar en prioriteringsordning, är den nya lagändringen en viktig markering som placerar tandvården på samma etiska plattform som hälso- och sjukvården. Den slår fast att personer med störst behov ska få tandvård. Det är tydligt att behovs- och solidaritetsprincipen gäller för all tandvård, oavsett vilken del av ersättningssystemet som tillämpas. Lika tydligt är att god tandvård ska hålla hög kvalitet och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder.

Lagtexten är vägledande och definierar inte hur begreppen ska tolkas och omsättas i styrning, ledning och klinisk verksamhet. Risken är stor att störst behov blir något alla skriver under på men som i praktiken leder till stora variationer mellan regioner, kliniker och patientgrupper. Vilket ska vara vägledande vid prioriteringar: Eftersatta, icke-akuta tandvårdsbehov eller störst risk för sjukdom och möjlighet till tidig intervention?

I realiteten är det inte bara dagens behov som ska tillgodoses. Förändrad demografi och resursbrist, där färre personer ska ta hand om allt fler, kräver en långsiktig tolkning av lagtexten som även innefatta morgondagens behov.

Förebyggande arbete prioriteras ofta ner till förmån för behandling av redan uppkommen sjukdom. Om prevention räknas som god tandvård, kan störst behov inte enbart avse de redan mest sjuka. Ett strikt sjukdomsfokus gör tandvården reaktiv och mindre resurseffektiv.

Sjukdomar i munnen påverkar allmän hälsa och livskvalitet och det finns mycket att vinna på tidiga insatser eftersom tandvårdsbehov formas av livsvillkor och tillgång, inte bara av kliniska fynd. Munhälsa behöver därför ses ur ett livsloppsperspektiv, där fokus flyttas från tänder och ”enstaka besök” till munhälsobeteenden och kritiska perioder i livet.

Nedsättning i inneboende kapacitet leder ofta till multisjuklighet, skörhet och ökat omsorgsberoende som i sin tur förknippas med sämre munhälsa. Dessa övergångsperioder kan ses som “riskfönster” där förebyggande insatser och stöd till omsorgsmiljön kan förhindra att tandvårdsbehovet exploderar.

God munhälsa uppstår i samspelet mellan individens hälsa, funktionsförmåga och omsorgssituation. Om störst behov även innefattar risk för sjukdom och bristande egenförmåga, blir munhälsa en kvalitetsfråga också för äldreomsorgen som därmed blir en central aktör i att förebygga sjukdom, bromsa försämring och minska lidandet på sikt.

Uppgifter om munhälsostatus, daglig munvårdsrutin och tandvårdskontakt behöver integreras som en naturlig del i vårdplanering, riskbedömning och överlämningar till andra aktörer.

Prioritering av vem som ska ha företräde till vård sker dagligen inom all vård- och omsorg. Tandvårdens ekonomiska system där patienten står för en betydande del av kostnaden gör att det blir extra viktigt att fundera över vems prioriteringar som är i fokus. En behovsstyrd tandvård leder till att även organisations- och resursetik samt etisk stress hos personalen behöver lyftas.

Hur fördelas personal och tid om resurserna är begränsade och hur hanteras möjliga undanträngningseffekter, när en patientgrupp kan ställas mot en annan? Samtliga verksamheter kring den äldre behöver arbeta systematiskt med vårdambitionsnivå, riskbedömning och samverkan.

För att kunna prioritera utifrån behov krävs att tandvården har förståelse för den äldres vardag och att äldreomsorgen förstår munhälsans betydelse. Folkhälsa handlar inte om att kortsiktigt “släcka bränder” utan om att minska risken för insjuknande, bromsa progression och jämna ut skillnader över hela livsloppet – särskilt när resurserna är begränsade. Äldreomsorgen bör därför ses som en medskapare av behovsbedömning och förebyggande arbete inom tandvården.

Lagändringen är en möjlighet, men begreppet behov kan inte låsas fast vid det som syns, när skadan redan är betydande. Stort behov måste även omfatta störst risk – det som i folkhälsoperspektiv driver framtida ohälsa och ojämlikhet.

Vi bör därför starta en bred debatt om hur behov ska förstås och operationaliseras i en befolkning där vi lever längre med fler tänder, men också med större sårbarhet och tydliga socioekonomiska skillnader i tillgång till vård. Det är först då lagändringen blir ett verktyg för jämlik, förebyggande och behovsstyrd tandvård – och inte bara en välmenande formulering.