Baumols besparingar blir omsorgens dilemma

Coronakommissionens första delrapport Äldreomsorgen under pandemin pekade på ett flertal problem. Enligt kommissionen har äldreomsorgen bland annat en otillräcklig bemanning, otillfredsställande personalkontinuitet och arbetsmiljö, bristfällig medicinsk kompetens samt alldeles för många timanställda. Kommissionen pekade också på att äldreomsorgen aldrig varit prioriterad i svensk politik och att äldreomsorgen helt enkelt är underfinansierad.

Tidigare hade regeringen utsett en samordnare för en hållbar kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre. Samordnaren, som skulle stödja kommunerna i deras arbete med kompetensförsörjningen, presenterade betänkandet Vilja välja vård och omsorg i juni 2021. Den demografiska utvecklingen med allt fler mycket gamla och vårdbehövande ställer stora krav på en hållbar kompetensförsörjning framöver och samordnaren gav ett antal rekommendationer. Som exempel kan nämnas att all personal bör ha lämplig vård- och omsorgsutbildning, att storleken på arbetsgrupper bör begränsas, att tillsvidareanställning och heltid ska vara normen samt att det ska ske utbildning av all personal inklusive chefer.

Det är således kommunerna som ska förbereda sig för framtiden. Att kostnaderna för äldreomsorgen kommer att öka om de föreslagna åtgärderna genomförs är odiskutabelt. Men det finns ännu en faktor att beakta, nämligen det som brukar kallas Baumoleffekten. Effekten är uppkallad efter den amerikanske ekonomen William Baumol. Baumoleffekten är rent allmänt ett dilemma för service och omsorg. Effekten är relativt okänd för dem som arbetar inom eller forskar om äldreomsorg.

Innebörden är att produktiviteten utvecklas olika inom olika sektorer, exempelvis inom industri och omsorg. Omsorg handlar ofta om möten mellan människor. Sådana möten måste få ta tid och produktiviteten inom omsorgen blir givetvis lägre än inom industrin. Men för kompetensmässigt ungefärligen lika arbetsuppgifter blir löneutvecklingen, grovt sett, likartad mellan sektorerna. Detta i sin tur beror på systemet för löneförhandlingar i Sverige, men också på att en svagare löneutveckling skulle försvåra nyrekrytering eller möjligheten att kunna behålla personal i de lågproduktiva sektorerna. Effekten blir en relativ kostnadsökning inom sektorer med svag produktivitetsutveckling som exempelvis äldreomsorg.

Om inte statsbidragen ökar eller om skatter höjs tvingas kommuner till besparingar och/eller prioriteringar. Som tydliga historiska exempel kan nämnas alltmer utnyttjande av anhöriga för omsorg, mer av privata insatser exempelvis genom rutavdrag eller färre platser i särskilda boenden.

Baumoleffekten ger ett bi­drag till förståelsen av äldreomsorgens utveckling historiskt och i framtiden. Även om vi skulle klara finansieringen av den demografiska utvecklingen och höjd ambitionsnivå enligt Coronakommissionen och den nationelle samordnaren för en hållbar kompetensförsörjning, så skulle äldre­omsorgen drabbas av Baumol­effekten. Bara för att hålla en konstant volym och kvalitet inom äldreomsorgen kommer det att krävas skattehöjningar om effekten slår fullt ut.

Äldreomsorgens dilemma innebär således att politikerna ständigt står inför valet att antingen höja skatter eller ta till besparingar och neddragningar inom äldreomsorgen. Att höja skatter fullt ut tillhör knappast de politiska realiteterna. Vi kan därför förvänta oss fortsatta rationaliseringar och besparingar inom äldreomsorgen.