Moraliskt systemfel att utbilda men inte anställa

Coronapandemin har synliggjort brister inom svensk äldreomsorg. Bristerna har funnits under många år och hänger delvis samman med personalens bristande arbetsvillkor. Delade turer, låga löner, osäkra anställningar, rekryteringsproblem och en obalans mellan krav, kontroll och stöd i arbetsuppgifterna är exempel på villkor som underminerar möjligheterna för personalen att fatta beslut i enlighet med socialtjänstlagen och ge en god omsorg. Dagens äldreomsorg är en komplex verksamhet, där såväl sociala, psykiska, medicinska som samhällsekonomiska aspekter måste tas i beaktande.

Med dessa fakta som fond inleder vi nu ett treårigt forskningsprojekt inom ramen för Fortes satsning Tillämpad välfärdsforskning. Det är ett projekt som kommer att generera praktisk, lokal kunskap som ska bidra till stärkt kvalitet där de äldres rättigheter står i centrum. Forskningsprojektet genomförs i nära samarbete mellan forskargruppen och tre svenska kommuner. Projektet kommer att bidra med fördjupade insikter om villkoren för centrala yrkeskategorier inom äldreomsorgen: undersköterskor och vårdbiträden, första linjens chefer samt biståndshandläggare.

En både basal och central utgångspunkt är att rimliga arbetsvillkor är nödvändigt för att äldreomsorgen ska fungera och äldres rättigheter kunna tas tillvara. Därför står också personalens upplevelser i fokus: Dilemman och utmaningar som de stöter på i sitt respektive arbete. Vi betraktar formell utbildning som ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för att kunna tillhandahålla god omsorg för äldre människor. Arbetet med att få till stånd rimliga arbetsvillkor i alla delar av svensk äldreomsorg måste intensifieras om äldres rättigheter ska kunna säkras.

I projektet, som heter Moralisk stress och moraliskt aktörskap i svensk äldreomsorg, ser vi äldreomsorg som ett avancerat system där olika sorters kunskap och praktiska färdigheter krävs. Vi koncentrerar oss på konkreta yrkesgrupper, i stället för att fokusera på en viss organisationsnivå. Utgångspunkten är att det är i skärningspunkten mellan dessa yrkesgruppers vardagliga arbete som äldreomsorgen tar form och att det finns stor kompetens i var och en av dessa grupper. Tillsammans med representanter för yrkeskategorierna kommer vi att identifiera etiska dilemman de ställs inför i sin vardag, samt hitta möjliga strategier för att hantera dessa dilemman. Vi kommer också skapa möjligheter för olika yrkesgrupper inom äldreomsorgen att mötas och stärka förståelsen för varandras roller. Detta att se äldreomsorgen som ett system anser vi är ett måste för att minimera missförstånd och stärka helhetssynen.

Inte minst i sviterna av pandemin har äldreomsorgen fått ökad uppmärksamhet. Fokus har inte sällan riktats på arbetsvillkoren och förutsättningar att rekrytera personal. I början av sommaren presenterade Göran Johnson, tidigare ordförande i fackförbundet IF Metall och under de senaste ett och ett halvt åren nationell samordnare för kompetensförsörjningen i äldreomsorgen, betänkandet Vilja välja vård och omsorg – en hållbar kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre. Ett av de konkreta förslagen var att arbetsgivarna inom äldreomsorgen bör sätta ett tak för antalet medarbetare som den verksamhetsnära chefen med personalansvar ska ansvara för. 20–30 personer angavs som lämpligt antal.

Det är sedan tidigare känt att chefer i vård- och omsorgssektorn ansvarar för betydligt större arbetsgrupper än chefer i andra, manligt dominerade branscher. Enhetschefer i äldreomsorgen som upplever att de har alltför stora arbetsgrupper vittnar själva om bristande förutsättningar för ett professionellt ledarskap. Arbetsmiljö-, rehabiliterings- och arbetsrättsliga frågor hamnar ofta i skymundan.

Utredningen betonar kommunernas ansvar att se till att rätt kompetenser finns tillgängliga. Teambaserade arbetssätt förespråkas och yrkesrollerna i branschen behöver förtydligas. Att slopa de delade turerna är en konkret åtgärd för att förbättra arbetsvillkoren för baspersonalen.

Utredningen visar äldreomsorgens komplexitet på ett förtjänstfullt sätt. Det går med rätta att som Håkan Jönson och Marta Szebehely i sin forskningsantologi Äldreomsorger i Sverige: lokala variationer och generella trender från 2018 tala om äldreomsorger snararare än äldreomsorg.

Att bilden är fragmenterad stämmer på flera sätt. I detta nu utreds frågan om en separat äldreomsorgs­lag, men tills vidare gäller att äldreomsorgen regleras genom socialtjänstlagen. Det är en ramlag som lämnar stort utrymme för landets 290 kommuner att själva utforma omsorgen lokalt. Sedan flera decennier möjliggör dessutom kommunallagen att lämna över välfärdstjänster, exempelvis äldreomsorg, till annan huvudman. Samtidigt finns det aspekter av frågan om en hållbar kompetensförsörjning i svensk äldreomsorg som kan och bör hanteras på nationellt plan.

Betänkandet Vilja välja vård och omsorg slår fast: ”För att åstadkomma en hållbar kompetensförsörjning behöver fler vilja välja vård och omsorg. Fler måste vilja börja arbeta i verksamheterna, och vilja stanna. Hur man lyckas rekrytera till vården och omsorgen påverkas av synen på dessa arbeten, hur attraktiva de är.”

Rimliga arbetsvillkor, inklusive lön som svarar upp mot det ansvar som åligger personal i äldreomsorgen och arbetstider som går att kombinera med ett privatliv, är nödvändigt för att fler ska välja en yrkesbana inom äldreomsorgen. Det råder en samstämmig bild om att villkoren måste förbättras för att locka till sig fler personer som vill och kan arbeta. Rekryteringsfrågan är helt avgörande för framtiden, men med den i bakhuvudet ser vi flera paradoxer. Här vill vi särskilt lyfta fram frågan om vem som tillåts arbeta inom svensk äldreomsorg.

Ett aktuellt och alarmerande exempel på systemfel, och en synnerligen problematisk situation ur ett moraliskt perspektiv, är att det finns välutbildade yrkespersoner i Sverige, som vill och har kvalifikationer för att arbeta inom äldreomsorgen men inte tillåts. Det handlar om personer som kommit till Sverige för en handfull år sedan, läst till undersköterska på svenskt gymnasium och gjort praktik inom svensk hälso- och sjukvård inklusive äldreomsorg, och som hindras från anställning. Med hänvisning till att identiteten inte kunnat fastställas av svenska myndigheter hindras de från att arbeta i det bristyrke Sverige utbildat dem.

Detta är en situation där byråkratin sätter käppar i hjulen, och där personer med adekvat utbildning inte får arbeta – trots att äldreomsorgen är i stort behov av personal. En mer rimlig ordning vore att de personer som vistas i vårt land och som har undersköterskeutbildning tilläts kliva rakt in på arbetsmarknaden och göra nytta.

Efter flera år i Sverige med väl fungerande studiegång och liv i övrigt, borde det vara underordnat att identitetspapper försvunnit i samband med en flykt. Att möjliggöra för dessa unga att få en anställning inom äldreomsorgen är det enda moraliskt rätta och till syvende og sidst en fråga om sunt förnuft.

Vi anser att svensk äldreomsorg – från den vardagliga praktiken till de överordnade byråkratiska systemen – måste förstås som ett komplext system i vilket moraliska dilemman utgör vardagen. Etiskt utmanande situationer kommer alltid att finnas i ett sådant system. Påståendet gäller såväl för politiker med ansvar för utformningen av nationell svensk socialpolitik inklusive relevanta policyfrågor som tangerar arbetsmarknad och migration, kommunal politisk ledning, ansvariga tjänstemän och baspersonal.

Men, i takt med att dessa olika grupper får ta del av varandras perspektiv genereras nya idéer om hur dessa dilemman bäst kan hanteras. Att agera moraliskt rätt är inte alltid lätt, men förutsättningarna stärks om dialogen mellan olika aktörer fördjupas.

Ett konkret steg skulle kunna vara att ge den kvalificerade arbetskraft som finns att tillgå möjlighet att göra en insats. Ett annat att minska arbetsbördan på både baspersonal och chefer samt biståndsbedömare, så att rimliga förutsättningar för att kunna utföra ett bra jobb skapas.

Det handlar om att förse äldreomsorgen med rimliga arbetsvillkor. Endast så kan vi få till stånd en hållbar kompetensförsörjning inom svensk äldreomsorg, där äldres rättigheter och behov står i centrum.