Uje Brandelius, ur filmen Spring Uje spring. Foto: Johan Paulin

Hur gammal är du?

Krönika #4/20.

Frågan om ens ålder kan tyckas enkel. Men om man vill kan man komplicera den. På nätet finns det massor av hemsidor med tester man kan göra. Genom att ange BMI, midjemått, vilopuls med mera går det enligt dem att räkna ut din biologiska ålder. Som alltså kan skilja sig från din kronologiska ålder.

Helst vill man såklart att ens biologiska ålder ska vara lägre än ens kronologiska ålder. Då är man i bra form. Inte oväntat är testerna populära bland hurtbullar. Att kunna säga att du gjort ett test och kommit fram till att din kropp är tio år yngre än du själv känns såklart gött. Av samma skäl – fast tvärtom – är testerna inte särskilt populära bland soffpotatisar.

Jag hör till soffpotatisarna. Jag har visserligen ett helt okej BMI, ett rimligt midjemått och normal vilopuls. Men ändå – jag är en klassisk soffpotatis som föredrar ett avsnitt av På spåret framför en skogspromenad. Jag har aldrig testat min biologiska ålder men är ganska säker på att resultatet inte skulle bli något att skryta om.

Så visst skulle jag behöva gå ner några kilo och jobba lite på flåset. Ändå har min känsla alltid varit att min kropp passar min ålder någor­lunda. Tills för några år sen. Då hände något som skulle få min biologiska ålder att skjuta i höjden med raketfart.

44 år gammal fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. En kronisk och progressiv sjukdom som främst förknippas med äldre personer. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle drabbas. i alla fall inte nu.

Parkinson förändrade mitt liv i grunden. I dag är nästan alla mina dagliga rutiner påverkade av sjukdomen. Jag går långsamt. En promenad till mataffären måste planeras i god tid. Ska jag åka buss kollar jag noga upp om det finns en hållplats nära destinationen.

Jag är skakig. Skickar oläsliga sms. Läsa tidningen är svårt. Hacka lök hoppar jag helst över.

Jag är fumlig. Har minst tre skohorn hängande i hallen för att slippa knyta. Den här texten knackas fram med en snittfart på ungefär en bokstav i sekunden. (Den meningen tog en minut att skriva.)

Känns symptomen igen? Det är inte så konstigt i så fall. Alla mina symptom är nämligen också symptom på en annan vanlig åkomma: Ålderdom.

Nästan allt som kännetecknar en gammal kropp kan jag pricka av. Jag är i dag 49 år, men min kropp stapplar omkring som en nittioårings. Min kropp är äldre än jag. Vad gör det med en människa när ens biologiska ålder separeras från ens kronologiska ålder?

Först blir man förbannad. Det är inte rimligt att man ska behöva be sin sambo om hjälp att knäppa skjortan innan man ens är gråhårig.

Sen skäms man. Skäms för att man står och fumlar efter plånboken i ica-kassan med otåliga kunder i kön. Alla ser ju att jag är en man i mina bästa år.

Till sist, när man varit förbannad färdigt och skämts tillräckligt så kryper en insikt på en. Insikten om hur det är att vara gammal.

Att ha en äldre människas kropp gör att du tvingas bli mycket mer uppmärksam. Plötsligt blir den långa trappan, den överfulla bussen eller den trasiga offentliga toaletten till allvarliga hinder i din vardag. Saker som du tidigare inte behövt lägga märke till.

Att ha en gammal kropp förändrar också din relation till tiden. Det är inte möjligt att storhandla, styrketräna och gå på museum samma dag. En sak per dag. Tar du en fika så sitter du gärna kvar på kaféet ett par timmar. Vill du ta en dusch på morronen så får du gå upp två timmar tidigare.

Du börjar välja bort saker. ”Den där konserten verkar kul men det är nästan två kilometers gångväg från bussen.” ”Det är rundpingisturnering på fredag i Fredrik och Annas garage men jag hoppar nog över det.” ”Mamma ringde och frågade om vi vill plocka svamp i helgen men jag sa att vi inte hade tid.”

När din kropp åldras snabbare än din själ så tvingas du alltså ta mer hänsyn till fysiska hinder, dra ner på tempot och välja bort aktiviteter. Men måste det vara enbart negativt? Att göra lite färre saker lite långsammare, är inte det vad många av oss längtar efter? Låter det inte rentav som nån sorts mindfulness? Att vara i nuet.

Äldre människor är bra på att vara i nuet. Innan jag fick parkinson så undrade jag varför gamla människor på släktträffar alltid hamnade ensamma i soffan i vardagsrummet betraktandes de lekande barnen med ett saligt leende på läpparna. Nu när jag själv har en gammal kropp har jag knäckt gåtan: för att det är skönt att bara sitta ner och slippa göra.

Att vara i nuet.

Det bygger såklart på att de andra på släktträffen tar disken och kokar kaffet. Men det har de inget emot. Jag är ju så fruktansvärt gammal och behöver ta igen mig på soffan en stund. Kanske lägga mig på sängen och vila nån timme medan de andra gör i ordning efterrätten.

Jag vill inte idyllisera min sjukdom. Den suger. Jag vill inte heller påstå att det är enbart fantastiskt att bli äldre. Men jag kan ärligt säga att frånvaron av kravet att hinna med saker är det bästa med att ha en kropp vars biologiska ålder inte stämmer med dess kronologiska. Jag unnar alla att få uppleva hur det är att bli gammal. Fast inte nu. Sen. När det är dags.

Uje Brandelius är journalist och sångare i popbandet Doktor Kosmos.
Om inte pandemin sätter käppar i hjulet är det i december (2020) premiär
för filmen Spring Uje spring om hur det är att leva med Parkinsons sjukdom.
Under hösten (2020) är han också aktuell som programledare
för Sveriges radio-
programmet Känsligt läge.

Fler krönikor

Hur ska det bli när jag blir riktigt gammal?

Krönika #3/20: Empati, omtanke och värdighet är honnörsord som behöver dammas av och det är bara vi 65+ som verkligen vet vad vi…

Möjliga mirakel

Krönika #2/20.

Kärlek när det skymmer

Krönika #1/20.