Gruppfoto på skotska folkdansare
Dansgruppen, där Erika Augustsson står i mitten, heter Royal Scottish country dance society Stock­holm branch (RSCDS Stockholm) och bilden är från ett firande av poeten Robert Burns med dans, diktläsning och haggis. Foto: Magnus Bodin

På dansgolvet förändrades min bild

Postdoktorn Erika Augustssons syn på åldrandet förändrades på det skotska folkdansgolvet. I dag, efter otaliga dansrundor, hoppas hon fortfarande att dansgolvet – och andra platser – kan bli en mötesplats för olika generationer.

När jag flyttade till Skottland som 20-åring hade jag den typiska bilden av åldrande: kroppar som krånglar och människor som ensamma drar sig tillbaka.

Men redan första gången jag klev in på folkdansgolvet förändrades den bilden.

Bland grått hår, blommiga kjolar och glada skratt trädde en annan verklighet fram. En plats där ålder inte avgjorde vem som fick vara med och där gemenskapen styrde.

Den erfarenheten blev också startpunkten­ för min forskning om sociala relationer bland äldre. Jag får ofta höra att det måste vara ledsamt att forska om äldre, att de är så ensamma och sjuka.

Och visst är det lätt att fastna vid de svårigheter som åldrandet kan föra med sig. Men min erfarenhet på dansgolvet visade att det också finns många nya möjligheter.

I utrymmen där alla inkluderas kan en tävlingsdansare dansa med någon som har balansproblem, och någon med andnings­svårigheter kan följa stegen i sin egen takt. I mötet mellan olika åldrar och förmågor uppstår en närvaro och samhörighet som ofta saknas i andra sammanhang.

Att delta i samhället i hög ålder hänger ofta på funktionsförmåga. Därför är det så viktigt att skapa miljöer där alla är välkomna, kan delta och glädjas tillsammans  –  sammanhang som kan kompensera för fysiska begränsningar.

Folkdansen är ett sådant exempel: Vi kan inte alla springa ett lopp eller spela tennis, men de flesta av oss kan röra sig till musiken, skratta åt våra snedsteg och dela glädjen när allt faller på plats.

Nu ser jag åldrande på ett helt annat sätt.

Jag ser möjligheter till social anknytning och delaktighet, och jag ser hur bilden av äldre som ensamma ställs i kontrast mot skratt och rörelse på dansgolvet. Att skapa miljöer där människor möts över funktionsgränser och där samhörighet står i centrum är avgörande.

I dag fortsätter jag dansa här i Stockholm med en grupp som sträcker sig långt över generationsgränserna. Samma rytm och glädje, bara olika hårfärger. Jag hoppas fler platser kan bli som dansgolvet, för i slutändan är det de sociala mötena som gör livet rikare, oavsett ålder.

Mer signerat

Låt etiken spela roll

Etiska principer som autonomi, värdighet och delaktighet har fått allt starkare fäste i vården och omsorgen. Men trots att de beskrivs i policydokument…

Äldre behöver tid och närhet

Äldre patienter behöver inte bara medicinsk vård. De behöver också få känslan av att någon som ser dem och bemöter dem med respekt.…

”Framtidens äldreforskning behöver rustas”

Det behövs en plattform där olika vetenskapliga discipliner kan samarbeta och formulera mål tillsammans. Det skriver tre äldreforskare vid Aging research center på…

Vill du leka – även när vi blir äldre?

Lek är inte bara för små barn, utan det är mänsklighetens mest avancerade kompetens. Det skriver forskaren Albert Westergren som vill slå ett…