Gruppfoto på skotska folkdansare
Dansgruppen, där Erika Augustsson står i mitten, heter Royal Scottish country dance society Stock­holm branch (RSCDS Stockholm) och bilden är från ett firande av poeten Robert Burns med dans, diktläsning och haggis. Foto: Magnus Bodin

På dansgolvet förändrades min bild

Forskaren Erika Augustssons syn på åldrandet förändrades på det skotska folkdansgolvet. I dag, efter otaliga dansrundor, hoppas hon fortfarande att dansgolvet – och andra platser – kan bli en mötesplats för olika generationer.

När jag flyttade till Skottland som 20-åring hade jag den typiska bilden av åldrande: kroppar som krånglar och människor som ensamma drar sig tillbaka.

Men redan första gången jag klev in på folkdansgolvet förändrades den bilden.

Bland grått hår, blommiga kjolar och glada skratt trädde en annan verklighet fram. En plats där ålder inte avgjorde vem som fick vara med och där gemenskapen styrde.

Den erfarenheten blev också startpunkten­ för min forskning om sociala relationer bland äldre. Jag får ofta höra att det måste vara ledsamt att forska om äldre, att de är så ensamma och sjuka.

Och visst är det lätt att fastna vid de svårigheter som åldrandet kan föra med sig. Men min erfarenhet på dansgolvet visade att det också finns många nya möjligheter.

I utrymmen där alla inkluderas kan en tävlingsdansare dansa med någon som har balansproblem, och någon med andnings­svårigheter kan följa stegen i sin egen takt. I mötet mellan olika åldrar och förmågor uppstår en närvaro och samhörighet som ofta saknas i andra sammanhang.

Att delta i samhället i hög ålder hänger ofta på funktionsförmåga. Därför är det så viktigt att skapa miljöer där alla är välkomna, kan delta och glädjas tillsammans  –  sammanhang som kan kompensera för fysiska begränsningar.

Folkdansen är ett sådant exempel: Vi kan inte alla springa ett lopp eller spela tennis, men de flesta av oss kan röra sig till musiken, skratta åt våra snedsteg och dela glädjen när allt faller på plats.

Nu ser jag åldrande på ett helt annat sätt.

Jag ser möjligheter till social anknytning och delaktighet, och jag ser hur bilden av äldre som ensamma ställs i kontrast mot skratt och rörelse på dansgolvet. Att skapa miljöer där människor möts över funktionsgränser och där samhörighet står i centrum är avgörande.

I dag fortsätter jag dansa här i Stockholm med en grupp som sträcker sig långt över generationsgränserna. Samma rytm och glädje, bara olika hårfärger. Jag hoppas fler platser kan bli som dansgolvet, för i slutändan är det de sociala mötena som gör livet rikare, oavsett ålder.

Mer signerat

Ändra titel till äldrevårdare

Titeln ”undersköterska” är inte tillräcklig för att spegla kompetensen bland äldreomsorgens personal. Det anser författaren Henry Egidius.

Personen med demens finns kvar

Personer med demens är inte förlorade, utan behöver personer som kan deras livshistoria i sin närhet. Det skriver Judit Staller vid Mittuniversitetet som…

Länge leve kulturtanten!

Känner du till nyttan med kulturaktiviteter? Åsa Hedberg Rundgren, direktör vid Stiftelsen Äldrecentrum, ger dig en liten omvärldskoll i aktuell forskning.

Porträttbild på Enikö Szurkos

Jag vill gärna bo kvar

Många äldre personer vill bo kvar i sina bostäder. För att möjliggöra det måste samhället satsa på sådant som är avgörande för trivseln.