Kärlek när det skymmer

Krönika #1/20.

Jag försökte skriva om min mormor och mig den senaste tiden. Och om min mamma också. Det blev inte många rader. Jag förlorade dem för inte så länge sedan.

Jag kommer ihåg när vi var i skymningslandet, vi var tillsammans och närmade oss horisonten, och vi skulle snart gå skilda vägar. Ända till dess höll vi varandra nära. Vi vilade i varandra. Nu är jag ensam kvar och famnen är tom. Jag älskade dem så.

Korten blandades hastigt om. Jag blev föräldern och den som lade till kuddar, baddade ansiktet, ställde fram något att dricka och stöttade med armen när de skulle ställa sig upp. Jag var den som var uppmärksam på alla tecken om en önskan om lättnad, svalka, omväxling eller lugn. Alltmedan till och med skuggan av dem försvann. Kanske har det med livserfarenhet att göra. Plötsligt saknades hinder för omsorg och blickar in i varandra, om än i ett väldigt beskuret liv på vårdhemmet.

Ni båda bodde på var sitt håll och inte längre där än några år. Dagarna var ganska lika. Samtidigt gick det aldrig att ta miste på att när livet ännu finns där, så insisterar det på att upptäckas. Det krävs bara att man tar några steg närmare. Det finns ett hjärta som slår, en arm som sträcks ut, ögon som ser och söker upp. Det finns någon som vill uppleva och få gensvar. Ord som kommer över läpparna.

Kroppen kan vara gammal, men inte alla dessa tecken på liv. De är desamma. De rör sig under ytan, de finns där. När jag höll deras händer och kammade deras hår.

Mormor tyckte att åldern var en belastning. Vi satt vid hennes bord och det var hennes födelsedag. Hon var less. Hon använde det ordet. Hon slog högt ut armarna och lät dem falla ned på bordet. ”Nu är jag less.” Och tittade mig rakt i ögonen och lade huvudet på sned, spände blicken i mig. Som om hon ville säga ”du måste förstå det, så är det”. Det fanns ingen förväntan om ömkan utan hon presenterade en slutsats att ta till sig. När hon tidigare hade sagt att hon var less, hade det betytt att det är för mycket att stå i, men det kunde också betyda att hon hade fått nog och var besviken. Hon sökte förståelse och jag kunde bli ställd inför vad för slags förståelse som hon önskade sig. Hon ville se att jag insåg att ”så är det”, det var inget att samtala vidare om.

Det hade varit svårt att komma henne nära. Jag tror att tanken var att jag skulle lyssna helt hastigt och vara överens med henne om detta faktum i hennes vardag. Sedan ville hon oftast vara i fred och fortsätta med sitt.

Denna gång på hennes 96:e födelsedag var det annorlunda. Hon pratade länge. ”Orken är slut, men jag vill, jag vill ju, men jag orkar inte, så är det. Jag vill ju, det är orken, det går inte, det finns inte ork.” Och med armarna upp en bit i luften och som landar sedan på knäna. Hon skakade bekymrat på huvudet. Ja, så var det. Det var inte mer annorlunda än så. Hon sade detta i många versioner och under en lång stund. Att vilja leva, och kroppen som säger ifrån. Det var ett faktum.

Min mor hade gått bort ett tag innan jag mötte henne denna helg. Mormor och jag hade inte setts på länge, utan endast hörts på telefonen. De sista månaderna med min mamma hade varit tunga och oförutsägbara. Mormor och jag hade ännu inte pratat om att hennes dotter inte längre fanns med oss. Och kanske berodde det på mig. Eller på henne. Jag hade själv behövt så mycket tröst, och jag hade bara haft tröst kvar till min mor. Och jag kunde inte föreställa mig att mormor och jag skulle sitta bredvid varandra och prata om att hon inte var med oss. Hennes dotter och min mamma.

Aldrig någonsin hade jag tidigare känt hur mycket min mamma förenade oss. Jag steg in på mormors rum och en automatik satte igång. Jag märkte hur uppmärksam jag var på olika tecken: hennes kropp, tal, blick och hela hennes närvaro. Jag försökte så gott jag kunde att mjukt, mjukt följa med i de känsliga händelserna. Och samtidigt säga något vänligt och inte dämpa. Det skulle vara genuint, på riktigt, från en människa till en annan. Livet pågår och jag hade inte gett upp inför åldrandet och jag var i tron att äldre är levande, livfulla människor. Tiden på vårdhemmet med min mor hade inte gjort mig avtrubbad utan mer sensibel. Livet rymde så mycket mer nuförtiden. Min mamma och jag hade liksom kramat ur livet dess essens, både bildligt och bokstavligt.

Och hur nära mormor och jag kom varandra efter en längre tid på var sitt håll. Det hände omedelbart. Vi var vidöppna inför varandra. Vi hade väntat på stunden. Det var nog ett faktum. En beredskap fanns för innerlighet, och vi hade väntat alldeles för länge, tänker jag i efterhand. Personalen sade att hon inte hade skrattat så mycket på flera månader, att hon inte hade varit så pigg på länge.

Hon kom ihåg mig väl när jag böjde mig fram, när jag kom till henne nästa dag. ”Jag är Maria, ditt barnbarn, hej mormor, det är jag.” Hon kisade, tänkte, tvekade någon sekund, sedan drog hon hastigt mig till sig. Hon kom ihåg hur nära vi varit varandra. Hon drog ned mig i sängen där jag hade legat bredvid henne dagen innan. Där skulle jag vara. Så pratade vi vidare. Hud mot hud.

Hon var på ett bra boende. Hon visste det men hon pekade på sitt bröst och sade ”jag är orolig, det är inte bra” och tillade ”jag har inget att oroa mig för här”. Här stod för boendet. De var snälla och brydde sig om henne. Hon beskrev dem så. Jag tror att jag förstod vad det handlade om, men det är en annan historia. Hon berättade om vad hon saknade men på omvägar. Det gick att förstå. Och jag undrade med min automatik, vad kan jag ge henne, vad vill hon mer?

Några veckor senare var jag tillbaka hos henne. Hon låg på höger sida i sin säng, jag låg lite snett bakom henne, och hon ville ha min arm under nacken och omkring henne. Hon kände på den andra armen, mina fingrar, min hand. Jag kan inte säga att hon masserade min hand utan mer undersökte den, hon tog in mig, det var som ett samtal. Jag låg där bredvid, och skulle jag säga något? Nej, inte ännu. Vad tänkte hon på i den mjuka och skira tystnaden?
Hon fattade tag i mina fingrar och hand, hon sade eftertänksamt ”vi trivs ihop, vi gör det”. Mitt i alltihop. Det var ett annat faktum, hennes slutsats.

Funderingarna syntes i plockandet med min hand. ”Ja, det gör vi, vi trivs ihop” svarade jag helt nära hennes öra. Hon var nästan döv. Jag ville inte avbryta vad hon hade på tungan. ”Det är naturligt, det är det, vi trivs tillsammans” kom från hennes mun. ”Det tycker jag med”, svarade jag. Nu rann tårarna för mig.

Jag flyttade mig lite grand och lugnt ifrån henne så hon inte skulle märka min gråt som rörde sig igenom kroppen. Jag ville inte störa. Hon låg där och funderade intensivt – om oss. ”Tänk att man har levat så länge att man ligger här och kramas med sitt barnbarn”, nästan skrockade hon. Jag försökte att inte rycka med kroppen, jag ville inte att hon skulle märka att jag grät. Hon flätade försiktigt och noggrant ihop min hand med sin hand och kastade tvärt upp våra händer i luften. Som i ett fyrverkeri eller ett glädjeskutt. Hon log, hon var lycklig. Vi var två innerligt lyckliga själar där alldeles bredvid varandra, tillsammans.

En stund senare berättade hon att ”när man kom till moster Frida så kände man sig välkommen, man gjorde det”. Jag försökte ställa några frågor men de var så allmänna att minnena inte följde med. ”Vad gjorde du hos moster Frida?” prövade jag på nytt, det gick lättare. ”Ja, vi lekte, inget speciellt.” Jag svarade ”så fint”. En bestämd invändning hördes: ”Nej, det var inte fint, det var hemtrevligt, man kände sig välkommen.” Hon fortsatte med några ord om vardagen med moster Frida på gården där ”de hade kor” och hon skrattade nöjt. Hon själv lämnade med sin man den världen för Umeå, och ett annat liv började.

Det måste ha varit en lång väg från köket hos moster Frida till lägenheten på Östra Kyrko­gatan. Hennes make blev framgångsrik i sitt arbete och hon var hemmafru. Och i hennes bakgrund fanns nog inget hemmafruliv på det sättet som väntade henne i Umeå. Första helgen jag var hos henne så undrade hon vad jag arbetade med och det var ganska obegripligt vad jag berättade, tror jag, men att vara lärare, det var tydligt. Hon lyssnade och sade ”det är bra att du har något att göra, det är det”. Och jag förstod att hon bar på en saknad från tiden som hemmafru. På en bondgård är man behövd på många vis, men som hemmafru i en större stad inte lika mycket.

Ibland var hennes blick något stirrig och tom, om ändå riktad utåt, den sökte fortfarande något. Hon letade i tankarna, och sade ”det är inte som förr, jag är så långt borta”, och jag svarade ”ja, du är långt borta, och jag är här med dig.” Hon tog ett djupt andetag, blundade, och axlarna sjönk ned. I de ögonblicken var det bara närheten som gav trygghet.

Dagarna i Umeå ägnades mest åt att vara med min mormor. Jag var i min hemstad som jag inte längre kände igen. Jag hade tänkt att stanna länge, ja hela sommaren, men mormor signalerade att så mycket tid fanns inte kvar, så tiden tillsammans krympte snabbt.

En del vänner hade flyttat och de som var kvar ville jag gärna träffa, men sorgen kring min mormor och mamma tog över. Jag hade inget annat att prata om. En eftermiddag var jag förtvivlad och besökte min morfars, hennes makes, grav. På gravstenen stod ”Pressfotografen” och hans namn. Det är många år sedan han gick bort. Snart skulle hon dela den platsen med honom.

Den sista tiden med henne fick mig inte bara att tänka på oss två utan vilka olika kvinnoliv vi haft. Hon bjöd på mat, ställde i ordning, såg till att jag som barn var rejält klädd på vintern med alla husmorsknep, som tidningspapper i skorna, och på sommaren väntade torra och varma kläder för en huttrande flicka med blåa läppar efter alldeles för många bad i havet. Och hon var samma person för morfar. Hemmet var i ordning, maten väntade och kläderna sköttes om. Men vem var hon – bortom detta? Hon lyssnade på musik på radion men delade inte den med oss. Den var liksom hennes. Och jag vet att hon var musikalisk. Hon blev en kvinna man tog för given, tror jag, och samtidigt hade hon stark integritet.

När jag besökte mormor den sista helgen så hade dvalan tagit över. Vi höll varandras händer men nu var hennes hand slapp, den höll inte om min hand som förut. Hon var i ett tillstånd som jag tror hon själv skulle beskriva som ”långt borta”, ”inte vara med”. Hon gick djupare in i dvalan. Hon försvann bort, och det kunde ske skiftningar under en och samma timme. Livstecknen ändrade form och fasthet, och de blev färre. Personalen såg till henne några gånger i timmen. Ovissheten var ett faktum.

Hon såg så mjuk ut och ändå något bestämd liggande i sängen. Jag böjde mig fram mot henne där och sade som vanligt i hennes öra ”Hej mormor, det är Maria, barnbarnet, det är jag, hej mormor”. Och hon spärrade plötsligt upp ögonen, hon sträckte sig mot mig, hon vaknade till en allra sista gång. Hon försökte lyfta sig upp och hon kände på mina kläder, på mig, drog i kläderna. Det var hennes kommunikation. Hon såg både nöjd och förvånad ut, men kunde inte tala. Ändå tyckte jag mig nästan höra henne säga ”nämen, det är inte klokt, att det är du! Jag tror jag är tokig, nämen Maria, är det du, ja, jag säger då det” och se henne skratta och slå med händerna mot knäna. Hon skulle uttala mitt namn med betoningen på sista stavelsen som bara hon och mamma fortfarande gjorde.

Sedan lade hon sig tillbaka mot kudden. Jag satt vid hennes sida på sängen och lät henne känna på mina kläder. Ja, jag är här. Jag är här med dig, käraste mormor. Jag strök henne över kinden, armarna och älskade henne så mycket jag bara förmådde.

Tack kära mormor, och tänk vad du och jag fick uppleva tillsammans. Du beskrev det så väl, vi trivdes bra ihop, det var naturligt och hemtrevligt. Det var enkelt att vara tillsammans. Jag skulle kunna säga att vi hade det fint tillsammans men du hade haft invändningar. Att det var fint betydde för dig att det var onaturligt och förställt. Så vill inte heller jag ha det. Jag har också svårt för skarvarna mellan det onaturliga och naturliga. Vi var väldigt lika, och vi upptäckte det som allra mest när vi var tillsammans denna sista tid.

Nu är jag äldsta kvinnan i släkten. De båda, min mamma och min mormor, har gått vidare. De skyndade sig iväg tillsammans. Jag kan inte säga att de har lämnat mig, de skulle inte göra så, de gjorde det inte. Förklaringen är att tiden var kommen för dem då kropparna var trötta och deras liv befann sig i skymningslandet.

Och jag tänker mig att de finns vid min sida, att jag går armkrok med dem. Det är en dröm förstås, och det är en mycket vacker dröm.

Kärlek och sorg
i våra flätade händer
som höll varandra
i skymningen
när allt hade mening
sida vid sida

Maria Sandgren är dotter till Ann-Catrin Sandgren och barnbarn till Birgitta och Harry Lindwall som nämns i texten.

Fler krönikor

Tre spår för herr Grönblad

Hur är det att gå från att vara chef på en FoU-enhet till chef på ett nystartat kompetenscentrum på Socialstyrelsen? Eva Lindqvist reflekterar över hennes tidigare erfarenheter som FoU-chef och vad som nu väntar henne.

Livslektioner om psykisk hälsa

Vad kan man själv göra för att må så bra som möjligt i en inte alltid så enkel verklighet? Det undrar Sara Fritzell som under många år sökt svar på gåtan om vår psykiska hälsa, och insett att hon kunnat…

Mormor och jag

Åldrande är naturligt, oundvikligt, enligt många det orubbliga faktum som gör livet värt att leva. Meningen med allt. Ändå ägnar minst lika många livet åt att försöka finna den: Meningen. Med Livet.

De döda mitt ibland oss

Krönika #4/21.