Ska det behöva göra ont att bli gammal?

Visste du att nästan varannan äldre person i Sverige över 65 lever med någon form av smärta? Visste du att det är ett av de vanligaste problemen som äldre söker kontakt på vårdcentral för men sällan får någon behandling för? Sanningen är att de med svårast smärtproblematik sällan eller aldrig får en remiss till smärtmottagning eller erbjuds tvärprofessionell rehabilitering på vårdcentral.

Att leva med smärta kan ge upphov till både fysiskt och psykiskt lidande. Jag kommer ihåg Berit, 93 år, en av de damer jag mötte i ett av mina forskningsprojekt. Hon hade råkat ut för en bussolycka några månader tidigare. Innan olyckan klarade hon sig helt själv, hade ett rikt socialt liv med väninnor, bridgespel, hade alltid varit fysiskt aktiv och tränade på gym.

Olyckan gjorde att hon fick rygg- och ledbesvär med smärtor, vilket gjorde att hon behövde hjälp med vardagssysslor. Hon blev socialt isolerad och fick en tydligt försämrad livskvalitet. Som salt i såren riskerar smärtan även att förkorta Berits liv.

När ska vi ge en god och jämlik vård oavsett ålder?

Varför snackas det så lite om något som faktiskt kan inverka på livet så mycket? Utöver den negativa påverkan på individens möjlighet att leva ett gott och aktivt liv, kostar det enorma pengar och resurser i form av ökad vårdkonsumtion, högre läkemedelskostnader, stöd från kommuner och stöd från anhöriga. En svensk studie från 2015 visade att äldre som har smärta kostar samhället 56 miljarder kronor per år. Kostnaderna har knappast gått ner de senaste sju åren och kommer inte heller göra det med tanke på den demografiska utvecklingen. Om vi inte gör något.

Med dessa fakta i handen ställer jag frågan: När ska vi ge en god och jämlik vård oavsett ålder? Varför bryr vi oss inte om äldre som har ont? Ska det behöva göra ont att bli gammal?

När jag för dryga 20 år sen började grotta i ämnet sa forskningen att smärta hos äldre var underdiagnostiserad och underbehandlad. År 2020 kom Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, ut med en rapport som fortfarande konstaterade samma sak! Bara det är ju väldigt deprimerande.

Äldre upplever inte att de blir sedda eller lyssnade på av vårdpersonalen, men personalen tycks inte veta vad de ska göra och en del äldre tror att det ska göra ont att bli gammal. Lite samma sak upplever personalen, de tror inte heller att det går att göra så mycket.

Jag har också mött en hel del omvårdnadspersonal som uttrycker att de tycker det är svårt att se personer lida av sin smärta. Att då försöka uppmuntra någon att vara aktiv i sin vardag är inte så lätt, även om man vet att det är det bästa. Vissa läkemedel gör många gånger mer skada än nytta, när de gör personen trött eller påverkar kroppen på andra negativa sätt.

Måste det vara så här? Bara för att man är 83 år och kanske haft smärta i 25 år av dessa så är det kört? Är det lika bra att ge upp, både som äldre och vårdpersonal? Som tur var är svaret nej med stort utropstecken! Av alla de äldre personer som jag mött, som lever med långvarig smärta, har jag kunnat hjälpa de flesta på något sätt, till och med så mycket att de uttryckt att de känner hopp inför framtiden.

När Berit fått stöd från mig i tre månader klarade hon sig själv, återupptog sitt sociala liv med väninnor och diverse aktiviteter och kände livshopp igen. En nyckelfaktor för henne var att få känna livsglädje genom att fortsätta träna.

Något som är gott att ha i minnet är: ju fortare vi kan hjälpa en person med smärta, desto större chans är det att hen får ett gott liv igen. Forskning visar att har någon levt med sin smärta en kortare tid går det att bli smärtfri igen, trots att man är ”gammal”.

En nyckelkunskap är att smärta inte tillhör det naturliga åldrande

Så vad behöver vi som möter dessa äldre göra? En nyckelkunskap är att smärta inte tillhör det naturliga åldrande. Vi måste ta oss tid att lyssna, fråga, ringa in vad smärtan kan bero på och ge kunskap om att det faktiskt går att göra något. Ta reda på vad som är meningsfullt för den här individen.

Vad distraherar smärtan? Vad vill hen kunna göra mer av eller bättre? Beror smärtan på ensamhet? En nyckelmotivator jag funnit för många äldre är att kunna bo kvar hemma, att kunna förbli så självständig som möjligt. Vad behöver hen kunna klara av att göra då? Behövs det insatser för att minska upplevelsen av ensamhet?

Och så det här med läkemedel. Se till hen får en läkemedelsgenomgång! Så dumt att öka risken för fall med läkemedel som inte fungerar eller som sliter på njurar i onödan. Och nej, jag har inte glömt alla äldre som bor på äldreboende. Smärtan är lika närvarande där och lika viktig att åtgärda. Alla har rätt till ett gott och aktivt liv, oavsett boendeform.

Som ni förstår nu ska det inte behöva göra ont att bli gammal. På min önskelista står det att alla äldre, vars dagliga liv påverkas av smärta, ska få adekvat vård och behandling, även specialistvård. Jag önskar ett nationellt forskarnätverk där vi som forskare kan stödja både de äldre och praktiken med kunskap. Kanske det till och med kan bli ett ämne på Kunskapsguiden, vem vet. Jag hoppas att jag satt det här angelägna ämnet på kartan.

Tillsammans kan vi sluta att förkorta livet för de äldre som lever med smärta och i stället ge dem möjlighet till ett aktivt och gott liv, för det går!