Den sista resan, var den verkligen nödvändig?

Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren ställer sig frågan: Måste man dö på sjukhus?

Jag hade två missade samtal från ett okänt nummer den dagen. Min privata telefon har jag alltid på ljudlöst under arbetstid, och en hektisk dag som denna plockade jag inte upp den förrän jag var på väg hem. Jag satt på pendeltåget, googlade det okända numret. När min släktings namn dök upp på skärmen förstod jag direkt att samtalen jag hade missat skulle förmedla att vår gemensamma äldre släkting hade gått bort. Jag kunde inte se någon annan förklaring.

Tanken på dennes möjliga bortgång förvånade mig. Vi sågs i somras när jag besökte henne på det särskilda boendet. Hon var så vital, så full av energi, glad och nyfiken även om hon var fysiskt skör. Jag visade henne bilder på barnen i telefonen. Hon kommenterade likheter i ansiktsdrag och karaktär med barnens morföräldrar, som hon kände väl sedan ungdomen.

Jag hade mors almanacka från 1947 med mig till detta möte, som kom att bli vårt sista. Min förhoppning var att hon skulle vilja berätta om livet som tonåring på 1940-talet. Men i likhet med min mor, fann hon inget märkvärdigt i det. Det var som om den tiden för henne var både så självklar och så avlägsen, att mina frågor om deras ungdom tycktes meningslösa. Vad fanns att berätta? Vi åkte skridskor, gick på bio. Det var inget märkvärdigt med det. I efterhand önskar jag att jag hade varit mer idog och ställt fler frågor.

Väl hemma ringde jag upp numret. Trots att vi inte talats vid på kanske tjugo-trettio år var rösten så bekant, samtalet så enkelt och självklart, med en vilsam närhet man bara kan uppleva tillsammans med någon man vuxit upp med.

Min farhåga om samtalets budskap besannades. Jag fick en beskrivning av vår släktings sista dagar: Hon hade haft problem med magen, blivit allt svagare, låg bara till sängs, slutade äta. Men de hade haft fina samtal, dessa sista dagar. Hon var färdig med livet. Ett bra liv som hon var nöjd med. Nu såg hon fram emot att få träffa sin man och hundarna. Det var dags nu. När de skiljdes åt, visste de båda att de inte skulle ses mer. De kunde mötas i den insikten och vara tacksamma för sin tid tillsammans.

Rösten i telefonen ändrade plötsligt tonläge. Blev irriterad och uppgiven, och fortsatte:

– Men så fick de för sig att de skulle röntga hennes mage. Hon skickades akut med ambulans in till sjukhuset. Vad skulle hon in där och göra? Hon var över 90 och färdig med livet. Varför gjorde de så? Hon hann inte vara på sjukhuset ens ett dygn innan hon gick bort. Kunde de inte bara låtit henne vara?

Det blev tyst i telefonen. Jag hade inga svar.

Data från Svenska Palliativregistret för det senaste året (januari–december 2023) visar att drygt en femtedel av de personer som dog under denna period och som var över 85 år, dog på sjukhus. Av dessa var 27 procent, 1 515 personer, ensamma vid dödsögonblicket. Hur många äldre personer är det egentligen som skickas till sjukhus från särskilt boende? Säkert av goda intentioner, men där resultatet blir att personen rycks från sin hemvana miljö, den egna sängen och personal den känner, för att istället dö, kanske ensam, i en obekant miljö.

Mer signerat

Vem du var har betydelse

Börja agera för allas bästa

Chefredaktör Lotta Segelberg introducerar den nordiska gerontologiska konferensen om att åldras i en värld i ständig förändring som är denna tidnings tema, och tar adjö som chefredaktör.

AI:s inverkan på ålderismen

Maria Edström: Vad kommer artificiell intelligens göra med mediebilden av äldre? Och vad gör mediebilden av äldre med AI? Det är inga oviktiga frågor eftersom det ytterst kan påverka vår hälsa.

Porträttbild på Marie Elf

Hemmets möjligheter förbises vid rehabilitering

För att reformen God och nära vård ska bli framgångsrik måste vi förändra synen på rehabilitering av äldre personer i hemmiljö. Om vardagliga utmaningar ingår i rehabiliteringen blir även hemvården personcentrerad.