”Språktester är inte hela lösningen”

Språkfrågan har seglat upp som en av de främsta utmaningarna inom äldreomsorgen. Temat har också framkommit i stort sett i samtliga av mina intervjuer inom forskningsprojektet Äldreomsorgens vardag, villkor och styrning
i mångetniska grupper.

”Klarar du språktestet, ja då blir du givetvis erbjuden en anställning. Men den som inte klarar det, vad tänker man bereda för den personen? Den kommer ju att behöva stöd och stöttning.”

Citatet ovan är hämtad från en intervju med en chef inom äldreomsorgen, som både uttrycker en oro för den tilltagande språk­barriären i muntlig och skriftlig svenska – ­och för vad som händer med personalen som inte klarar ett språktest.

Utmaningarna med språkbarriärer i äldre­omsorgen har också uppmärksammats på ­nationell nivå. Våren 2022 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett frivilligt stöd i syfte att underlätta för äldreomsorgens arbetsgivare att kunna bedöma vilka kunskaper i svenska språket som omsorgspersonal behöver för de uppgifter som utförs. Senare i höst presenteras också den utredning som regeringen tillsatt, om möjligheten att ställa språkkrav för personalen inom äldreomsorgen.

I den sociala omsorgsforskningen har frågan om språkbarriärer i talad och skriven svenska ännu inte fått så mycket utrymme. Men för de som har arbetat, forskat eller på annat sätt följt den svenska äldreomsorgen under de ­senaste ­15 åren, är situationen som har uppstått inte helt överraskande. En högre andel äldre personer i befolkningen i samspel med tilltagande svårigheter att attrahera, rekrytera och bi­behålla­ tillräckligt med personal, har väckt frågor om vem som ska arbeta i fram­tidens äldreomsorg.

Här följer Sverige en internationell trend som innebär att allt fler utrikesfödda kvinnor och män arbetar inom äldreomsorgen. Dessa personer utgör därmed en viktig välfärds­resurs. Å ena sidan är det viktigt att verkligen understryka att det inte finns något samband mellan att vara utrikesfödd och uppleva ­språkbarriärer. Å andra sidan har majoriteten­ av den utrikesfödda omsorgspersonalen ­svenska som andraspråk.

Att språkkunskaper har en stor betydelse ­i äldreomsorgen kan förstås ur flera perspektiv. För det första utgår arbetet från en social omsorgsmodell, som har betonat kontakten mellan omsorgsgivare och -mottagare som en betydande del av vad som kännetecknar en god omsorg. Att båda parter kan förstå varandra, ­oavsett språklig bakgrund, kan ses som en grund­förutsättning för en tillitsfull omsorgsrelation. För det andra är arbetet inom äldreomsorgen inte något enkelt arbete, utan ett arbete som ställer höga krav på personalen att utföra ett personcentrerat och kunskapsbaserat arbete.

Men en förutsättning för att kunna ta till sig och utföra ett kunskapsbaserat arbete är att omsorgspersonalen behärskar både det talade och skriftliga språket i tillräcklig omfattning. För det tredje kännetecknas arbetet inom äldreomsorgen av en allt större betoning på uppföljning och dokumentation av det ­arbete som utförs. Det i sin tur ställer allt högre krav på omsorgs­personalens färdigheter även i skriven svenska.

Att ett mer standardiserat stöd kan behövas för att bedöma språkförmåga, kan dels bero på att detta utgör en allt större utmaning i äldre­omsorgens vardag, dels på att nuvarande lagstiftning inte utgör ett stöd för chefer och rekryterare kring vilka krav de kan ställa gällande det svenska språket. De anvisningar som finns i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd gör gällande att personalen bör ha förmåga att förstå, tala, läsa och skriva svenska. Det är ju en relativt vag formulering som öppnar upp för skilda tolkningar och som inte ger så mycket stöd till cheferna, vare sig vid nyrekrytering eller vid bedömning av språkkompetens bland redan anställd omsorgspersonal.

Vad kan då eventuella språkkrav tänkas bidra med och vad kan det lösa för utmaningar? Låt mig påpeka att jag är försiktigt positiv till ett språktest som ett vägledande stöd, med betoning på vägledning. Det är knappast så att det finns en stor rekryteringspool av människor med ”tillräckliga” språkkunskaper som bara väntar på att bli anställda inom äldreomsorgen.

Andra frågor som väcks handlar om vad som sker om kravet på rekrytering och bemanning inte motsvarar andelen arbetstagare som uppfyller de eventuella språkkrav som ställs. Ytterligare en fråga handlar om hur testet utformas så att den som genomgår det känner sig behandlad med värdighet och respekt. Jag tänker att språktest och språkkrav kan fungera som ett stöd för arbetsgivarna att bedöma eventuellt behov av språkstödjande insatser. Men frågan är vem som ansvarar för detta. Är det den enskildes ansvar, arbetsgivarens ansvar, eller kanske välfärdsstatens ansvar?

Vi har inte råd att förlora personer som har intresset och engagemanget att arbeta i äldreomsorgen, men som inte uppfyller de eventuella språkkrav som kommer att ställas. Redan nu pågår det också flera lovande språkstödjande projekt för personal inom äldreomsorgen, och jag ser fram emot en mer sammanhållen kunskap kring vilka metoder som ger bäst resultat på sikt. Stöd och krav för att bedöma språk kan absolut fylla en funktion, men lär inte ensam lösa ”språkfrågan” i äldreomsorgen.