När fysiken förändras behövs en förändrad fysisk miljö

Med stigande ålder ökar risken för att drabbas av kroniska sjukdomar, demenssjukdomar eller fallolyckor. En naturlig del av åldrandet är att funktionsförmågan gradvis minskar. Det gör den bland annat för att muskelmassan minskar, samtidigt som ligament och senor minskar i elasticitet, kroppens energiproduktion försämras och vi får sämre syn och hörsel.

Ju äldre vi blir desto snabbare sker minskningen av muskelmassa och muskelstyrka. I början märker vi inte av det för vår reservkapacitet är så pass stor, men allt eftersom så kommer vi närmare vår kapacitetsgräns, vilket innebär att marginalerna inte är lika stora längre. Detta tillstånd, som ofta kallas åldersrelaterad sarkopeni, leder till en rad olika funktionsnedsättningar som i sin tur minskar livskvalitet och övergripande hälsa hos äldre personer.

Samtidigt klarar sjukvården i dag av att bota eller lindra sjukdom på ett annat sätt än tidigare. Det betyder att man kan överleva en sjukdom som tidigare ledde till dödsfall. I stället syns en ökning av antalet personer som lever med funktionsnedsättningar av olika grad som ett eller flera restsymtom på dessa sjukdomar.

På individnivå märker vi funktionsförlusten genom till exempel nedsatt styrka i ben och armar, nedsatt balans och nedsatt kondition. Det resulterar i att vi får svårare att delta i samhället. Vi kanske inte hinner över gatan vid grön gubbe, eller så hinner vi inte springa till bussen när vi är lite sena. Kanske orkar vi inte gå till bussen eller mataffären för att dessa ligger för långt från där vi bor.

Koordinationen kan bli sämre och finmotoriken påverkas, vi kanske upplever nedsatt känsel och därigenom tappar saker. Ökad svårighet att uppfatta samtal mellan flera personer kan göra att man drar sig undan. Det blir svårare att se i mörker. Kanske har synen försämrats så mycket att vi drar oss för att köra bil, alternativt att vi inte får köra bil längre. Även vår hjärna åldras och därmed våra språkliga, logiska och spatiala förmågor samt förmåga till problemlösning och beslutsfattande eller olika minnesfunktioner.

I takt med att vår fysiska funktion blir sämre så blir vi mer inaktiva. Inaktiviteten leder till att vi inte deltar på samma sätt längre, varken i samhället och/eller det sociala livet. Depression hos äldre (>60 år) är vanligare för fysiskt inaktiva personer än hos dem som är fysiskt aktiva. Vi klarar till slut inte av att på egen hand ta oss ut ur vårt eget boende, oavsett boendeform. Detta leder många gånger till en icke självvald ensamhet. Ensamheten blir en del av den onda spiral som tillsammans med nedsatt fysisk och psykisk funktion leder till inaktivitet.

En annan faktor som påverkar vår fysiska aktivitetsnivå är fallrisk, eller rädsla för fall. En person som har ramlat uppvisar ofta en stor fallrädsla efteråt. Fallrädsla kan även uppkomma utan att fall har skett. Denna rädsla har en negativ inverkan på vår fysiska aktivitetsnivå då vi väljer att vara inaktiva för att inte utsätta oss för risken att ramla. Till en viss nivå kan det vara positivt, om fall då kan undvikas. Men långsiktigt får det negativa konsekvenser eftersom det innebär att den onda spiralen fortsätter. Personligt lidande och stora samhällskostnader är en följd av fallolyckor, men genom bland annat fysisk aktivitet och träning kan fallolyckor förebyggas.

Det är viktigt att ge sig själv goda förutsättningar för att åldras väl. Att vara fysiskt aktiv som äldre är en avgörande faktor för god hälsa och funktion. Det som hindrar deltagande mest är förmågan att röra sig fritt ute, vilket är avgörande för om man kan fortsätta med sina önskade aktiviteter samt att känna sig självständig. Vi vet också att livskvaliteten skattas högre om vi har möjligheter och förutsättningar att vara delaktiga. (Men det är så klart olika mellan individer vad vi vill och önskar att vara delaktiga i.)

Att vara fysiskt aktiv är en förutsättning för att bibehålla de funktioner vi har, som muskelstyrka och kondition. Det vi inte använder förlorar vi. Vi behöver träna styrka, kondition och rörlighet, precis som yngre personer. Äldre som tränar balans och benstyrka löper mindre risk att råka ut för fallolyckor.

Träning är när vi utför planerade aktiviteter med syftet att förbättra exempelvis muskelstyrka eller kondition. Det kan översättas till fysisk aktivitet i många vardagliga situationer: att gå till affären och handla, ta dagliga promenader, arbeta i trädgården. Att gå i trappor, bära matkassar, och att resa sig upp från sittande till stående flera gånger om dagen är andra aktiviteter som hjälper till att bibehålla till exempel muskelstyrka.

När vi blir äldre vistas vi alltmer i vår närmiljö. Vår fysiska kapacitet förändras och hur vi gestaltar boendemiljön får en stor betydelse för vårt vardagsliv.

För att så många som möjligt ska känna sig delaktiga behövs en miljö som uppmuntrar och stimulerar till fysisk aktivitet samt kännetecknas av tillgänglighet. Hur samhället planerar när- och bostadsmiljö har stor påverkan på hur vi kan vara aktiva och delta i samhället och vårt sociala liv.

Det möjliggör att vi, genom att vara fysiskt aktiva så länge som möjligt, bibehåller våra förmågor längre och därigenom skapar förutsättningar för att ha en god hälsa senare i livet.