Risk för ofrivilligt utanförskap

I takt med att samhället monterar ner traditionella sätt att köpa tjänster, kontakta myndigheter och sjukvård och ersätter dessa med digitala lösningar ökar risken för människors utanförskap. Sverige står inför en stor utmaning i att se till att vara uppkopplad också betyder att man kan vara en aktiv deltagare i samhället. Resultat från intervjuer med äldre visar hur kompetens att uträtta bankärenden, beställa varor och tjänster, hålla kontakt med sjukvården och att resa och delta i kulturella evenemang ofta är beroende av kedjor av kontakter i flera led.

En sådan kompetens, lånad av andra, blir sårbar och ökar risken för att levnadsstandarden och självständigheten hos dem som inte behärskar tekniken själva eller avstår från den starkt påverkas. Nya aspekter av oberoende blir aktuella. Det räcker inte att vara ekonomiskt oberoende eller klara sig utan dagligt stöd i vardagen. Här har samhället genom en snabb digitalisering skapat ett beroende av digital kompetens för att leva ett liv man är van vid.

I en intervjustudie har jag sökt svar på hur en markant lägre internetanvändning bland äldre yttrar sig som konsekvenser i vardagen och hur det påverkar möjligheterna att delta i samhället fullt ut. Först med den kunskapen kan samhället anpassa sina insatser för att minska klyftorna.

I studien intervjuades ett tjugotal personer (65+) om hur de upplevde möten med digital teknik i sitt vardagsliv och hur de påverkades av digitaliseringen. Ur intervjuerna växte en bild av vad som för dessa individer var möjligt att klara själv, vad som upplevdes vara nåbart med hjälp av andra och vad man upplevde inte var möjligt att göra eller fråga efter.

Den stora skillnaden går mellan att känna till vad man står utanför och eventuellt kan ändra när i stället ett marginaliserat deltagande innebar en uppgivenhet, en avsaknad av handlingar för att kunna delta och inkluderas. Ett marginaliserat deltagande var vanligast i intervjuerna och karaktäriserades också av en självpåtagen skuld hos många för att befinna sig i det utanförskap de upplevde.

Sverige har en av världens högsta internetanslutningsgrader med 91 procent som har bredbandsanslutning i hemmet och 93 procent som har tillgång till dator hemma. Dessa och motsvarande siffror möts vi ofta av, men vi stannar sällan upp för att fundera över vad siffrorna är ett mått på. De ger naturligtvis olika aktörer ett alibi att styra över sin verksamhet till internet utan att beakta eller ta hänsyn till att ”tillgång till” inte alls behöver betyda ”möjligheter att använda”.

En minskad användning av digital teknik är tydlig bland äldre i jämförelse med andra åldersgrupper, men äldre kan heller inte betraktas som en homogen grupp. Minst användning inom gruppen äldre finner vi bland lågutbildade och personer med funktionsvariationer. Inga större skillnader finns mellan könen men kvinnor anger oftare än män att de saknar kunskap och därför avstår från att använda digital teknik.

Andra studier, precis som röster från intervjuerna, visar också att språket som associeras med digital teknik avskräcker och påverkar människors självkänsla. De intervjuade upplevde också att de alltid förlorade ekonomiskt på de lösningar som erbjöds eller som man upplevde sig tvingad in i. Antingen står man med en ansenlig kostnad för att få tillgång till tekniken eller så straffas man med avgifter för icke-digitala betalningsmöjligheter – i den mån de existerar.

Krissituationer orsakar också oro och osäkerhet samt åtgärder från den enskildes sida. De intervjuade berättade om problematiska situationer med stora vattenläckor, förändringar i bussnätet och minskad framkomlighet på grund av stora grävarbeten där radion hänvisade till internet för att få reda på var exempelvis vattenbilar var uppställda. I vissa fall hade grannar på eget initiativ tagit sig för att gå runt och meddela äldre grannar. Här kan vi se en förskjutning av ansvar från samhället till individen själv.

Personlig ekonomi och att ha kontroll över ekonomin verkade i denna grupp av äldre vara en motivation att ta sig an eller tvingas ta sig an den digitala tekniken. Hälsosektorn var ett område där de intervjuade beskrev ett väldigt lågt eller inget engagemang. Här krävs, ansåg man, både betalkort, en e-post adress och mobilt bank-id för att kunna utnyttja vårdtjänster och här upplevdes trösklarna för användning mycket höga.

Ingen i denna grupp refererade heller till behovet av att kommunicera med familj och vänner, vilket kanske kan förklaras av att studien genomfördes i en mindre stad där sociala sammankomster och telefon fortfarande verkade fylla det sociala behovet.

En oroande mängd intervjuade gav uttryck för att de inte konsumerade kultur som radio, tv, tidningar, konserter och utställningar i samma utsträckning som man gjort tidigare i livet. En så självklar sak som att kunna titta på tv har också blivit svårare och involverar många beslut, olika produkter som måste fungera ihop och olika supportfunktioner, vilket resulterat i att några intervjuade skickat tillbaka sin digital-tv-box.

Samma sak gällde även kommunikation, där man ofta avstod från att resa eller bytte från exempelvis tåg till buss då busslinjernas biljettförsäljning och information upplevdes som lättare.

Så trots ett stort utbud av kultur har det också skapats klyftor som behöver överbryggas för att komma åt utbudet. För en del individer fungerar en tidigare arbetsplats som en viktig väg till den kunskap och internetuppkoppling man behöver, men skapar också oro kring hur länge sådana lösningar kan vara tillgängliga för dem.

Endast två av de intervjuade gav uttryck för ett självständigt deltagande. När de reflekterade över vad som utgjorde en fördel för dem i jämförelse med andra nämndes just den egna erfarenheten. De menade att i samtal med vänner så fastnar diskussionen i ”prylarna”, och i uttalanden från vänner om att man kan klara sig utan dem (smartphone, dator, surfplatta, digital-tv), utan att närma sig frågan om vilka behov, önskningar eller krav man har för att sedan kunna diskutera en lösning.

Tillgång till digital teknik är en nödvändighet för att delta i samhället i dag men också en otillräcklig aspekt. Det är viktigt att beakta vad samhället erbjuder för människors möjligheter till deltagande när vi bedömer förutsättningar att fortsätta leva ett gott liv.

Jag föreslår åtgärder som stödjer direkt problemlösning i människors vardag snarare än att sätta grupper av individer i mindre genomtänkta utbildningssituationer. Samhället behöver bättre utnyttja styrkan i informella och sociala nätverk, möta just direkta problem och arbeta med arbetslivet och andra samhällsaktörer i närsamhället för helhetslösningar och inte minst respektera rätten till ett rikt liv – i livets alla skeden.