Självkänsla och kognition hos äldre med adhd

När man studerar adhd hos äldre stöter man ofta på individer som fått sin diagnos i vuxen ålder och inte sällan i samband med att ett av deras barn eller barnbarn diagnosticerats. Ofta beskriver dessa patienter att de känt sig missförstådda under sin uppväxt och många har haft kontakt med psykiatrin flera gånger under uppväxttiden eller tidig vuxenålder. De har då ofta fått andra diagnoser såsom depression, ångest och ätstörningar, men ingen har misstänkt att de har adhd.
Även om kunskapsläget kring adhd hos äldre har blivit bättre under de senaste tio åren är det fortfarande mycket som återstår att studera. Det bör anses vara ett högprioriterat område att utveckla bättre metoder för att upptäcka adhd hos äldre, samt att utveckla psykosociala behandlings­metoder som tar hänsyn till olika åldersgruppers unika behov.

Så vad har tidigare forskning kunnat visa om adhd hos äldre? För det första så bör man konstatera att vi vet betydligt mindre om adhd hos äldre jämfört med vad vi känner till om denna diagnos hos barn och ungdomar. Det man känner till är att en ganska stor andel fortsätter att uppfylla kriterierna för adhd genom hela livet. Det finns även en betydande grupp som upplever att adhd-symptomen inte kvarstår i lika hög utsträckning i äldre ålder, men som dock har klara svårigheter att klara av vardagslivets utmaningar, ofta på grund av underliggande neuropsykologiska svårigheter såsom bristande arbetsminne.

Tidigare studier i Nederländerna och Sverige har visat att äldre med adhd, precis som yngre med adhd, oftare är deprimerade, ensamma, har låg utbildningsnivå och problem med sociala relationer.

För att förbättra kunskapsläget har vi inom min forskargrupp under de senaste åren genom­fört två studier kring adhd hos individer i åldern 60–75 år. Till skillnad från andra studier inom detta område inkluderade vi utöver äldre med adhd dels en grupp av yngre vuxna (18-45 år) med adhd och dels en grupp äldre vuxna utan någon psykiatrisk diagnos. På detta sätt kunde vi både studera effekter av ålder och adhd.

I den första studien undersökte vi exekutiva funktioner (se faktaruta) genom olika tester och frågeformulär. Resultaten visade att äldre med adhd genomgående presterade sämre jämfört med äldre utan någon diagnos. I jämförelse med yngre med adhd presterade äldre med adhd lika bra vad gäller arbetsminne och planeringsförmåga, men äldre med adhd hade dock bättre förmåga till impulskontroll och flexibilitet.

Utöver exekutiva funktioner studerade vi även något som kallas delay aversion. Det finns ingen bra översättning av detta begrepp på svenska men det handlar om förmågan att kunna vänta på en belöning. Om man har problem med delay aversion så föredrar man en liten belöning som man får genast, jämfört med en större belöning som man måste vänta på. En stor mängd tidigare forskning på barn, inklusive studier från min forskargrupp, har visat att individer med adhd har större problem med delay aversion jämfört med dem utan en adhd-diagnos och att detta inte bara beror på att de är impulsiva. Även vår studie av äldre vuxna med adhd fann att de hade mer problem med delay aversion jämfört med äldre utan någon psykiatrisk diagnos. Resultaten visade även att delay aversion är ett betydligt större problem hos yngre vuxna med adhd jämfört med äldre vuxna med adhd.

När man tolkar resultaten från ovan nämnda studie som undersökt adhd hos äldre är det viktigt att poängtera att vi i denna har undersökt hur deltagarna presterar i relation till vad som anses vara normalt utifrån deras ålder. Våra fynd visar alltså inte att äldre med adhd i absoluta termer presterar bättre än yngre med adhd, men de har en mindre nedsättning än yngre med adhd i förhållande till vad man kan förvänta utifrån deras ålder.

Dessa fynd pekar på vikten av att undersöka minnesförmågor hos äldre med adhd, samt att framtida forskning bör följa individer över tid. Normalt åldrande innebär en försämring av minnet och det är därför viktigt att studera i vilken utsträckning detta påverkar äldre med adhd, som i många fall alltså har sämre minnesförmågor än andra till att börja med.

I den andra studien som vi genomfört undersöktes självkänsla i samma tre grupper. I denna studie användes ett frågeformulär som är särskilt utformat för att studera livskvalitet hos individer med adhd. Det inkluderar frågor kring hur man ser på sin livssituation, hur väl man klarar av vardagssysslor, sociala relationer, och mental hälsa (till exempel hantering av känslor). Resultaten visade att äldre med adhd hade sämre självskattad livskvalitet jämfört med äldre utan någon diagnos avseende alla de aspekter som mättes. Jämfört med yngre vuxna med adhd fanns inga skillnader, förutom att äldre med adhd ansåg sig ha bättre mental hälsa. Även i denna studie mättes exekutiva funktioner och resultaten visade att ju större problem med exekutiva funktioner desto sämre självskattad livskvalitet.

Resultaten pekar på att sämre livskvalitet är kopplat till adhd även hos äldre vuxna, men att det finns vissa aspekter som äldre lärt sig att hantera bättre än yngre med samma diagnos. I detta sammanhang bör man också påpeka att de individer som väljer att delta troligen har något mindre problem än genomsnittet. Man vet till exempel att adhd är kopplat till ökad risk för missbruk och kriminalitet och dessa personer når man sällan i forskningsstudier. Risken är därför stor att vi i våra studier snarare har underskattat än överskattat vilka problem som äldre med adhd har. Mycket tyder således på att adhd bör betraktas som en diagnos som ofta har stor negativ påverkan på dagligt fungerande över hela livsspannet.

Internationella riktlinjer för hur adhd hos vuxna ska diagnosticeras och behandlas har nyligen publicerats av Kooij och kollegor. De betonar vikten av att vuxna med adhd har tillgång till multimodal behandling såsom till exempel en kombination av medicinsk behandling och kognitiv beteendeterapi. Man påpekar också vikten av att samhället arbetar mot de fördomar och stigma som fortfarande är kopplade till adhd , inte minst när denna diagnos förekommer hos grupper som man inte vanligtvis associerar med diagnosen, såsom äldre.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns stöd för att adhd ofta innebär kvarstående svårigheter även senare i livet avseende till exempel exekutiva funktioner, förmåga att hantera vardagslivet och livskvalitet. Vi behöver ökad kunskap för att kunna stötta äldre med adhd på ett bra sätt, särskilt som ålderdomen ofta innebär ökade problem att hantera vardagen på grund av till exempel allvarlig sjukdom och förlust av partner.

Inom min forskargrupp hoppas vi kunna bidra med ytterligare kunskap inom detta område genom att göra en uppföljning av de individer som deltog i våra tidigare studier. Detta skulle ge oss möjlighet att undersöka hur deras adhd symptom och nedsättningar i vardagen utvecklas över tid och på så sätt få ökad kunskap kring vilka stödinsatser som behövs för äldre med adhd.