Familjen, marknaden och staten

Före 1956, det vill säga under fattigvårdsepoken och en bra bit därefter, fanns det liksom i dag tre alternativ för fattiga och/eller hjälpbehövande äldre: familjen, marknaden och det offentliga, i den ordningen. Därtill kom inte så få äldre som inte fick den hjälp eller omsorg de behövde – misär har alltid varit ett alternativ, även bland dem som hade anhöriga.

Allt detta framgick tydligt i den fantastiskt intressanta kartläggning som gjordes av 1952 års åldringsvårdsutredning. Den befolkningsrepresentativa intervjuundersökningen gjordes med hjälp av lokala förtroendevalda och hade 0,8 procent bortfall.

Det realiserades ändå på 1950-talet, en milstolpe var antagligen Landskommunernas förbundskonferens 1951, där dess direktör Sixten Larsson uttryckte att ”möjligheterna till hemvård bör utnyttjas så långt som möjligt”. Visserligen var det svårt att ordna på landsbygden, men ”vård hos släktingar mot god ersättning är en väg man borde gå”.

Han ansåg också att man borde ”prova ett mellanting mellan pensionärshem och ålderdomshem /med/ kollektiva hjälpanordningar” [SvD 17/11 1951]. (Det senare låter bekant…) Vid den här tiden tillskapades hemsjukvårdsbidragen – fast ersättningen knappast var god – och senare tillkom anhörigsamariterna, en stor grupp in på 1980-talet.

Ungefär en tiondel av de äldre 1954 hade icke-tillgodosedda hjälpbehov, under senare decennier bara någon procent. En del hade barn boende i närheten, men fick ingen hjälp av dem; undersökningen kartlade familjesituationen i detalj.

Jag har använt de 18 intervjuer som gjordes i Huddinge kommun för en mer ingående analys och den bekräftar den allmänna bilden av att många äldre levde under mycket knappa villkor eller i vad som i dag skulle ses som misär. En sak man sällan tänker på numera är att bostadsstandarden var så usel ända in på 1970-talet och värst var den för de äldre.

En ny kartläggning i Huddinge gjordes 1965, påyrkad av kommunens starka kvinna Anna Lewén-Eliasson, också riksdagsledamot och aktiv i Socialpolitiska kommittén. Man skulle ”särskilt beakta åldringarnas önskemål och behov”.

Men genomsnittstal är oss till föga nytta, det man egentligen vill veta är chansen att få hjälp när den väl behövs. Det är där det skaver i samtiden. Omkring 1950 befann sig som nämnts sex procent av de äldre i någon form av institutionsboende och ungefär dubbelt så stor andel slutade sitt liv där, med eller mot sin vilja.

Många av dem var ogifta, barnlösa eller på annat sätt i en svag familjesituation. I dag anlitar cirka åtta av tio äldre den offentliga omsorgen i en eller flera former innan de går bort.

Ekvationen går ihop därför att dagens vårdtider är så mycket kortare än de var på 1950-talet och ett par årtionden framåt. Dessutom är det många som använder andra typer av offentlig omsorg såsom färdtjänst, matdistribution, trygghetslarm etc, men utan att ha hemtjänst.

Det går inte att förstå omsorgsmönstren utan kunskap om de äldres familjeband, främst naturligtvis partnern och barnen, men också syskon och andra. För de två förstnämnda familjebanden finns data från några valda tidpunkter för hela den svenskfödda befolkningen som är folkbokförd i Sverige (tabell 1). Den som har en partner får vanligtvis vid behov omsorg av denne/denna och vi finner lika många av båda könen, få av dessa äldre använder offentlig omsorg och då oftast bara kortvarigt.

Och allt fler har en partner. Efter en nedgång på 1970–1980-talen – avspeglande extremt låga giftermålstal bland dem som växte upp i början av seklet – är det också allt fler äldre som har barn. Och allt fler har både partner och barn, allt färre saknar bådadera.

Allt detta är goda nyheter för de många kommuner som har skurit ned på omsorgen! (Många äldre har också syskon, men dem förbigår vi här.)

En vanlig föreställning är att allt fler äldre bor ensamma (och känner sig ensamma). Fakta är att andelen ensamboende äldre har minskat från cirka 40 procent på 1980-talet, till dagens dryga 32 procent. En annan föreställning är att barnen bor så långt bort, även därom vet vi besked.

Andelen äldre som bor tillsammans med barn har minskat dramatiskt, från 27 procent år 1954, till nio procent år 1975 och dagens cirka två procent. Ofta handlar det som sagt inte om omsorg för den äldre parten, då eller nu. Men barnen har inte flyttat så långt bort, minst en tiondel har dem i det omedelbara grannskapet. Många, yngre som äldre, styr sina flyttningar efter tillgången på anhöriga (tabell 2).

Omvänt är det allt fler medelålders personer som har föräldrar i livet och har dem i närheten. År 1984 hade 40 procent i åldersgruppen 45–64 år föräldrar i livet, 15 procent hade dem inom 15 kilometers avstånd; 20 procent inom 50 kilometer. År 2015 hade 66 procent av denna åldersgrupp föräldrar i livet, 35 procent hade dem i den egna kommunen. Detta i sig implicerar mer omsorg för föräldrar, allt i övrigt lika.

Det är i detta perspektiv föga förvånande att anhörigomsorgen varit stadd i ökande, vilket minst lika mycket torde bero på den stegrade tillgången på anhöriga som på de mer omtalade nedskärningarna av den offentliga omsorgen.

Sannolikt ser vi en produkt av bådadera: I 1975 års kartläggning var det påfallande många hjälpbehövande äldre som enbart använde offentlig omsorg. Bilden av familjens stora och sannolikt växande betydelse går på tvärs med mångas idé om den svenska statsunderstödda individualismen. Att vara beroende av anhörigas omsorg och eventuella välvilja har ett pris, men det har även den offentliga omsorgen. Det är begripligt att människor inte vill vara beroende enbart av anhöriga eller enbart av staten, det underlättar mångas önskan att sprida tacksamhetens börda.

De äldre vårdar ofta en partner och i hushåll med enbart partner – det vanliga i Sverige – är omsorgsgivarna lika många av vardera könet, i såväl Sverige som Spanien, England och USA, de länder vi har data för. Ibland hjälper de varandra, det går inte att urskilja givare respektive mottagare.

Nya rön tyder på att en växande del av all omsorg utförs inom gruppen äldre, sannolikt avspeglande de demografiska förskjutningarna och generellt förbättrad hälsa. Vid sidan av allt detta har marknaden återkommit i omsorgspanoramat, ofta överlappande både den offentliga omsorgen och familjen, och tycks ha blivit vanligare:

”Jag söker med ljus och lykta efter en glad och trevlig person som kan lösa av mig dag- eller kvällstid med att sällskapa med min handikappade man. Han är glad och snäll men trött. Han är 74 år. Vi bor i Vasastan.”  – Annons i Mitt i Huddinge, 22 maj 2018

Sett i det längre perspektivet har nog omsorgen blivit bättre, både de offentliga insatserna och de som bjuds av den växande anhörig- och familjekretsen. Och egendomligt vore det väl annars, med den allmänna standardhöjning vi har haft under perioden?

Känslan av att vi nu är vid vägs ände, med resurs- och kvalitetsproblem, betyder att vi måste skaffa oss bättre kännedom om familjers och enskildas livsvillkor och önskemål. Dessa kanske måste klara sig själva i större utsträckning.