Bridge employment – ett fortsatt arbetsliv

I Sverige präglas samhällskontexten av förlängd livslängd, förbättrat hälsotillstånd, mindre fysiska arbetskrav, förändringar i socialförsäkringsregler (där förskjutning av pensioneringen premieras) men också demografiska trender som ger ökat tryck på finansieringssystemen. Pensionssystemet har förändrats från ett system där största ansvaret för rimlig pensionsnivå tillskrevs samhället, till ett system där individen får ta större ansvar för sin framtida pensionsnivå. Därför kommer incitamenten när det gäller att arbeta längre öka på individnivå.

Men hur ska det möjliggöras och för vem är det möjligt? Vid 67 år upphör per automatik all tillsvidare anställning hos arbetsgivaren, enligt lagen om anställningsskydd, las, så vad återstår då för dem som både kan och vill arbeta längre?

För att bridge employment ska vara möjlig krävs att tre organisationsnivåer är i synergi och inte motverkar varandra, se figur på nästa sida. Individen måste ha förmåga och vilja att arbeta längre, medan arbetsgivare och samhällskontext måste erbjuda möjligheter och förutsättningar för att arbeta efter uppnådd pensionsålder. Men hur ser det egentligen ut?

Av en nyligen genomförd litteraturöversikt av internationell forskning om bridge employment framkommer att de som arbetar efter uppnådd pensionsålder har några saker gemensamt. De är vid god hälsa, är intresserade av att tjäna pengar, har bra utbildning och en kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Andra bakomliggande orsaker kan vara mer socialt betingade, som att upprätthålla grupptillhörighet, roller och aktiviteter, eller att maka/make fortfarande arbetar. Men det finns också en grupp med låg utbildningsnivå och låglönejobb som måste arbeta av ekonomiska skäl för att pensionen inte räcker till.

Arbetsplatser som behåller sina anställda efter uppnådd pensionsålder erbjuder god ersättning och visar uppskattning för de anställdas erfarenhet och kompetens. De erbjuder också bra arbetsmiljö, flexibel arbetstid, hälsofrämjande insatser och möjligheter att upprätthålla och förnya kompetens.

Men det finns också ”bortmotande” arbetsplatser som präglas av stress, höga fysiska och kognitiva arbetskrav, bristande socialt stöd och negativa attityder – till exempel att äldre arbetstagare är teknikfientliga, mer utsatta för arbetsplatsolyckor och mindre villiga att anamma ny kunskap.

Flest uppdrag utförs åt privatkunder, men det förekommer också företagstjänster. Intressant nog säger de flesta att de uppdrag man utför inte liknar dem man utfört i sitt tidigare yrkesliv, men att man genom sina uppdrag i stor utsträckning får uppskattning för sitt yrkeskunnande.

De vanligaste privattjänsterna handlar om städuppdrag, trädgårds- och hantverkstjänster. För tjänster åt företag tillkommer uppdrag som trafik-/kundvärd, fastighetsservice/ underhåll, men också uppdrag i form av it-tjänster, kontor/reception, ekonomi/administration och chaufförsuppdrag. Flest personer väljer att arbeta 10–25 timmar per månad, men de som arbetar mindre än 10 timmar är fler än de som arbetar mer än 25 timmar. En tredjedel skulle vilja arbeta mer än de gör i dag.

När det gäller motivation till att arbeta instämmer man i hög grad i att ”det är roligt att få nya utmaningar” och att man också ”saknat den sociala samhörigheten i arbetslivet”. Man anser i stor utsträckning att arbetet bidrar till välmående och balans mellan olika aktiviteter i vardagen. Även om de flesta menar att man arbetar för att inkomsten ger det lilla extra i tillvaron, finns det ett betydande antal som arbetar för att pensionen inte räcker till.

Tvärtemot vad internationell forskning visar är inte partnerns jobb en anledning till att man väljer att arbeta efter uppnådd pensionsålder.

Där ligger ett stort ansvar hos arbetsgivaren att se till att skapa förutsättningar för kontinuerligt lärande på arbetsplatsen och att i god tid, redan i yngre åldrar, förebygga arbetsplatsolyckor, förslitningsskador och utmattningssyndrom. Det är särskilt viktigt bland dem som har fysiskt tunga arbeten eller kontaktyrken, för att möjliggöra ett förlängt arbetsliv för flera än en liten exklusiv grupp i samhället.

All form av ålderism måste också bekämpas, såväl på arbetsplatsen som i samhället i stort, då det har visat sig vara en mer bortmotande faktor än annan diskriminering som exempelvis handlar om etnicitet eller kön. Här har även media ett betydande ansvar. Det är också dags för statsmakterna att ta ett beslut som innebär att alla de som vill och kan bidra med kompetens och erfarenheter till arbetsplatsen, efter 67 år fyllda, verkligen får möjlighet att göra det.

Att man från en dag till en annan ska förlora sitt värde på arbetsmarknaden är inte bara helt osannolikt utan också ett resursslöseri som samhället inte har råd med.