Vid 67 sätter lagen punkt

Temat för detta nummer – att vara eller inte vara pensionär – tycks förutsätta någon form av valfrihet från individens sida. Men, hur är det med den saken? Ett sådant val bygger på många olika förutsättningar. Några är förstås av mer personlig art, medan andra har att göra med hur rättssystemet är utformat i olika avseenden. Det är om några av dessa rättsliga aspekter denna artikel ska handla.

De åldersgränser som nämns är just nu under politisk omprövning, men även efter en eventuell höjning skulle systemet som sådant kvarstå.

Och, pensionssystemet innehåller många incitament för att skjuta upp pensionsuttaget så länge som möjligt. Pensionen ökar väsentligt under resterande år som pensionär om vi väljer att arbeta ytterliga något eller några år efter 65.

Aktivt åldrande – att vi är aktiva på arbetsmarknaden högre upp i åldrarna – är en viktig strategi för framtiden både i ett EU-perspektiv och i det svenska perspektivet nu när befolkningen hastigt blir allt äldre. Inom bara några få decennier kommer den så kallade försörjningskvoten att stiga, så att vi går från en situation där i genomsnitt fyra förvärvsaktiva vuxna försörjer en pensionär till att det bara blir två som gör det. Ett uthålligt samhälle kräver att vi jobbar längre än förr, annars blir pensionsutgifterna helt enkelt för stora.

Pensionerna utvecklades tidigt just som ett komplement till arbetslivet, medan arbetslivet självt kan sägas följa sin egen logik. Här kommer arbetsrätten in – det vill säga de regler som styr förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. I ljuset av ett aktivt åldrande ställs vi inför följande mer specifika frågor:

1. Hur ska man få individen att över huvud jobba fram till pensionsåldern. (I dag ligger den genomsnittliga pensionsåldern faktiskt under 65 år.)
2. Hur ska man få individen att fortsätta jobba efter uppnådd pensionsålder?
3. Hur ska man underlätta anställning av äldre mer allmänt?

Om vi nu förutsätter att man faktiskt kan jobba fram till pensionsåldern och då också har en anställning. Vad är det egentligen som gäller ifall man vill fortsätta ytterligare en tid? Ja, då är det anställningsskyddslagens (las) regel om ofrivillig pensionering, den så kallade 67-årsregeln, som vi har att förhålla oss till – en regel om att man kan tvingas lämna sin anställning vid en viss ålder.

Här gäller alltså redan i dag en högre ålder än 65, men i samband med att en anställd i tillsvidareanställning fyller 67 år har arbetsgivaren rätt att avsluta anställningen bara just därför. Normala krav på saklig grund för uppsägning gäller alltså inte. Och skulle arbetsgivaren inte använda sig av denna möjlighet att avsluta anställningen vid 67 så är anställningsskyddet därefter försvagat. Uppsägningstiden är bara en månad och man har inte längre skydd i regler om turordning och företrädesrätt till återanställning vid arbetsbrist.

Finns det då inte förbud mot åldersdiskriminering tänker du kanske. Jo, men till skillnad från vad som brukar gälla för diskrimineringsförbud (på grund av kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning eller sexuell läggning) så kan direkt åldersdiskriminering också fortsatt rättfärdigas under vissa omständigheter.

Skyddet mot åldersdiskriminering är alltså svagare utformat än när det gäller andra grupper. Dessa regler hittar du i den svenska diskrimineringslagen och – i bakgrunden – i ett EU-direktiv som förbjuder diskriminering i arbetslivet.

Ytterst är det EU-domstolen och den svenska arbetsdomstolen som avgör vad som även i fortsättningen ska anses utgöra berättigad särbehandling på grund av ålder. Det finns nu flera domar i EU-domstolen som klart visar att ofrivillig pensionering – alltså en skyldighet att lämna anställningen vid en viss ålder som ligger kring 65 år – är helt ok. I USA, förebilden för förbudet mot åldersdiskriminering i Europa, är det i princip inte längre tillåtet med en sådan bortre gräns för arbetslivet.

Varför tillåter åldersdiskrimineringsförbudet då fortsatt ofrivillig pensionering? Det verkar ju strida mot idéerna (och behovet!) av aktivt åldrande. Varför upprätthåller man inte diskrimineringsförbudet? Ett skäl är att då måste även uppsägningar i hög ålder prövas mot kravet på saklig grund. Här har EU-domstolen fört fram risken för kränkande situationer när den anställdes kompetens och förmåga ställs i centrum för prövningen.

Klart är att en regel som den svenska, att sjukdom och ålder i sig inte är saklig grund för uppsägning, i så fall knappast kan upprätthållas. Risken är också att anställningsskyddet försvagas mera allmänt – varför vänta tills någon fyllt 67 med att ingående pröva kompetens och förmåga? Avsaknaden av en bortre parentes skulle också göra arbetsgivare alltmer  intresserade av otrygga anställningsformer när anställda kommer upp i åldrarna.

Otrygga anställningsformer – så kallade tidsbegränsade anställningar eller visstidsanställningar – har med åren blivit allt vanligare på arbetsmarknaden som ett uttryck för tilltagande flexibilisering. Det handlar om att fasta anställningar/tillsvidareanställningar ersätts med kortare tidsbestämda anställningar utan anställningstrygghet.

För att återgå till vår fråga – att vara eller inte vara pensionär. Före 67 års ålder avgörs frågan av om du alls har en plats i arbetslivet och hur mycket du kan eller orkar. Villkoren på arbetsplatsen är förstås sedan också avgörande för om du alls vill fortsätta jobba när du i stället kan välja pension.

Men, känner du att du kan och vill jobba är dina möjligheter alltså begränsade efter fyllda 67. Du har inget att sätta emot om din arbetsgivare väljer att avsluta din anställning. Visst kan du fortsatt söka nya anställningar, men risken är att du erbjuds  kortare visstidsanställningar eller – och då i strid med åldersdiskrimineringsförbudet – att din ansökan helt enkelt läggs åt sidan.

Den dag när vi har ersatt rådande pensionsnorm – du har både en rättighet och en skyldighet att gå vid 65/67 – med en pensionsnorm som är bättre anpassad efter samhällets behov – du har en skyldighet att arbeta så länge du kan och orkar, och, att gå i pension är ett individuellt val – är fortfarande långt borta.