”De som är 65 tror att pensionärsföreningarna är för gamlingar”

Intervjuerna i vår studie genomsyrades av berättelser om att inte känna sig som pensionär. Berättelser om att man var aktiv och inte ”satt och rullade tummarna” var vanliga. Det berättades om träning, umgänge, hobbyer och olika typer av frivilliginsatser. De intervjuade tog hand om barnbarn, skötte gårdar och hem, och hade i vissa fall deltidsarbeten.

Överhuvudtaget beskrevs pensionen som en period i livet då det fanns ”tid att vara aktiv”. Trots detta var de alltså också måna om att påpeka att de inte kände sig som pensionärer. De skilde mellan den formella positionen och identiteten som pensionär: ”Nej, du vet jag känner mig inte som en pensionär faktiskt, det gör jag inte. Men jag vet att jag är.”

En del pekade dock också på hur detta fick negativa konsekvenser, bland annat var det svårt för lokala pensionärsorganisationer att rekrytera nya medlemmar eftersom ”de som är 65 tror att pensionärsföreningarna är för gamlingar!”

Ungdomlighet och aktivitet var alltså centralt i föreställningarna om ett idealt pensionärskap, men det var också ekonomisk kontroll. Det fanns en tendens i intervjuerna att närmast be om ursäkt för att sakna kontroll över pensionens storlek och delar. Att inte känna sig som pensionär handlade inte bara om disidentifikation med en negativt laddad stereotyp.

Det handlade också om upplevelsen av att inte leva upp till kraven på att vara en god pensionär, och därför känna sig ”misslyckad”. En del av de intervjuade uppehöll sig vid hur deras beslut om pension var illa underbyggda eller att de kände sig osäkra på vad det egentligen var för pengar de fick.

Det finns studier som visar hur sådan osäkerhet och känsla av informationsbrist gärna skylls på ansvariga myndigheter. I våra intervjuer tog de intervjuade oftare på sig ansvaret själva. En kvinna reflekterade över sin svårighet att fylla i blanketter och förklarade sin brist på kontroll med detta.

Flera beskrev hur de inte förstått vikten av att spara eller att de skjutit bort alla tankar på pension tills det verkligen var dags. En berättade hur hon stoppat alla papper i en pärm som hon inte vågade öppna. Någon kände sig lurad och dum efter att ha följt råd från en vän som sagt sig veta hur systemet fungerade.

Inom ramen för forskningsprojektet har vi även intresserat oss för villkor för förlängda arbetsliv och jämförde därför pensioneringstidpunkt mellan olika regioner. I siffrorna ser vi att personer bosatta i städer och särskilt storstäder pensionerar sig senare än personer som bor på landsbygden. Vi ser också att högutbildade jobbar längre, men detta kan inte helt förklara de regionala skillnaderna utan det visar sig att vilken region man bor i påverkar tidpunkten för pension även om vi tar hänsyn till utbildningsnivån.

De regionala skillnaderna blir ännu tydligare om vi inkluderar dem som lämnar arbetsmarknaden genom arbetslöshet, förtidspension eller sjukpenning i de äldre åldersgrupperna. Detta tyder på att förutsättningarna för att jobba längre skiljer sig mellan stad och landsbygd.

I intervjuerna frågade vi också om möjligheten att fortsätta förvärvsarbeta och om tankar kring förslagen om höjd pensionsålder. Eftersom aktivitet beskrivits som så centralt förväntade vi oss kanske en positiv inställning till detta. En del var också positiva, särskilt de som uppfattade att de hade stor kontroll över sina arbetsuppgifter och som trivdes med dessa, men det var också vanligt att inta en kritisk hållning. Kritiken berörde ofta att förslag om höjd pensionsålder var ett hån mot dem som av olika skäl inte kunde arbeta längre.

Flera intervjuade hade erfarenheter av tunga arbeten och hade gått tidigare i pension just på grund av detta, trots påverkan på den privata ekonomin. Även personer som själva var friska uttryckte kritik. De berättade i stället om vänner, grannar och hypotetiska andra vars arbetssituation var sådan att de omöjligt kunde arbeta upp i hög ålder. Ett förslag om att höja pensionsåldern framstod då inte så mycket som en möjlighet utan snarare som ett tungt och orättmätigt krav från överheten som ”berövar oss äldre en rättighet”, som en man uttryckte sig.

Intressant i sammanhanget var att det huvudsakligen var manligt kodade arbeten som gavs som exempel på ”tunga jobb”, exempelvis att arbeta i skogen eller på byggen. Samtidigt var det bland de intervjuade framför allt kvinnor som hade erfarenheter av att ha slitit ut sig i tunga jobb inom vård och omsorg. Dessa erfarenheter beskrevs när kvinnorna berättade om sina liv, men de gavs inte som exempel på tunga jobb.

Ett annat argument som gavs mot höjd pensionsålder handlade om lokala förhållanden. De intervjuade bodde alla i mindre byar och samhällen på den norrländska landsbygden och framförde hur arbetstillfällen var en bristvara. De var alla väl medvetna om situationen med en åldrande och minskande befolkning, och med neddragningar av lokal service.

Ur det perspektivet framstod det som alltför egennyttigt att fortsätta jobba i hög ålder, eftersom det tänktes innebära att arbete togs från någon annan: ”Det är ju förjävligt om jag kan föda mig själv på pension [och ändå lönearbetar] och så går det nån arbetslös som hade kunnat ta mitt jobb va, som är 20, 25 år!”

Vi tolkade den här typen av formuleringar som solidaritet och som ett uttryck för lokala villkor som skiljer landsbygder från urbana regioner. Men vi såg det också som ett slags protest. Genom att beskriva hur höjd pensionsålder var ett hån mot hårt arbetande människor, eller hur den skulle slå orättvist mot de unga i Norrlands inland, försvarade de rätten till pension i ”skälig” ålder.

Vad kan vi lära oss av sådana här undersökningar? Flera studier har visat hur föreställningar om äldre, åldrande och pension går hand i hand med politiska vindar; om det anses politiskt och ekonomiskt viktigt att fler äldre stannar i arbetskraften, så kommer det att etableras diskurser som premierar aktiva äldre som är villiga att arbeta.

Omvänt kan sägas att om det finns starka diskurser som är kritiska mot en höjd pensionsålder, så kan det bli svårare att få igenom sådana reformer utan motstånd.

I våra studier tycks det som att informanternas lokalt förankrade uppfattningar backar upp tendensen att personer bosatta på landsbygden pensionerar sig tidigare än i städer. Förklaringarna till dessa mönster kan mycket väl handla om helt andra saker, som den typ av arbeten som finns tillgängliga i olika typer av regioner.

Men det var tydligt att lokala narrativ gav dessa skillnader mening på ett sätt som synliggjorde hur frågan om pensioneringstidpunkt var intimt relaterad inte bara till privata önskemål, omständigheter och behov, utan gjordes till en del av en berättelse om geografiska identiteter.