Träning av balans hjälper vid Parkinsons sjukdom

I Sverige lever ungefär 22 000 personer med Parkinsons sjukdom. Det är vanligt att deras gång- och balansförmåga påverkas. Gången blir långsammare och stegen blir kortare och ojämna, samtidigt som förmågan att behålla balansen i både stående och gående försämras.

Utöver att det kan begränsa individens förmåga att vara aktiv och delaktig i samhället kan det leda till en ökad fallrisk. Risken för att ramla är förhöjd redan tidigt i sjukdomsförloppet och ökar i takt med att sjukdomen fortskrider. Under sjukdomens senare faser brukar dock antalet fall minska, eftersom personerna också blir mindre aktiva.

Jämfört med friska äldre har personer med parkinson nio gånger ökad risk för återkommande fall. Även om inte alla fall leder till skador kan det naturligtvis leda till mjukdelsskador och skrubbsår och det finns även en förhöjd risk att drabbas av frakturer. Personer med sjukdomen beskriver själva hur nedsatt balans ger en känslomässig stress och en rädsla för att falla vilket i sin tur leder till en osäkerhet i vardagen och ett aktivitetsundvikande beteende.

Gång och balans är komplexa funktioner som kräver både motorik och kognition. När vi rör oss i vardagen behöver vi vara uppmärksamma på fler saker än att gå, exempelvis i trafiken vid ett övergångsställe eller i samtal med personer vi promenerar med.

Att kunna utföra en motorisk eller kognitiv uppgift samtidigt med en balans- eller gångövning, så kallad simultanförmåga, försämras vid Parkinsons sjukdom. En av anledningarna är att gången blir mindre automatisk. Personer med parkinson måste kompensera genom att i stället tänka på hur de ska gå.

Vid en intervjustudie beskrev en manlig 82-årig deltagare med Parkinsons sjukdom hur han upplevde detta när han promenerade utomhus:

”När man går så känner man så här ’Nu går det bra med det här steget, nu går det bra med det här steget’. Man tänker förstås fortare än så, men känslan är så.”

Vid Parkinsons sjukdom används läkemedel som på olika sätt påverkar dopaminet i hjärnan. Medicinering med levodopa är den vanligaste behandlingen och har funnits sedan slutet av 60-talet. Jämfört med andra motoriska symtom vid parkinson förblir gång och balans relativt opåverkade av medicinering med levodopa. Därför rekommenderas fysisk aktivitet och träning för att bibehålla och förbättra dessa funktioner.

Forskare vid Karolinska institutet har under det senaste decenniet arbetat med att ta fram, utvärdera och implementera ett balansträningskoncept specifikt riktat mot personer med parkinson. Konceptet kallas för Hibalance och innefattar gruppträning två till tre gånger i veckan under tio veckor.

Hibalance är mycket  utmanande och progressivt med avseende på gång- och balansuppgifter, men sker på ett sådant sätt att risken för att ramla är liten. Träningen anpassas för olika individer och utförs i små grupper med två närvarande fysioterapeuter.

Under träningstillfällena utför deltagarna övningar som efterliknar vardagliga aktiviteter som att gå och stå. Svårighetsgraden på träningen stegras successivt varje vecka och man kombinerar även de fysiska övningarna med motoriska och kognitiva simultankapacitetsuppgifter. Deltagarna kan till exempel räkna steg samtidigt som de går, eller säga namn samtidigt som de studsar bollar till varandra.

Det finns ett ramverk för progression och dosering, och fysioterapeuterna kan anpassa övningarna efter lokal och utrustning, men även efter grupp och individernas nivå. Denna anpassning har gjort Hibalance till ett mycket uppskattat program bland både tränare och deltagare.

Vid det två första utvärderingsstudierna av Hibalance kunde forskarna se att deltagarna förbättrade sin gång- och balansförmåga, både i en kontrollerad forskningsmiljö och vid olika kliniska verksamheter. Långtidsuppföljningen visade dock att effekterna avtog inom sex månader, vilket indikerar att träningen behöver upprepas med jämna mellanrum.

Den senaste utvärderingen av Hibalance var en randomiserad, kontrollerad studie där man även undersökte träningens effekter på så kallad neuroplasticitet, hjärnans förmåga att anpassa sig. Men det gick inte att dra några slutsatser då det inte var någon större skillnad mellan individerna i gruppen.

Hypotesen är att Hibalance kanske har bättre effekt hos vissa typer av parkinson. I forskargruppen pågår nu försök att ta reda på vilka dessa typer är så att det går att individanpassa träningen ännu mer.

Forskningsfältet inom träning för personer med Parkinsons sjukdom rör sig alltmer mot individualiserad träning – även kallad precisionsrehabilitering. Parkinson är en heterogen sjukdom där symptomen kan te sig mycket olika och skilja sig mellan individer. Det är därför sannolikt att man måste ta hänsyn till varje individ vid val av fysisk träning, i vilken omfattning den behöver individanpassas och att olika undertyper av parkinson behöver olika träningsformer.

Covid-19-pandemin har även tydliggjort vikten av fungerande och effektiva rehabiliteringsformer som kan utföras hemma. Under pandemins första våg i Sverige var det färre personer med parkinson som deltog i träning och rehabilitering. Kvinnor minskade sina aktivitetsnivåer mer än män och de rapporterade även en sämre självrapporterad hälsa under denna period.

Effektiv vård SOU 2016 föreslog en ny huvudprincip i vilken Sveriges regioner ska ordna sin hälso- och sjukvård nära invånarna. Nära handlar i detta fall om att göra vården tillgänglig för alla, oavsett geografiskt avstånd, och det slogs fast att digitala lösningar är ett sätt möta dessa behov.

Även om den traditionella rehabiliteringen, då man träffar en fysioterapeut vid ett fysiskt möte, individuellt eller i grupp, kommer att finnas kvar, ökar behovet och intresset för alternativa tillvägagångssätt.

Vid Karolinska institutet utvärderar vi nu därför individanpassad hemträning för personer med Parkinsons sjukdom, där de med hjälp av digitalt stöd tränar funktionell styrka och kondition samt simultanförmåga. De får även stöd och råd kring hur de kan vara aktiva i sin vardag och i sin närmiljö.

Genom detta hoppas vi kunna nå även de personer som av olika anledning inte kan eller vill ta sig till en rehabiliteringsmottagning samt de som behöver extra stöd för att vara aktiva. Vår förhoppning är att med individanpassad och evidensbaserad träning i hemmet kunna öka dessa individers gångförmåga och aktivitetsnivå, samt minska deras fallrisk.