Nya fattigdomsrisker i de skandinaviska välfärdsstaterna?

Många europeiska höginkomstländer upplever för närvarande en snabb ökning av antalet invandrare från låg- och medelinkomstländer som har nått den allmänna pensionsåldern. Villkoren för äldre invandrare från sådana länder har därför kommit att bli en allt mer relevant fråga. Som Henkens m fl (2018) uttrycker det kan den socio­ekonomiska och kulturella integrationen av invandrare som inte längre förvärvsarbetar ses som ett lakmustest för hur invandrare i allmänhet integreras. Dessutom är äldre invandrares situation en viktig utmaning på den politiska dagordningen.

Henkens m fl framhåller även att det behövs mer forskning om äldre invandrare i rika länder. Detta gäller en hel rad forskningsämnen, alltifrån försörjning och hälsa till lycka och identitet. Denna artikel vill svara på uppmaningen.

En av våra forskningsfrågor är hur inkomstfattigdom bland äldre invandrare från samma fem medel- och låginkomstländer förhåller sig till motsvarande bland äldre personer födda i vart och ett av de två mottagarländerna Danmark och Sverige. Vi frågar även vilka skillnader som finns mellan mottagarländerna, och hur sådana skillnader kan förstås. Det är allmänt känt att fattigdom kan begreppsbildas och mätas på olika sätt. Här ansluter vi oss till den tradition som finns inom eu, som innebär att ett hushåll och dess medlemmar anges som fattiga om hushållets jämförbara disponibla inkomst är lägre än 60 procent av medianen för landet.

Tabell 1 anger för år 2010 de tolv största ursprungsländer för invandrare till Danmark respektive Sverige och antalet sådana personer. De äldre invandrare vi berättar om i denna artikel föddes i något av länderna Bosnien, Iran, Irak, Jugoslavien eller Turkiet och bodde samma år i antingen Danmark eller Sverige. Dessa fem valde vi ut för studien eftersom alla har en icke-hög inkomstnivå och även är ursprungsländer för ett relativt stort antal migranter till var och en de två mottagningsländerna. Danmark och Sverige har, liksom andra länder i nordvästra Europa, en stor välfärdsstat och har även mottagit många migranter från låg- och medelinkomstländer.

En avsevärd andel av migranter från de ursprungsländer som vi studerar har haft ofullständiga arbetslivskarriärer i de båda destinationsländerna. Detta tillsammans med deras förhållandevis korta uppehållsperioder har medfört att många har tjänat in avsevärt färre pensionsrättigheter än vad infödda personer har.

Figur 1. Andelen invandrare av befolkningen i Danmark och Sverige, 1980–2020 (procent). Andelarna avser personer födda i visst land. Källor: Danmarks statistik, Statistiska centralbyrån.

Figur 2. Relativa arbetslöshetstal i Danmark och Sverige 1970–2016 (procent). Källor: Danmarks statistik, Statistiska centralbyrån.

Även om Danmark och Sverige i mycket liknar varandra, finns skillnader som kan antas påverka fattigdomens omfattning bland de studerade invandrarna. Trots att invandrare utgör en växande befolkningsandel i båda länderna är andelen betydlig större i Sveriges befolkning än dess motsvarighet i Danmark (figur 1). Det finns skillnader i invandrarnas ursprung. Danmarks invandringspolitik blev restriktiv tidigare än den svenska. Därtill finns vissa skillnader mellan länderna i pensionssystem och andra stödsystem.

Den skillnad vi vill betona är dock ländernas skilda makroekonomiska erfarenheter under 1970- och 1980-talen. Under dessa år mottog båda länderna många invandrare från Jugoslavien och Turkiet vilka anlände antingen som arbetskraftsinvandrare eller som deras anhöriga. Under dessa år var arbetsmarknaden mindre gynnsam i Danmark än i Sverige (figur 2). Vi kommer att visa att denna skillnad mellan länderna har haft långsiktiga konsekvenser för migranterna i fråga. Efter pensioneringen kom nämligen fattigdomstalen att bli mycket högre bland personer som invandrat till Danmark än bland personer med samma ursprung som invandrat till Sverige.

Detta är bakgrunden till att vi här kommer att rapportera mycket mindre skillnader i fattigdomstal mellan de två mottagarländerna för sådana invandrare år 2010 än för personer vilka tidigare anlänt som arbetskraftsinvandrare.

Vi använder oss av data för år 2010. Dessa kommer från de statistiska centralbyråerna i Danmark och Sverige och avser personer registrerade som boende i vart och ett av de två länderna. Fokus riktas mot personer i åldrarna 65 till 82 år, och det handlar om totalmaterial, inte stickprov. Informationen avser storleken av den disponibla inkomsten i det hushåll personen lever. Vi känner även till i vilket land en invandrare är född, dennes senaste invandringsår och annat.

Utifrån dessa data kan vi beräkna den disponibla inkomsten i det hushåll den äldre personen levde och ta hänsyn till dess sammansättning. Vi beräknar först medianen av disponibel inkomst för alla personer som levde i Danmark respektive Sverige år 2010. Personer som levde i hushåll med en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianen för det land som studeras benämns som fattig. Med denna definition är fattigdomsandelen bland personer äldre än 65 år och som levde i Danmark respektive Sverige år 2010 under tio procent.

Figur 3 visar fattigdomstal för invandrare 65–82 år från de fem ursprungsländerna boende i Danmark respektive Sverige. I samtliga fall och för såväl Danmark som Sverige är fattigdomstalen för sådana utrikes födda äldre avsevärt högre än de åtta till nio procent som gäller för infödda personer. Men fattigdomstalen bland invandrare varierar dramatiskt. Det högsta talet var 70 procent för invandrare från Turkiet boende i Danmark. Som konstrast räknades inte fler än 20 procent av invandrare från Jugoslavien boende i Sverige som fattiga. För några är skillnaden i fattigdomstal mellan destinationerna liten med för ursprungsländerna Jugoslavien och Turkiet är skillnaderna synnerligen stora.

Ett antal statistiska sambandsanalyser ger djupare förståelse för vilka faktorer som påverkar en invandrares risk att som äldre vara fattig i Danmark respektive Sverige. Dessa visar att flera faktorer på ett förståeligt sätt kan knytas till risken att vara en fattig äldre invandrare. Det handlar om personens utbildning, familje­status, ålder, ankomstår, arbetsmarknadsstatus vid 55 års ålder, och om personen levde i ankomstlandet när denne var 55 år gammal.

Baserat på sambandsanalyserna predicerar vi risken att vara fattig för en invandrare med givna egenskaper men som flyttat till Danmark respektive Sverige.

Figur 3. Procentandel fattiga personer i åldern 65 till 82-år i Sverige och Danmark år 2010, efter födelse­land. Källa: Författarnas beräkningar.

Dessa resultat visar att risken att vara fattig bland invandrare från Jugoslavien respektive Turkiet och som anlänt till Danmark är mycket högre än om personen migrerat till Sverige, medan motsvarande skillnader mellan destinationerna Danmark och Sverige är tämligen obetydliga för invandrare från Bosnien, Iran och Irak. Dessa analyser pekar alltså mot att det är skillnader i arbetsmarknadsläge vid invandringen snarare än invandrarnas egenskaper – ålder, utbildning etcetera – som ligger bakom att fattigdomstalen för äldre invandrare från Jugoslavien och Turkiet år 2010 var anmärkningsvärt mycket högre i Danmark än i Sverige.

Den forskning vi här har redovisat visar att år 2010 hade äldre invandrare från Bosnien, Iran, Irak, Jugoslavien eller Turkiet högre fattigdomstal än infödda i såväl Danmark som Sverige. Vi har även visat att personer som invandrat till Danmark från Jugoslavien eller Turkiet hade som äldre mycket höga fattigdomstal. Dessa tal var avsevärt högre än för liknande personer som hade invandrat till Sverige.

Sådana skillnader kan knappast tillskrivas skillnader mellan dem som invandrat från dessa länder. Vi har gjort troligt att differensen däremot har uppkommit genom de betydande skillnader i arbetsmarknadssituation som existerade under 1970- och 1980-talen mellan Danmark och Sverige. När därefter arbetsmarknadssituationen blev liknande i Danmark och Sverige medförde detta att flyktinginvandrare som anlände till de två destinationerna kom att som äldre uppleva liknande fattigdomstal i Danmark som i Sverige.