Konstens välgörande effekter inom vård och omsorg

Det sägs att alla vill leva, men att ingen vill bli gammal. Och likväl är det enda vi säkert vet: att får vi leva så åldras vi. Då kommer förr, eller senare, det mesta av våra liv att ligga bakom oss. Vår livsvärld kommer att krympa. Eller rättare sagt, vår yttre värld krymper, den som vår kropp har kraft att utforska och agera i.

I stället kommer vi att ha alltmer av vårt liv inom oss, som minnen av den tid som flytt och det liv vi levt. Men också som upplevelser av nuet och tankar om framtiden.

Ingen människa – gammal eller ung – kan leva enbart i sitt inre utan att bli mörk till sinnes, fängslad i sig själv. Vi behöver ha öppningar, fönster, till världen omkring oss.

Vi vet att våra fysiska kroppar behöver ljus, luft och näring utifrån för att leva. Detsamma gäller även vårt inre jag. Vi behöver stimulans för våra sinnen, tankar och känslor för att känna oss levande inombords.

Ett konstverk kan liknas vid ett inbjudningskort från yttervärlden till vår inre värld av fantasi, minnen, kreativitet och upptäckarlust.

Ta som exempel det stilleben av en blomstervas som visas i bilden ovanför. Bilden är målad av den flamländske barockkonstnären Jan Pieter Brueghel (1628–1664) och finns i dag på Nationalmuseum i Stockholm. En reproduktion av målningen har använts i en vetenskaplig studie om äldre kvinnor som deltog i konstsamtal i sin boendemiljö. Studiens resultat pekar på både fysiologiska och mentala positiva effekter av konstsamtalen. Fysiskt uppvisade kvinnorna sänkt blodtryck och minskat behov av laxeringsmedel, psykologiskt beskrev de ökade känslor av glädje och rofylldhet, samt en högre grad av kreativitet. Många andra studier har givit liknande resultat.

Jan Pieter Brueghel (1628–1664), Stilleben med blommor och insekter (år okänt). 73 x 59 cm. Olja på pannå. Nationalmuseum, Stockholm. Källa: Wikimedia. Public domain.

Hur går ett konstsamtal till? Det finns ingen absolut regelbok att följa, men det handlar om tre dimensioner eller nivåer i mötet med konstverket.

1. Den första nivån handlar om att lägga märke till vad som finns i bilden, att verkligen se den. Att upptäcka färgnyanserna i en enskild blomma, att följa en stjälk med blicken, att få syn på de små fjärilarna som döljs bland blomstren, att se den lilla scenen i vasens relief och ljusreflexerna i dess glasyr.

Denna nivå väcker våra sinnen till liv. I första hand synen, men i förlängningen även doftsinnet, genom att vi kan tänka oss vällukten buketten sprider, och känselsinnet vi föreställer oss att vi försiktigt vidrör de spröda blombladen eller vasens svala yta.

2. Nästa nivå handlar om vår fantasi. Vem föreställer vi oss har plockat den här buketten? Vems ögon tittar på den och vilka tankar och känslor inger blommorna hos denne okände betraktare? Här stimuleras vår fantasi och tolkning, i sig en skapande förmåga, som öppnar upp en rymd av inre bilder och berättelser.

3. Den tredje nivån handlar om inlevelse, att relatera konstverket till sig själv. Vad känner jag själv inför bilden, blommorna och ljuset som faller över dem? Väcker konstverket några minnen och associationer till mitt eget liv, föder den några önskningar? Hur skulle det kännas om jag visste att det var jag själv som hade målat bilden?

Att upptäcka ett konstverk betyder att lager efter lager av erfarenheter öppnar sig, i form av sinnesförnimmelser, tankar, känslor och inlevelse. Det innebär också något mer. Att upptäcka ett verks nyanser betyder också att finna sig själv på nytt. Att upptäcka sig själv som någon som kan uppleva skönhet och skapa inre bilder, som har förmågan att leva sig in och erfara nya känslor.

På så vis är konsten ett inbjudningskort till oss själva, till våra inneboende förmågor som även hjälper oss att knyta an till andra människor och ting i vår omgivning. Såvidlag är konsten en skola i vilken vi tränar oss att rikta vår uppmärksamhet mot annat än oss själva, att se och uppskatta verklighetens nyanser. Konstnären Laurie Anderson har en gång sagt: ”Konst handlar om att vara uppmärksam.”

Det går lika bra att föra konstsamtal i grupp som enskilt. Deltagare i grupper berättar för varandra vad de ser i konstverket, vilka fantasier, tankar och minnen verket väcker, och försöker göra de andras upplevelser till sina. Det har blivit allt mer vanligt med konstsamtal på vårdinrättningar och på kulturinstitutioner i olika patientgrupper. Mest förekommande är det med de som har kognitiv svikt eller mental ohälsa.

Ur dessa samtal kan gemenskap födas, för ingenting kan lika effektivt skapa band mellan människor som att dela en upplevelse. Då blir konstsamtalet ett dubbelt botemedel mot ensamhet och självinkapsling, genom att skapa ett möte både med konstverket och med andra människor inför verket. Det är talande att ordet empati, som i dag står för vår förmåga att förstå andra människors känslor och perspektiv, ursprungligen myntades på 1800-talet som ett begrepp för förmågan att leva sig in estetiskt i ett konstverk. Det finns ett nära samband mellan dessa förmågor.

Enligt filosofen David Abram är människan skapad för relationer. Våra sinnen, säger han, är som portar vid vilka vi mottar den näring som kommer ur mötet med världen utanför oss själva.

Vår förmåga att ha sådana möten slumrar in om den inte får stimulans och vi kan behöva hjälp att väcka den på nytt. Även det mest underbara konstverk förblir stängt för oss om vi inte finner ingångar till det.

Hur kan vi hjälpa andra att hitta ingångar till konsten? Hur kan vi hjälpa dem att se och uppleva ett konstverk? I takt med att forskningen om konstupplevelsers välgörande effekter har fått spridning, har också insikten vuxit att dessa kompetenser har en roll att spela inom vård och omsorg.

Som ett svar på behovet anordnas numera kurser för vårdpersonal i att leda patienter till estetiska upplevelser, via de tre ovannämnda nivåerna och genom andra metoder. Dessa kompetenser kan sedan appliceras även på andra saker än konst, till exempel föremål från naturen, eller ting och fotografier som patienten har med sig från det egna hemmet.

I själva verket ligger konsten nära vårdpersonalens egna kompetenser. Om vi tar oss tid att betrakta Brueghels blomsterstilleben.

Om vi låter blicken följa och dröja vid de varsamma penseldrag som får bilden att framträda i sin rikedom – från rosornas, tulpanernas och pionernas blomkalkar till stjälkarna och bladen, de ömtåliga fjärilarna, vasens detaljer, bordsskivan som vasen står på och skuggan den kastar, den långhornade skalbaggen av arten Acrocinus longimanus i målningens nedre vänstra hörn och ekoxen i det högra, till den knappt skönjbara nyckelpigan mellan dem – när vi stiger in i bildens värld, anar vi då inte en ömhet, ja något vårdande, i penseldragen som frammanar bildens verklighet ur det omgivande mörkret?

Här står vi kanske inför själva kärnan i det estetiska – att varsamt skänka uppmärksamhet, att ge omsorg.