De allra flesta människor vill förmodligen leva både länge och väl. I Sverige och i de flesta andra utvecklade länder har vi åtminstone lyckats bra med den första delen. Medellivslängden har ökat på ett imponerande sätt sedan ett par hundra år tillbaka och fortsätter att göra det. Så sent som runt år 1900 var den bara runt 50 år, men därefter har den ökat med över 30 år fram till i dag. På kurvan kan man se ett hack under första världskriget, och med all sannolikhet kommer ett nytt hack under perioden 2020–2024 på grund av covid-19-pandemin. Men den allmänna trenden är ändå stark: Vi lever längre och längre, och om trenden fortsätter kommer de flesta som föds i dag att kunna fira sin hundraårsdag.
Låter det otroligt? Måste det inte finnas ett tak någonstans för hur mycket mer medellivslängden kan öka? Svaret på den frågan kan man kanske få om man i stället tittar på hur gamla de allra äldsta har blivit under de senaste seklerna. Den maximala åldern som någon lyckats uppnå har inte alls ökat i samma takt som medellivslängden under alla dessa år. Några få individer som levde på 1800-talet i Sverige lyckades också bli över 100 år – men inte mycket mer. Skillnaden är att vi i dag har många personer i den ålderskategorin, inte bara någon enstaka.
I dag har Sverige cirka 100 personer som är äldre än 105 år, men i början av 1900-talet hade vi aldrig mer än en sådan person under något år, och oftast ingen alls. Betyder detta att det faktiskt finns en absolut gräns för hur gammal en människa kan bli, kanske runt 125 år? I så fall borde den stadiga trend i ökad medellivslängd vi sett under de senaste 300 åren mattas av och stagnera.
Det som talar emot det är att alla tidigare prognoser om ett tak för maximal medellivslängd har visat sig felaktiga. Enligt den första prognosen, från 1928, skulle den maximala medellivslängden bara kunna uppgå till 64,7 år. Det har därefter tagit i genomsnitt endast fem år för varje ny prognos att spräckas av verkligheten.
Det finns också ett annat paradoxalt faktum som både talar emot ett absolut tak för hur gammal en människa kan bli och att det skulle finnas ett tak för hur mycket medellivslängden kan öka: Det har visat sig att personer som lyckats bli väldigt gamla har mindre risk att dö under det närmaste året, jämfört med en genomsnittlig person som ”bara” är runt 90 år.
Många forskare hade tagit för givet att det skulle vara tvärtom. Det betyder att ju fler som lyckas bli äldre än 105 år, desto större chans att några av dem lyckas överträffa alla nuvarande prognoser över hur gammal en människa kan bli.
Att vi i genomsnitt lever längre verkar ändå inte huvudsakligen bero på att de äldsta blivit ännu äldre, utan på att fler personer uppnår en hög ålder. Vad beror det på? En av de viktigaste orsakerna är den minskade barnadödligheten. Andra orsaker har att göra med medicinska framsteg som antibiotikabehandling, utvecklad teknologi för att upptäcka sjukdomstillstånd i ett tidigare skede, och effektivare behandling, exempelvis mot diabetes och olika typer av cancer. Vi har därmed större chans att överleva sjukdomar som tidigare generationer dog av, och vi kan också leva många år trots kroniska sjukdomar som hålls under kontroll.
Men även om vi lever längre, så kan vi inte undkomma själva åldrandet och hur det påverkar oss. Huden blir rynkig, vår syn och hörsel försämras, vi blir stelare i kroppen och orkar inte lika mycket som förr. Vad beror det på? Frågan kan tyckas enkel, men det finns flera olika teorier och ingen av dem är faktiskt allmänt accepterad. En ledtråd kan vara skillnaden mellan kronologisk ålder och biologisk ålder. Det första handlar om hur gamla vi är utifrån den tidpunkt när vi föddes, medan det andra handlar om i vilket stadium av åldrande vi är om man ser till hur bra vi fungerar, mentalt och fysiskt. Vanliga sätt att uppskatta en individs biologiska ålder är att mäta hur personen rör sig, lungkapaciteten, greppstyrkan, eller helt enkelt fråga dem hur starka eller sköra de känner sig.
Varför verkar vissa människor yngre, och andra äldre, än vad man skulle kunna tro utifrån deras personnummer? En teori går ut på att det med tiden uppkommer små fel i kopieringen när celler delar sig, fel som sedan fortplantar sig vid kommande delningar. Felen leder därmed till en långsam nedbrytning av olika organ i kroppen och deras funktioner. Kopieringsfelen uppkommer enligt denna teori genom mutationer i de genetiska program som styr celldelningen och dessa fel ackumuleras ju längre vi lever. Man tror att mutationerna kan orsakas av gifter och av strålning utifrån, till exempel kosmisk strålning från rymden. Hur många mutationer som uppstår och hur stora konsekvenser de skapar kan variera mellan individer. Åldrande och livslängd handlar enligt detta synsätt både om faktorer som vi kan och inte kan undvika, men också om tur och otur.
En annan teori om åldrande handlar om våra telomerer. Telomerer är som kapslar i varje ände av våra kromosomer. När de är tillräckligt stora skyddar de kromosomet så att det behåller sin form och funktion. Korta telomerer ökar risken för att kromosomerna tappar sitt skydd i sina båda ändar och i så fall trasslar upp sig och slutar fungera som de skall. I takt med att vi blir äldre finns det mycket som tyder på att telomererna blir kortare. Enligt många forskare är alltså telomerernas längd vid en viss kronologisk ålder ett mått på vilken biologisk ålder man har i förhållande till den kronologiska.
En tredje teori går ut på att vi har biologiska klockor som styr åldrandet och som dessutom kan gå olika snabbt hos olika personer, skillnader som delvis kan ha genetisk grund. Utifrån den teorin är det intressant att se vad som händer med vårt dna, hur mycket och snabbt det påverkas av det som kallas metylering. Metylering innebär att ämnen sätter sig på vårt dna och påverkar det genetiska uttrycket, till exempel om gener slås på eller av. Det är alltså som en extra kod som kompletterar och reglerar den kod som finns i vårt dna. Den samlade genetiska informationen kallas genom, medan den information som genom metylering modifierar genomets funktion brukar kallas epigenom. När cellerna delar sig, delar sig också det epigenetiska komplementet tillsammans med dna:t, och det finns mycket som talar för att inte bara vårt genom utan åtminstone delar av epigenomenet kan ärvas vidare till nästa generation.
Enligt en uppmärksammad teori av Steve Horvath styr metyleringshastigheten åldrandet: Om metyleringshastigheten är högre än vad som är genomsnittet för en person i en viss kronologisk ålder, går det biologiska åldrandet snabbare än det kronologiska. Men eftersom epigenetiska förändringar både kan stänga av och slå på genuttryck, borde väl konsekvenserna inte bara handla om hur mycket metylering som vårt dna utsatts för vid en viss ålder, utan även vilken typ? Epigenetik och dess koppling till sjukdomar och åldrande är ett hett forskningsämne i dag, och mycket tyder just på att olika typer av epigenetiska förändringar kan ha väldigt olika effekter, både positiva och negativa.
Att saker som greppstyrka och lungfunktion kan påverkas av vår livsstil verkar självklart, men gäller det också våra inre biologiska klockor, de epigenetiska förändringarna, våra telomerer och celldelningen? Vi kan inte påverka vilka gener vi föds med, men ny forskning tyder på att de metyleringar som vårt dna utsätts för beror på saker som vi åtminstone delvis kan påverka genom vår livsstil. Man kan jämföra förhållandet mellan vårt genom och vårt epigenom med matlagning: Generna är de ingredienser som finns, men det är epigenomet som bestämmer vilka ingredienser vi ska använda och på vilket sätt.
Det ena finns i kylskåpet, det andra i kokboken. Vad som ”står i kokboken” bestäms till stor del av vad vi utsätter oss själva för: vad vi äter och dricker, hur vi sover, hur mycket vi rör oss, stress, känslor, erfarenheter och våra vanor.
Om den teorin om åldrande och hälsa stämmer, kan vi genom vår livsstil och våra erfarenheter till stor del påverka både vårt biologiska åldrande och risken att drabbas av olika sjukdomar.
I ett nytt projekt försöker vi ta reda på mer om vilka faktorer som kan förklara att en del personer både lever väldigt länge och är väldigt friska. Det är ett internationellt projekt om ”super-åldrande” där vi har följt äldre personer under många år och fokuserar på dem som lyckats skapa ett speciellt framgångsrikt åldrande: Vilka är de? Hur har de levt? Vad tror de själva är förklaringen? Vi ska där undersöka gamla personer i Argentina, Brasilien och Finland för att se om dessa faktorer är gemensamma i olika delar av världen eller inte.
I artikeln Så kan vi själva påverka vår hjärnhälsa i detta tema berättar vi mer om vilka faktorer som i ett livscykelperspektiv verkar vara förknippade med ett friskt kognitivt åldrande – och hur man kan använda dessa faktorer för att befrämja sin kognitiva hälsa.
