Uppsökande verksamhet med inriktning på samboende äldre har fått aktualitet genom att regeringen 2019 beslutade uppdra åt Socialstyrelsen att ta fram underlag för en nationell strategi för anhöriga som vårdar eller stödjer närstående äldre personer. Där ingår bland annat att analysera hur behovet av förebyggande arbete mot ohälsa, till exempel utbrändhet och stress, kan identifieras.
Socialtjänstlagen anger att kommunen ska ”göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område” (kap 5, 6 §). Uppsökande verksamhet har sedan dess bedrivits i olika former, med skiftande motiv och resultat, ofta med hjälp av statliga stimulansbidrag. På 1980-talet fokuserade man på att ”hitta” äldre med stora och okända behov av vård och omsorg. På 1990-talet förflyttades intresset till förebyggande och hälsofrämjande ansatser med inspiration från Danmark, där forskning och utvecklingsarbete resulterade i en lagstadgad skyldighet för kommunerna att erbjuda (nyblivna) 75-åringar två hembesök årligen.
En översikt av forskningsläget fann dock inga belägg för att sådana hembesök reducerade sjuklighet, hjälpbehov eller behov av sjukhusvård respektive institutionsboende. I översikten ingick en svensk studie som visade att äldre lever längre och mår bättre om de får förebyggande hembesök. Färre personer avled i gruppen som fick hembesök, jämfört med kontrollgruppen, men effekten var inte statistiskt säkerställd. Två år efter besöken var det ingen skillnad mellan grupperna.
Uppsökande hembesök har vanligtvis fokus på den enskilde äldre. Huruvida anhörigas situation beaktas är okänt. Partneromsorg handlar oftast om äldre (65 år och över) personer. Den ”syns inte” eller tas ofta för given. Omsorgen om den äldre belyses därför sällan ur den anhöriges perspektiv, trots att familjen är den viktigaste omsorgskällan.
I Jönköping genomförde kommunen 2014–15 ett projekt som syftade till att identifiera eventuella behov av anhörigstöd bland sammanboende äldre. Den besökta gruppen bestod av 150 samboende äldre par, det vill säga 300 personer, där ingendera parten hade kommunala insatser, med undantag för några som hade trygghetslarm eller insatser genom förenklad biståndshandläggning. Fem procent av parrelationerna var sambo, resten gifta och en knapp tiondel bodde med annan än partner, vanligen vuxna barn. Den äldsta som besöktes var 99 år, männen var i genomsnitt 89 år och kvinnorna 86 år.
Totalt uppgav nästan hälften, 45 procent, av personerna inga hjälpbehov vid besökstillfället. En knapp fjärdedel, 23 procent, vårdade/hjälpte den de bodde med (med viss, ej statistiskt signifikant övervikt för kvinnor), 24 procent fick hjälp av partnern (viss övervikt för männen) och sju procent stödde varandra. De som vårdade var genomsnittligt yngre och skattade sin hälsa som bättre. Samboende barn var ibland givare, ibland mottagare av omsorg, ibland ingendera.
Många av de äldre var ”pigga” och oberoende av hjälp, något som också visade sig i att hälften var aktiva i intresseföreningar, pensionärsorganisationer, kyrklig verksamhet med mera, med övervikt av män och par där båda var oberoende. En man i 90-årsåldern som varit aktiv i spf Seniorerna men valt att trappa ner, sa att det var ”bättre att släppa fram 65-åringarna”.
Alla fick vid hembesöket information om att kommunen var skyldig att erbjuda stöd till anhöriga och om vilka stödmöjligheter som fanns, något som de allra flesta inte kände till. Efter informationen önskade hälften någon form av anhörigstöd, vanligen i form av en kontaktperson. Vid hembesöket var det få som önskade samtalsstöd eller att delta i samtalsgrupp med andra anhöriga. Däremot uttryckte många att det var värdefullt med information om ”vart man ska vända sig om något inträffar”:
Min fru har en demenssjukdom och jag kan inte lämna henne ensam. Jag hjälper min fru med allt, all omvårdnad, hygien, påklädning och måltider. Sen tar jag hand om huset, trädgården, inköp och matlagning. Det skulle vara bra att ha någon att ringa till om man känner sig villrådig. [Man, 86 år.]
Långt ifrån alla – särskilt inte männen – önskade hjälp från kommunen vid besökstillfället. Andra resonerade om framtiden, som den 89-åriga kvinnan som sa att hennes man kunde ”behöva ledigt ifrån mig” eller den 91-årige mannen som ville flytta till ett äldreboende ”om sinnet börjar svikta”: Då kunde frun komma och hälsa på där i stället.
Flera av de besökta sökte och fick någon form av stöd efter några månader. En tredjedel av dem kom att efterfråga och få avlösning i hemmet, något som kommunen erbjöd 20 timmar per månad. Andelen som beviljades bistånd ökade efter hembesöket. Totalt hade inom några månader 17 procent insatser, huvudsakligen hemtjänst. Åtta personer beviljades särskilt boende, fem män och tre kvinnor. Några personer beviljades dagverksamhet eller korttidsvård. Åtta personer avled under samma tid.
Rapporten hänför den ökade kommunala hjälpen till informationsinsatsen, men något kan också bero på åldersförändringar. Som nämnts fanns det en grupp män och kvinnor som stödde varandra och var ömsesidigt beroende. Ibland innebar det förskjutningar i traditionella göromål, med män som lärt sig matlagning och andra husliga göromål eller där man på annat sätt delade på sysslorna i hemmet. Flera berättade om sina strategier för att klara vardagen och en del par hade lämnat tomt och villa för ett mer anpassat boende nära affärer, kommunikationer och vårdcentral. Liknande mönster med inbördes hjälp och stöd i parrelationer har beskrivits i en tankeväckande avhandling om äldre par, där båda parter har långvariga funktionsnedsättningar.
Omsorgsåtaganden är ofta något man ”hamnar i”, och allt fler gör det över tid. Det kan ta emot att se sig och partnern som en omsorgsrelation: Myndighetstermer som anhörigvårdare känns stötande, man bara hjälper sin man eller fru, eller varandra. Det är känt att anhöriga och särskilt makar underrapporterar sina insatser och kanske inte alls ser dem som omsorg, när man bara fortsätter med eller utvidgar sin vanliga arbetsdelning i hushållet. Det kan också förklara varför parter i en omsorgsrelation inte aktivt söker hjälp, eller gör det först efter att man fått mer information om vilken hjälp man kan få, vilket Jönköpingsprojektet visar.
En norsk studie följde 434 personer 80 år och äldre under två decennier, tills alla avlidit. Hälften av dem som i utgångsläget var gifta hade sin maka eller make som primär omsorgsgivare, resten fick i huvudsak hjälp av barn, syskon, syskonbarn eller andra. Mycket få stod helt utan hjälp av någon anhörig av något slag. Studien visade att kvinnornas insatser ofta var ganska kortvariga – män dör ofta mer abrupt – männens insatser mer långvariga, vilket betydde att män och kvinnor totalt gav ungefär lika stora volymer av omsorg.
Socialstyrelsen studerade omsorgsgivande i en befolkningsrepresentativ studie om cirka 15 000 individer, 18 år och äldre. Man fann inga större skillnader mellan kvinnors och mäns omsorgsgivande i tid och frekvens. Omsorgsgivande är vanligt i alla åldrar, men vanligast i åldersgruppen 45–64 år. Äldre bidrar med betydligt fler omsorgstimmar, i genomsnitt, än de yngre. De är visserligen färre än de yngre, men utför sammantaget ändå ungefär hälften av alla timmar.
Omsorgens inriktning skiftar med ålder. I åldrarna 30–44 år ges omsorg främst till barn. Personer i åldrarna 45–64 år ger mest omsorg till föräldrar, medan äldre personer i mycket hög utsträckning ger omsorg till partnern. Det ökar med åldern: två procent i åldern 45–64 år, sju procent bland 65–79-åringar och elva procent i gruppen 80 år och äldre. Ju mer omfattande omsorg man ger, desto större är risken för att livskvaliteten försämras, särskilt för kvinnor. Omsorgsgivande kan även påverka möjligheten att förvärvsarbeta och studera, särskilt i åldersgruppen 30–44 år och mer för kvinnor än för män.
Omfattande omsorgsgivande kan innebära ökad risk för ohälsa och den ökar med omfattningen och särskilt för kvinnor. Drygt tre fjärdedelar av omsorgsgivarna uppgav att de inte behövde stöd och flertalet av dem som behövde hjälp, hade inte blivit erbjudna stöd.
Andelen ensamboende äldre har minskat – fler lever med en partner – men i åldern 80 år och över är 35 procent av männen och 67 procent av kvinnorna ensamboende. Samverkande faktorer, framför allt den ökade livslängden och senarelagd ohälsa, har över tid inneburit helt nya villkor för anhörigomsorgen och stöd till anhöriga. Äldre med hjälpbehov är ofta ensamstående, utan den omsorg som partnern kanske svarat för dygnet runt. Ansvaret går över till närboende barn, som vanligtvis förvärvsarbetar även om allt fler barn med gamla föräldrar numera själva är äldre. Så småningom kommer man till en punkt när man inte längre klarar sig hemma, trots insatser från barnen, och andra anhöriga, och den offentliga omsorgen. Tidpunkten för detta har förskjutits genom den kraftiga minskningen av institutionsvården under 2000-talet.
Uppsökande verksamhet med fokus på samboende äldre innebär att man tidigt kan identifiera stödbehov hos anhöriga, vilket kan innebära stärkta omsorgsrelationer. Resultaten pekar därför på ett problem i det sociala arbetets praktik.
Hittills har uppsökande hembesök byggt på förenklade omsorgsmodeller där den ena eller andra parten i en relation är vårdare. Som Jönköpingsprojektet visat kan det vara både och, och skifta över tid. Ibland och särskilt på äldre dagar, kan båda parter ha hjälpbehov, men de klarar sig i stort sett eller helt och hållet tack vare inbördes stöd och hjälp. Detta bekräftar betydelsen av att leva i ett parförhållande på äldre dar, men också behovet av offentligt stöd, något som många är intresserade av när man väl vet vad som finns att få.
