Svårt att hantera mötet med existentiell ensamhet

Att arbeta inom vård och omsorg är att arbeta med människor i utsatta situationer. För den som arbetar med äldre blir det ofta en utmaning att inte bara hantera sina arbetsuppgifter, utan också hinna med att bemöta ensamhet och oro.

I sin doktorsavhandling har Malin Sundström studerat hur personal hanterar existentiell ensamhet hos äldre. De berättar att det är viktigt för dem att kunna möta den här ensamheten. De flesta har ju sökt sig till vård och omsorg för att arbeta med människor, och samtalen skapar mening även för dem. Samtidigt är det en svår uppgift. Det kan vara svårt att stanna upp då man måste hinna med vissa uppgifter. Men det handlar också om att våga.

– Det är utmanande att möta existentiell ensamhet och det påverkar personalen, både professionellt och personligen. Det var inte alla som hade förmågan att stanna upp. De som gjorde det visade på nyfikenhet, mod och en förmåga att reflektera och byta perspektiv. Det var häftigt att inse hur mycket som faktiskt krävs för ett sådant möte, säger Malin Sundström.

Personalen beskriver både osäkerhet och frustration i mötet med de äldre. Ibland är det svårt att föra ett samtal, när den äldres kropp blir en begränsning eller om de har kognitiv svikt. Ibland är det också svårt att veta om någon faktiskt vill prata om sin ensamhet.

– Frustrationen kan också handla om att vissa äldre söker mycket kontakt, och då känner man som personal att man hinner inte, man mäktar inte med.

I avhandlingens fokusgrupps­intervjuer berättar personal från hemvård och särskilt boende, sjukhus, specialiserad palliativ vård, primärvård och ambulanssjukvård om sitt arbete. Så gott som alla berörda professioner ingick i intervjuerna – undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, biståndshandläggare och kuratorer. Dessutom gjorde Malin Sundström en studie med volontärer från olika frivilligorganisationer.

– De hade en annan möjlighet att närma sig. De var till exempel inte lika begränsade i tid. Det var också som att när man inte har har det professionella ansvaret, som kan vara lite tungt, så vågade man gå lite närmare. Många började också som volontärer när de var pensionärer och hade mer livserfarenhet. Och att göra något meningsfullt och möta andra människor kan även lindra den egna ensamheten.

Är det till och med så att man som anställd kan uppleva det som lite oprofessionellt att prata om existentiell ensamhet?

– Ja alltså, man kan känna att man ska hålla en viss distans. Så det verkar som om det professionella ansvaret ibland ger en distans som blir ett hinder för de här mötena.

Det blev tydligt att volontärerna skulle kunna vara en större resurs än de ofta är i dag.

– Jag har ju själv jobbat på boende inom kommunen i ganska många år och vi hade volontärer som kom dit. Vi hejade på varandra, men vi förstod nog inte vilken tillgång de hade kunnat vara. Om jag var chef för en verksamhet i dag hade jag velat bjuda in dem och fråga hur vi skulle kunna jobba med de här frågorna tillsammans, säger Malin Sundström.
Under avhandlingsarbetet växte också en studie med enhetschefer fram. De fick en enkät med frågor om sin enhet, men framför allt om personal och volontärer, samtalen med de äldre och hur de hade möjlighet att möta existentiell ensamhet.

– De bekräftar vad samtalen mellan personal och äldre handlar om. Ensamhet, ibland om döden, om livet som har varit, om kroppen och att vara beroende och så vidare. Det är inga enkla frågor som personalen möter.

Det finns strukturella skillnader i hur personal i olika vårdkontexter hanterar frågor om existentiell ensamhet. Den specialiserade palliativa vården, där frågor om livet och döden ställs på sin spets, har handledning och reflektion inbyggt i sin verksamhet, till skillnad från både äldrevården och sjukhusvården. Det finns också något i den palliativa vårdens filosofi som gör att man arbetar tvärprofessionellt på ett annat sätt, enligt Malin Sundström.

– Att det utrymmet finns i arbetsvardagen när det väl behövs är viktigt. Och att man till exempel kan tänja lite på gränserna och stanna kvar, att kollegorna förstår att där behövs det lite mer tid nu, och hjälper till att skapa utrymme för det.

I den kommunala äldrevården anger många chefer att de själva eller en sjuksköterska står för handledningen i de svåra frågorna. Vissa menar att det är tiden och ekonomin som begränsar dem, men några sa också att det främst är en fråga om prioriteringar.

Finns det också en brist på utbildning och kunskap?

– Det kan finnas en bristande kunskap kanske, att vi inte har talat tillräckligt mycket om ensamhet och olika former av ensamhet. Men framför allt är det något strukturellt, att man inte har möjlighet och utrymme.

Avhandlingsarbetet hittills har gett Malin Sundström en rad nya insikter om att arbeta med och möta ensamhet.

– Jag har tänkt mycket på att många inte tror på sig själva, utan man vill ta hjälp av en kurator eller en präst när ämnet kommer upp. Men man ser inte att man faktiskt har fått ett förtroende när den äldre vänder sig till en. Någon vill prata med just dig.